This is an excerpt from a manuscript (work in progress) on individualism.
The most recognized contemporary criticism of individualism is commonly associated with Alasdair MacIntyre, Charles Taylor, and Michael J. Sandel. Their general view is that the individualist individual is socially and metaphysically untenable. Sandel has developed his critique taking Immanuel Kant’s ethics as starting point. Kant thought that moral principles should be learned through reason alone and developed his categorical imperative via a transcendental argument (DePaul and Hicks 2016). According to Kant, to acquire moral knowledge we need to consider the moral subject, i.e., human beings, independent of experience. His argument leads to the view that the right, i.e., duty, has priority over the good, i.e., e.g., happiness (Sandel 1998, p. 9):
On the Kantian view, the priority of right is both moral and foundational. It is grounded in the concept of a subject given prior to its ends, a concept held indispensable to our understanding ourselves as freely choosing, autonomous beings. Society is best arranged when it is governed by principles that do not presuppose any particular conception of the good, for any other arrangement would fail to respect persons as beings capable of choice; it would treat them as objects rather than subjects, as means rather than ends in themselves.
Sandel opposes Kant’s view. According to Sandel, the “independence of the deontological moral subject is a liberal illusion” (p. 11):
It misunderstands the fundamentally “social” nature of man, the fact that we are conditioned beings “all the way down”. There is no point of exemption, no transcendental subject capable of standing outside society or outside experience. We are at every moment what we have become, a concatenation of desires and inclinations with nothing left over to inhabit a noumenal realm.
According to MacIntyre, the Aristotelean notion of thegood life is central to morality. Arguments about the good life are not purely theoretical but are necessarily placed within a framework of community and tradition. Therefore, the individual—whose life should be good—needs to be considered as an inherently social being. MacIntyre writes (1984, p. 220):
But it is not just that different individuals live in different social circumstances; it is also that we all approach our own circumstances as bearers of a particular social identity. I am someone’s son or daughter, someone else’s cousin or uncle; I am a citizen of this or that city, a member of this or that guild or profession; I belong to this clan, that tribe, this nation. Hence what is good for me has to be the good for one who inhabits these roles. As such, I inherit from the past of my family, my city, my tribe, my nation, a variety of debts, inheritances, rightful expectations and obligations. These constitute the given of my life, my moral starting point. This is in part what gives my life its own moral particularity.
Taylor argues that individualism has brought about desirable changes in society, as it has liberated individuals from predetermined social roles, such as “shoemaker” or “villager.” However, while those roles constrained people, they also gave their lives purpose and a sense of direction. Individualism cannot provide meaning to individuals’ lives, as all goals and agendas gain their importance “against a background of intelligibility,” an “inescapable horizon” (p. 37). Meaning cannot be found “in opposition to the demands of society, or nature, which shut out history and the bonds of solidarity” (p. 40; emphasis in original):
I can define my identity only against the background of things that matter. But to bracket out history, nature, society, the demands of solidarity, everything but what I find in myself would be to eliminate all candidates for what matters.
Det har kommit många repliker på min text i Aftonbladet kultur, ”Kollektivet kan vara ett fängelse utan murar”, i vilken jag tolkar Netflix miniserie Unorthodox ur ett individualistiskt perspektiv. I det här inlägget bemöter jag vad jag anser är den viktigaste kritiken.
Först vill jag dock betona en sak. I min tolkning diskuterar jag aldrig de ideal som individualismens kritiker själva företräder. Jag skriver att Unorthodox konkretiserar ett liv utan individualism. Det finns många olika liv utan individualism – till exempel liv som levs i ultraortodoxa samfund, under kommunistiska regimer, enligt radikalnationalistiska normer och så vidare. Min text är ett försvar av individualism, inte ett angrepp på de olika alternativ till individualismen som finns.
Flera av individualismens kritiker har nämligen gemensamt att de avstår från att berätta vad de vill ersätta individualismen med. Därför kan deras egna ideal inte kritiseras. Allt vi får veta är att de ogillar individualism och att deras eget alternativ – som vi ska få höra om en annan gång – är bättre. Men kritikerna lämnar spår efter sig som avslöjar något om vad de kan ha i åtanke. Jag ska återkomma till det.
Joel Halldorfreplikerar i Expressen att det är ett problem att den svenska medelklassen ägnar karantänen åt att se Unorthodox. Berättelsen är nämligen ”uttjatad”. Dess budskap är att ”det enda alternativet till vår senmoderna konsumism […] är sekterism.”
Jag håller till viss del med Halldorf. Unorthodox är egentligen inte särskilt bra. Det var jag och Karin Petterson överens om när vi diskuterade Unorthodox, individualism och liberalism i Aftonbladets karantänpodd ”Vi tvår våra händer”. Serien är bättre som ideologisk fond än som underhållning eller som skildring av chassidism.
Men inte alla tycker att den är uttjatad. Jag deltog i podcasten Exvangeliet för att prata om just detta. För Hanna Larsdotter, som driver podcasten och som har lämnat ett kollektivistiskt och konformistiskt religiöst samfund, var Unorthodox betydelsefull. Lyssna även på uppföljningsavsnittet där den före detta mormonen Anna delar med sig av sin berättelse. För många är Unorthodox viktig.
Halldorf skriver också:
Problemet med individualismen är att den är otillräcklig. Den bör inte ersättas, men behöver kompletteras. Myndigheter får gärna betrakta oss som individer: lika inför lagen och anonyma nummer i byråkratin. Vi är individer, och det är inte ingenting – men vi är mer än så.
Fair enough. Jag tycker inte heller att individualismen är tillräcklig: ett fullständigt mänskligt liv behöver mer än bara individualism. Men individualismen ska heller inte underskattas.
Individualismen omfattar den sociala rätten att välja yrke och hemort, liksom den kulturella möjligheten till skilsmässa, en nedtonad vikt av grupptillhörighet i beskrivningar av människor, social jämlikhet framför social hierarki, en mängd namn att välja mellan när bebisar döps i stället för bara en handfull och tendensen att flytta snarare än att dela hem med sina föräldrar i hela livet. Alltså sånt vi kallar ”frihet”.
Filosofen George Kateb beskriver individualismen som en strävan efter uttrycksfullhet och lyhördhet: individualismen är en önskan att gå i sin egen riktning, att inte bli involverad i någon annans lekar, att vara mystisk, att tänka, bedöma och tolka för sig själv, att känna sig äkta – inte avdomnad, att nå sina gränser, att forma sitt liv, att bli ett konstverk, att vara flytande, att vara sig själv i stället för någon annans idé om vad man ska vara – att bli pånyttfödd som sin egen person.
Individualismen är inte bara en administrativ metod. Den är ett sätt att leva. Jag skriver i Aftonbladet: ”Unorthodox påminner oss om en världsbild vi svenskar tar för given.” Serien visar oss vad vi är och har.
Hanif Bali ogillar också debatten: ”en halvkass netflixserie om ultraortodoxa judar får halva landets tyckonomer att dra visdomar genom observationer och generaliseringar. Men när det kommer till den Islamska/arabiserade hederskulturen åker äggskalen fram”, skriver riksdagsledamoten på Twitter. 1 000+ interaktioner.
Bali måste ha missat att jag dagen innan Aftonbladet publicerade min artikel skrev om hederskultur i Timbros webbmagasin Smedjan. I den texten, som är mer forskningsnära, skriver jag att klansamhällen och hederskulturer hör till individualismens utmaningar och att det vore värdefullt med ”politiska insatser som bryter upp klan- och hedersrelaterade normer och institutioner”. Min delning av denna text på Twitter har i skrivande stund sju interaktioner. Ingen är Balis.
Rebecca Selbergskriver i Expressen att jag och Halldorf misslyckas med att identifiera den grundläggande konflikten i Unorthodox, nämligen den om makten över reproduktionen. Hon ifrågasätter varför jag inte nämner att normerna som håller Esty fången är långt mer tvingande för kvinnorna än för männen.
”Feminister har sökt svaret på den frågan sedan åtminstone 1884”, skriver Selberg, och antyder genom sin formulering att jag inte hör till dessa feminister. Här har Selberg fel. Jag är feminist och tycker att feministiska analyser av Unorthodox är viktiga. Men det utesluter inte att man också kan tolka serien ur andra perspektiv, som exempelvis det individualistiska.
Därtill är feminismen inte på något sätt frånvarande i min analys. Jag anser att det krävs ett feministiskt perspektiv för att förstå individualismen. Könsbaserade normer påverkar människan starkt och hämmar oss till exempel ofta från att utveckla våra individualiteter. Detta utvecklar jag i kapitlet ”Om förutsättningarna för en liberal feminism” i boken Feminism. En antologi som släpps den 2 juni. I båda poddarna jag har deltagit i för att prata om Unorthodox nämner jag den svenska särbeskattningen som ett exempel på önskvärd individualism. Utan feminism ingen individualism.
Detsamma gäller feminismen närliggande analyser. Till exempel skriver jag i en forskningsansökan som nu bereds att jag avser ”studera den effekt som diskriminering har på människans individualitet. Särskild tonvikt läggs vid diskriminering av HBTQ-personer […] och hur deras individualitet motverkas av fientliga sociala och politiska krafter.”
Individualist values of autonomy and self-determination transcend gender identities and serve to legitimize women’s goals and choices. […] Using individual level data from World Values Surveys, we find that individualism is significantly associated with support for gender equal attitudes regarding employment, income, education, and political leadership. Individualism is also associated with greater levels of female employment and educational attainment, and lower levels of fertility.
Kanske bör vi därför också säga: utan individualism ingen feminism.
John Sjögrenskriver i SvD: ”äkta gemenskap och tradition står på intet sätt i motsatsförhållande till frihet.” Påståendet hör till en skendebatt som skymmer substantiella meningsskiljaktigheter. Alla inblandade menar att frihet och gemenskap är förenliga. Jag skriver i Aftonbladet att Esty ”har valt sin egen öppna och progressiva gemenskap bland musikerna, på sina egna villkor, med sin egen vilja som vägvisare.” I skendebatten anklagar alla varandra för att tro att man måste välja mellan frihet och gemenskap. Dessa beskyllningar för oss inte framåt.
De substantiella meningsskiljaktigheterna ligger i våra olika idéer om frihet och gemenskap. Sjögren skriver att det är ”inom traditionens och gemenskapens ramar som vi blir verkligt fria”. Han fortsätter: ”Inget är så hämmande, så frihetsberövande, som att låta det egna jaget, individen, vara måttstocken för allt.” Och avslutningsvis:
Den individualistiska kulturens felslut är att den gjort oberoende, ibland rent av gränslöshet, till frihetens främsta kriterium. Min erfarenhet säger mig något helt annat: det är när vi gör oss beroende, när vi sätter gränser för jaget, som vi blir på djupet fria.
Naturligtvis finns det ingen konflikt mellan frihet och gemenskap om frihetdefinieras som ett tillstånd som infinner sig när man underkastar sig gemenskapens villkor. Här finns debattens kärna. I vår individualistiska kultur betraktar vi frihet som oberoende, som frånvaron av tvingande influenser och som närvaron av kraften att förverkliga sig själv. Sjögren angriper detta.
Jag skriver i Aftonbladet:
Individualismen är så djupt rotad i oss och i vårt samhälle att vi inte ser den, liksom fisken inte ser vattnet. Kanske är det därför vi inte reagerar starkare när samhällsdebattörer angriper individualismen – det går aldrig upp för oss att det är hela vårt sätt att leva som de vill omkullkasta.
Kulturdebatt tillåter sällan för noggranna begreppsutredningar och välformulerade politiska ideal. Därför ser vi i debatten bara antydningar om vad individualismens kritiker föreställer sig som alternativ till vårt sätt att leva. Men dessa antydningar är ledtrådar. Låt oss till exempel jämföra Sjögrens argumentation med den konservativa politiske teoretikern Patrick J. Deneens.
Deneen angriper den liberala individualismen i sin bok Why Liberalism Failed. Han söker ett frihetsbegrepp ”som är förenligt med auktoritet”. Det vill säga att riktig frihet inte är oberoende, utan ett tillstånd som infinner sig när man lyder eller tvingas lyda. Vi skulle alltså inte vara fria när vi gör vad vi vill, utan först när vi gör vad auktoriteten vill att vi ska göra. Deneens frihetsbegrepp är inte identiskt med Sjögrens, men det är mycket likt: frihet ligger i båda fallen nära underkastelse.
Deneen erbjuder ett alternativ till individualismen. Han vänder sig mot rörlighet, både social och geografisk, och önskar att människan vore djupare förankrad i sina lokala texter. Det är ”sann pluralism”, skriver han. Om Deneen fick som han ville skulle det bli svårare för människan att utvecklas socialt och exempelvis göra en klassresa, liksom att det skulle bli svårare att lämna platsen man växte upp på för att söka lyckan någon annanstans. Det är ett exempel på icke-individualistisk politik, en illustration av vad som kan stå på spel.
Men individualismens kritiker i kulturdebatten avstår som sagt vanligtvis från att själva formulera sina egna ideal. De kritiserar bara. Därför måste individualismen försvaras mot en osynlig angripare – en fiende utan ansikte. Enter Unorthodox. I serien konkretiseras antiindividualisternas abstrakta idéer. Jag skriver i Aftonbladet: ”När kollektivismen och konformiteten konkretiseras, när vi ser ett liv utan individualism, förstår vi bättre vad vi riskerar att förlora.”
Nu har individualismen börjat konkretiseras i samhällsdebatten. Jag skriver i Smedjan (och ger därefter tre exempel på politiska utmaningar för individualister i Sverige idag):
[Individualismen] består av uppfattningen att individer är värdefulla och att i relation till andra är värdet av individer högst, att det är viktigt för människan att utveckla sin individualitet i stället för att underkasta sig dominanta normer och förväntningar och att människan är en fullständig individ först när hon är djupt och personligt förankrad i de sociala aktiviteter hon företar sig.
Individualismens kritiker borde nu konkretisera sina ideal. Vilken värld vill ni som vill ersätta individualismen leva i? Tala ur skägget.
Karin Pihlskriver i GP om individualism och meningen med livet:
Frågan om vad jag ska göra med mitt liv kan trots allt inte besvaras med ”jag ska göra det jag vill göra med mitt liv”. Sanningen finns inte inom oss, den finns utanför. Det är kul att spela sitt instrument själv, men det är i orkestern man når total lycka.
Det är ett argument som jag sympatiserar med. Jag har också brottats med det förut. Argumentet kan spåras till filosofen Charles Taylor, som i sin bok The Ethics of Authenticity från 1991 skriver att det är omöjligt att formulera idéer om mening utan hänvisning till sociala sammanhang. Jag har kallat detta för ”individualisternas utmaning”. Utmaningen är inte enkel, men jag har försökt att ta mig an den i ett manusutkast som jag sedan i februari har sökt kritiska röster till.
Problemet är var mening ska lokaliseras. I det konservativa samfundet i Unorthodox lokaliseras mening i de sociala roller som samfundets medlemmar spelar. Esty förväntas spela rollen som hemmafru. Hennes man Yanky förväntar sig att hon ska finna mening i denna roll, att identiteten som hemmafru ska ge Esty en känsla av betydelse och att den ska ge henne en riktning i livet. Hon ska anamma de viljor som förknippas med hemmafrurollen och följa dessa viljor på ett sätt som en hemmafru gör. Så kan mening lokaliseras utanför individen.
Ett annat exempel på icke-individualistiskt meningsskapande återfinns i kommunismen, där människan ska söka och finna mening i sin funktion för samhällsorganisationen. Funktionen som arbetare är nödvändig, en plikt att utföra, men också tillräcklig, eftersom den ska skänka människan tillfredsställelse och svar på frågor om hennes plats i tillvaron. Ett tredje exempel finns i radikalnationalismen, där meningen med människans liv är att tjäna nationen.
Den typiska uppfattningen i individualistiska samhällen är att mening inte ska lokaliseras i sådana sociala roller. Individualister vill bistå människan i att söka och finna mening genom sina egna livsval i stället för i någonting som är utom hennes kontroll. Esty finner mening i musiken och i den självvalda gemenskapen bland musikerna. Det är ett exempel på individualistiskt meningsskapande.
Pihl fortsätter sin analogi om att finna mening i att spela i en orkester:
Alla som har spelat tillsammans med andra kan nog relatera till känslan: den fullständiga friheten det innebär att för en stund frigöras från sig själv och uppgå i något större.
Analogin är vacker, men liksom andra kritiker av individualismen konkretiserar Pihl inte sina idéer. Vad är detta ”något större” som människan ska uppgå i för att finna mening? Religiösa samfund, nationalism eller kanske kommunism? Vi kan bara gissa, eftersom individualismens fiende än en gång är utan ansikte.
Individualister har alltså ännu inget starkt svar på exakt hur mening kan lokaliseras i individen själv. Däremot visar individualismen att det finns skäl att inte lokalisera mening i sociala roller som i Unorthodox, i nationalistiska narrativ som den politiske teoretikern Yael Tamir har föreslagit eller i kommunismen som Karl Marx önskade.
Innebär min oförmåga att (hittills) presentera en hel individualistisk teori om mening att jag gör mig skyldig till samma sak som jag anklagar mina kritiker för – att attackera utan att själv prestera? Nej. Jag tar ställning för individens värde mot kollektivets, för individualitet mot konformitet och för individens djupa och personliga förankring i de sociala aktiviteter hon företar sig. Problemet om meningen med livet kvarstår visserligen, men alla läsare är välkomna att kritisera den teori jag utvecklar i manusutkastet jag nämner ovan.
Jag har sagt det förut: individualismen är vår ideologi. Vi är individualister nästan allihop. Det är värdefullt med en debatt om individualism eftersom det är en debatt om oss själva. Den synliggör vad vi värderar, vad vi tar för givet och vad vi riskerar att förlora. Debatten är en självkritisk verksamhet.
Men det är också en debatt som i viss utsträckning präglas av intellektuell slapphet. I ett bokkapitel jämför filosofen och teologen Marvin J. H. Lee västerländsk individualistisk kultur med östasiatisk neokonfucianism. Lee anser att han inte behöver förklara vad den västerländska individualismen är, eftersom läsaren kan antas redan vara bekant med den (s 3).
En sådan attityd har motiverat mycket av kritiken mot individualismen. Kritikerna behöver inte bry sig om hur individualism ska förstås eller vad dess försvarare faktiskt tycker – alla ”vet redan”. Det tycks dock som att vad alla redan ”vet” om individualism är antingen vandringssägner eller sådant de själva har hittat på.
Jag tror också att kritikernas brist på engagemang i individualismens filosofi bidrar till att ideologin framstår som platt och ointellektuell. Helena Lindbladskriver till exempel i DN att det är ”reducerande” att påstå att Unorthodox hyllar individen framför kollektivet – som om individualismen vore någonting fjuttigt och betydelselöst. Försök att säga det till Hanna och Anna i Exvangeliet som har lämnat kollektivistiska och konformistiska religiösa samfund bakom sig.
I själva verket är individualismen djup och berikande. Immanuel Kant, av somliga betraktad som den förste individualisten, placerade valet i etikens hjärta: moralen kräver att människan väljer plikten för pliktens skull. Det mänskliga valet är förbryllande. Våra val gör oss klandervärda eller förtjänta av beröm. Det är förmågan att välja som gör oss till agenter – själva valet i sig är uttrycket för vår fria vilja. Individualismens etik bottnar i djupet av hela vår moraliska existens.
Det tycks som att vissa av individualismens kritiker tror att vi skulle kunna fortsätta leva som idag även utan individualism. Kanske förstår de inte hur viktig individualismen är – skulle de ha kunnat bli skribenter och kritiker utan den individualistiska rätten att själv välja utbildning? De riskerar att rycka undan mattan under sina egna fötter. Eftersom många av kritikerna är kristna kanske det är lämpligt att använda Jesus ord: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
This is an excerpt from a manuscript on individualism.
The word “liberalism” stems from the Latin liber, which means both “free” and “generous,” and liberalis, which means “befitting a free-born person” (Rosenblatt 2018, p. 9). To the ancient Romans, the noun liberalitas, which corresponds to liber and liberalis, referred to “a noble and generous way of thinking and acting toward one’s fellow citizens,” as opposed to “selfishness” or “slavishness,” which was to think and act with regard only to oneself and one’s pleasures (ibid).
Liberalitas was a moral attitude that the Romans thought of as essential to a free society. The great Roman political thinker Cicero described it as “the bond of human society” (p. 10). Roman historian Jed W. Atkins writes that liberalitas, together with justice, promoted “social cohesion within a competitive political culture by preventing harm and promoting interdependence” (Atkins 2018, p. 77).
The meanings of the words liberal and liberality remained almost unchanged at least until the Enlightenment. During the Middle Ages, the word liberality was “overlaid with Christian values such as love, compassion, and especially charity” (Rosenblatt 2018, p. 12). French, German, and English dictionaries from this time defined “liberal” as “the quality of someone ‘who likes to give’,” and “liberality” as “the quality of giving or spending freely” (ibid).
During the Renaissance, liberality was treated as “a moral virtue that moderated men’s ‘desire and greed for money’” (p. 15). After the Reformation the word “liberal” appeared in King James’s Bible, then referring to “generous giving, especially to the poor” (p. 16). During the colonization of North America, some demanded liberality of the whole community, so that its people were obliged to “think of the public good before themselves” (pp. 18–9).
Individualismen är den tvådelade uppfattningen att (1) värdet av den enskilda människan bör respekteras och (2) hållas högre än andra värden, som exempelvis gruppens. Uppfattningen innehåller bland annat en modell av människan, nämligen den abstrakta individen.
Modellen representerar verkliga människor i moraliskt och politiskt tänkande och kan ta olika former. Till exempel används olika modeller i teorier om politisk legitimitet och i teorier i biomedicinsk etik, eftersom problemen i de olika områdena skiljer sig åt.
Alla modeller har dock en sak gemensamt, nämligen att kritiker hävdar att de är felaktigt konstruerade på en fundamental nivå.
Kritiken, som har åtminstone två hundra år gamla rötter, är att individualister modellerar människan som en social atom. Människan kan inte tas ur sitt sociala sammanhang eftersom hennes själva natur (åtminstone i någon utsträckning) utgörs av sociala faktorer.
Det är en orättvis kritik. Naturligtvis finns det individualister som tror att människan är en social atom – men detta är ingenting som förenar alla individualister. Tvärtom instämmer troligtvis den överväldigande majoriteten i att människan måste modelleras som en social varelse.
I det här inlägget samlar jag citat från individualister som visar att kritiken är felriktad. Alla översättningar är mina egna.
1. Adam Smith år 1759 i boken The Theory of Moral Sentiments:
”Människan har ett naturligt begär inte bara att bli älskad, utan att vara älskvärd … Han begär inte bara beröm, utan berömvärdhet … Men för att uppnå denna tillfredsställelse måste vi bli opartiska åskådare av vår egen karaktär och eget beteende. Vi måste sträva efter att se dessa med andra människors ögon…”
2. John Stuart Mill år 1859 i boken On Liberty:
”Människans uppfattningar […] om vad som är prisvärt och klandervärt påverkas av den mångfald av orsaker som har en effekt på hennes önskningar om andras beteende, och som är lika mångfaldiga som dem som bestämmer hennes önskningar i varje annat ämne.”
3. John Dewey år 1930 i artikeln ”Toward a New Individualism”:
”Individer som inte är sammanbundna i föreningar, vare sig de är familjära, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller utbildande är monstrositeter. Det är absurt att anta att de länkar som binder dem samman bara är externa och inte påverkar mentalitet och karaktär så att de påverkar ramverket för den personliga dispositionen.”
4. F.A. Hayek år 1945 i artikeln ”Individualism: True and False”:
Individualister utgår ”från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.”
5. Ludwig von Mises år 1951 i boken Socialism: An Economic and Sociological Analysis:
”Människan kan inte föreställas som en isolerad varelse, för mänskligheten existerar bara som ett socialt fenomen och människan som ras överkom endast det djuriska stadiet i den utsträckning som samarbete utvecklade de sociala relationerna mellan individerna.”
6. Gerald Dworkin år 1988 I boken The Theory and Practice of Autonomy:
”Vi föds i en given miljö med en given uppsättning biologiska begåvningar. Vi mognar långsammare än andra djur och är djupt influerade av föräldrar, syskon, kamrater, kultur, klass, klimat, skolning, tillfälligheter, gener och den ackumulerade historiken av vår art. Det är lika meningslöst att anta att vi uppfinner vår moraliska lag för oss själva som att anta att vi uppfinner språket vi talar för oss själva.”
7. John Christman år 2009 i boken The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-historical Selves:
Individer är konstituerade av ”externa, interpersonella eller sociala faktorer”, de är ”djupt förknippade med externa faktorer i sina självidentifikationer, kognitiva strukturer, värderingar, och så vidare.”
8. George H. Smith år 2015 i boken Individualism:
Liberal individualism fokuserar inte ”på människan som frånskild från sin sociala miljö. Sanningen är det rakt motsatta. Människans sociabilitet och sociala relationer har varit en central angelägenhet för individualister sedan 1600-talet.”
Detta är förstås bara ett litet urval. Men det borde motivera individualismens kritiker att anstränga sig mer än att rutinmässigt hävda att individualister tror att människan är en social atom.
Nyliberalismen är död. Det var självförvållat, och inte en dag för sent. Payam Moula gör i sin debattartikel i Expressen Kultur (7/2) en filosofisk tolkning av samtiden som påbjuder replik. Den liberala individualismen måste försvaras.
Redaktören för den socialdemokratiska tidskriften Tiden menar att decenniet vi just lämnat ”är ett där (ny)liberalismen slutligen dog, såväl politiskt som intellektuellt.” Groteska ojämlikheter och stora orättvisor, blandade i en ”giftig cocktail”, har gett upphov till ”det legitima missnöjet mot samhällsutvecklingen, politiken och etablissemanget”.
Det finns naturligtvis mycket att säga om denna analys. Men Payam fokuserar i sin text framför allt på den liberala individualismen, som han påstår är i grunden felaktig och destruktiv.
Enligt denna människosyn är nämligen människan en social atom, helt isolerad från andra. Den tar ingen hänsyn till att människan är ett socialt djur eller att exempelvis ensamhet är dåligt medan vänskap är gott. Ideologins själva människoidé är fel. Den separerar människor och leder till att gemenskap, kultur och samhälle bryts ned.
Därför borde arbetarrörelsen nu, i ”vår kris”, välja ett annat sätt att se på människan som är naturligt och leder till det goda livet och det goda samhället. Payam skriver aldrig ut vad detta innebär.
Underlåtelsen att förklara vad han faktiskt menar har Payam gemensamt med vissa av de åsiktsvänner han hänvisar till – kanske för att alternativen till liberal individualism under normala omständigheter är skrämmande.
Till att börja med är Payams teori om en atomistisk individualism mycket gammal. Den är också en nidbild. Redan på 1930-talet skrev individualisten John Dewey att socialt och kulturellt isolerade individer är ”monstrositeter”. Ett årtionde senare skrev Friedrich A. Hayek att kritiken är ”den löjligaste av alla missförstånd”, eftersom individualister i själva verket utgår från människor ”vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.”
Visst finns det liberaler som har den människosyn som Payam tillskriver alla liberaler, men de är få. De flesta återfinns nog i olika ungdomsförbund där de härjar ideologiskt på mötena medan de andra medlemmarna suckar uttråkat. Idén att människan är en social atom har ett mycket litet stöd bland liberaler både i politiken och i filosofin. Den är inte som Payam påstår ”dominerande”.
Den nidbild av individualismen som Payam lägger fram är lömsk. Dels för att den tillskriver liberaler uppfattningar de inte har, vilket är ohederligt, men också för att den döljer individualismens förtjänster.
Individualism är uppfattningen att individer förtjänar uppmärksamhet och att de har ett särskilt högt värde relativt andra moraliska hänsynstaganden, som exempelvis gruppens intressen. I min och många andras mening hör ideologins politiska och sociala genomslag till människans främsta bedrifter – att jämföra med jordbruket och den vetenskapliga revolutionen.
Vår historia kan belysa något av individualismens värde. Innan individualismen slog igenom i Sverige delades folket in i sociala grupper som adel, präster, borgare och bönder. Människor var sociala, politiska och rättsliga subjekt i kraft av att vara gruppmedlemmar – inte egna människor. I stället för individskap var det grupptillhörighet som bestämde hur den enskilde människan skulle förhålla sig till gruppen och till andra. Individualismen har bidragit till att bryta denna sociala determinism, i vilken människans öde bestämdes helt av sociala och ekonomiska omständigheter.
Under 1900-talet har individualistiska idéer legat till grund för exempelvis särbeskattningen, vilket frigjorde många kvinnor från en förutbestämd social funktion i familjen. Individualismen motiverar idag allt från att den enskilde ska ha rätt att besluta över sin egen vård – i stället för att familjen eller familjeöverhuvudet bestämmer vilka medicinska behandlingar hen ska genomgå – till insatser för att motverka framväxten av lokala klansamhällen.
Även kritiker instämmer i många av individualismens förtjänster. Charles Taylor, som är en av filosoferna Payam nämner i sin artikel, menar till exempel att individualismen har gett människor en rätt att välja sina egna livsmönster med sina egna samveten och övertygelser. Förut var människan ofta låst på en viss plats i en viss roll som det var nästan otänkbart att avvika från, men nu är hon befriad.
Karl Marx, för att fortsätta med filosofer som Payam tar upp, menade att historiens utveckling är i riktning mot individualisering – och att detta är gott. Individualitet, enligt Marx, gäller den utsträckning som människan har förverkligat sin potential och blivit en fri och kreativ individ i samhället. I historieutvecklingen förvandlas människor till individer i takt med att de får en ökad kontroll över sin sociala existens. Kommunismen, menade Marx, är individualiseringens slutstation där människan har blivit fullständig.
Få filosofer och samhällstänkare skulle idag försvara atomismen, alltså den nidbild av individualism som Payam är den siste i en lång rad att upprepa. Dagens individualister diskuterar i själva verket just det Payam hävdar att individualismen saknar: hur människan är socialt situerad och vilken effekt detta har på henne.
Bland de forskningsproblem som individualister ägnar sig åt inom akademin återfinns exempelvis vad som gör en människa till kompetent att bestämma över sig själv i riskfyllda situationer, givet att riskerna åtminstone delvis är avhängiga sociala faktorer, och hur den sociala inramningen av en faktauppgift påverkar hur den uppfattas. Bara de senaste femton åren har starka teorier om individen som socialt och kroppsligt konstituerad utvecklats av filosofer som John Christman och Rachel Haliburton.
Mycket av de individualistiska filosofernas idépaket återfinns också i vår vardag. Själva de friheter som våra liberala demokratier skyddar värnar just individualismens värden – individualitet, uttrycksfullhet, egenmakt och så vidare. I Sverige förespråkar till exempel liberala individualister en individualisering av föräldraförsäkringen, bland annat eftersom de menar att det är svårt för enskilda människor att göra livsval helt oberoende från de olika sociala förväntningar som påverkar deras beslut.
Det är därför av många skäl synd att redaktören för en socialdemokratisk idétidskrift lägger individualismen i en vågskål och uppmanar arbetarrörelsen att göra ett val.
Payam argumenterar med stöd i bland annat den konservative politiske teoretikern Patrick Deneens teorier för att arbetarrörelsen borde främja ”traditioner och annat som stärker gemenskap”. I den av Deneens böcker som Payam hänvisar till argumenterar Deneen mot social rörlighet och för ett återvändande till social determinism. Deneen menar att riktig pluralism uppstår först när människor begränsas till att leva i de geografiska och sociala sammanhang där de är födda.
Vidare söker Deneen ett frihetsbegrepp ”som är förenligt med auktoritet”, vilket skulle göra det möjligt att nåla fast människor socialt och samtidigt hävda att de är fria. Men en idé om frihet som förenligt med auktoritet betyder i själva verket bara auktoritet.
När Deneens bok släpptes på ungerska bjöds han in av Viktor Orbán – som året innan förbjöd genusvetenskap vid landets universitet – för ett offentligt möte. De två enades inför kamerorna om att att framtiden vilar på ”nationella och familjevärderingar snarare än på liberalism”. Det är i ljuset av detta man bör läsa Payams pitch för sin artikel i Expressen Kultur, nämligen att den moderna liberalismen är en ”sjukdom” som ”har spridit sig som en cancer” och ”ska utrotas”.
Payams angrepp på ”den liberala människosynen” leder inte till ett utan till två val för arbetarrörelsen, nämligen följande.
Det går att bevara befintliga sociala strukturer, som den konservative Deneen vill, eller verka för att förbättra dem och skapa nya, som de progressiva individualisterna vill. Väljer arbetarrörelsen en konservativ eller en progressiv linje? Svaret gör skillnad för exempelvis om föräldraförsäkringen borde individualiseras: en konservativ arbetarrörelse främjar inte feminismen.
Vidare kan människor antingen frigöras från de sociala strukturer som gör att deras liv följer en förutbestämd bana, vilket individualister förespråkar och svenska socialdemokrater tidigare har verkat för, eller så kan de tryckas tillbaka in i dessa strukturer. Vad väljer arbetarrörelsen: frihet eller auktoritet?
Jag har tidigare argumenterat för att individualismen kan förena liberaler och socialister i kampen för att befria människan från social och historisk determinism. Tillsammans borde vi förändra de villkor som inskränker på hennes möjligheter att skapa sitt eget liv. Payams uppfattning tycks vara den rakt motsatta, vilket är mycket beklagligt.
Oscar Matti hedrade mig med en inbjudan att vara med i hans podd Prata om det för ett samtal om individualism och liberalism. Jag forskar nu om just individualism så det var väldigt roligt att få prata om det. Är människan en isolerad atom eller är hon en social varelse? Vad betyder vår människosyn för liberalismen och politiken?
Utmaningen är att utveckla en teori om individualism som ger mening åt människan och gör det möjligt för henne att orientera sig socialt och kulturellt. Teorin måste ge social stabilitet och motverka ensamhet, men förbli lojal till det individualistiska idealet att värdet av individens intressen trumfar värdet av andra intressen.
Jag tror själv att den liberala individualismen har tillräckligt med resurser för att anta utmaningen, men nu fokuserar jag bara på kritiken som motiverar den. Vi individualister måste nämligen förstå vad som anses vara fel med vår ideologi.
Kritiken kan förstås med början i filosofen Charles Taylors teori om autenticitet. Varför är självförverkligande så viktigt för den moderna människan, och varför ger inte individualismen henne vägledning?
Människan och meningen
Taylor utvecklar sin teori om autenticitet med anledning av att individualismen är en ”källa till oro”. Individualismens genombrott har visserligen gett människor rätt att själva bestämma sina liv på en mängd sätt som våra förfäder aldrig hade. De var ofta låsta på en fast plats och i en given roll som det var nästan otänkbart att avvika från.
Men även om dessa ordningar var förkastliga så hade de en social funktion – de gav mening åt människans värld och hennes sociala aktiviteter. Individualismen befriade förvisso människan från restriktioner och cementerade hennes egenvärde, men ingenting ersatte tomrummet efter den mening som samtidigt försvann.
Under den liberala individualismen, menar Taylor, har ett ideal om autenticitet etablerats. Enligt detta ideal är självförverkligande en önskvärd standard: människor offrar sina relationer och missköter sina barn för sina karriärers skull. De känner sig kallade till detta, att deras liv skulle förbli ouppfyllda om de inte förverkligade sig själva.
Taylor vill visa att mening kräver ett meningsgivande socialt sammanhang och att individualismen inte erbjuder ett sådant, vilket har lett den moderna människan in i ett destruktivt ideal.
Alla mål och agendor får sitt värde genom sitt sociala sammanhang, det är alltså självförgörande att försöka hitta mening i livet i opposition till samhällets och naturens krav. Vi kan bara förstå oss själva mot bakgrund av saker som betyder något. Att ta bort historia, natur, samhälle och olika krav, allt som inte finns i en själv, är att ta bort allt som ger mening. Individualismen måste därför erbjuda vägledning i hur människan borde leva tillsammans med andra.
Nygamla reiterationer
Taylors argument har återupprepats i nya former de senaste åren. Till exempel menar filosofen Patrick Deneen att individualismen har lossat de sociala banden mellan människor i nästan alla aspekter, vilket har gjort samhället instabilt och människans liv fattigt. Enligt Deneen är det individualismens fokus på val och samtycke som är orsak till problemen. Detta fokus, menar han, borde ersättas med kultur och tradition: ”en djupare form av samtycke”.
Den politiske teoretikern Yael Tamir menar på samma sätt att vi måste ha en kollektiv tolkning som ger mening till våra handlingar – meningsgivande sociala sammanhang är lika viktiga som frihet självt. Behovet att höra till ett kulturellt samfund är inte bara ett psykologisk begär att leva i en känd miljö, utan en epistemisk nödvändighet för att vi ska förstå världen och kunna välja ett kreativt liv i den.
Enligt Tamir är det globaliseringen som har lett till upplösningen av enande, meningsgivande, narrativ. Allt som ger stabil mening och koppling har ratats och lämnat människor ”fruktansvärt ensamma”. Individualismen måste därför ge vika för en kollektivistisk anda, nämligen en rationell och välkalkylerad nationalism som gör det möjligt för individen att utvidga sitt själv, hela sitt liv, till den gemensamma sfären och fylla den med mening.
Taylors argument att människan behöver ett socialt sammanhang återupprepas alltså idag i konservativ och nationalistisk form. Det, om inte annat, gör den liberala individualismens utmaning aktuell.
Vad kan individualisterna göra?
Utmaningen har som synes djupa rötter. Den har diskuterats av olika generationer tänkare, som till exempel liberalen Friedrich A. Hayek på 1940-talet. Hayek godkände inte utmaningens premisser. Kritikerna förvränger individualismen till ”en karikatyr”. Individualister utgår inte alls från isolerade eller självskapade varelser, utan från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras roll i samhället.
Andra accepterar utmaningens premisser och konstruerar individualistiska teorier från dem. Till exempel har den idag verksamme filosofen John Christman utvecklat en teori om autonomi i vilken människan antas vara uppbygd av sociala faktorer. Vi är djupt förbundna med externa faktorer i våra självuppfattningar, vårt sätt att tänka och våra värderingar. Alla förklaringar av mänskligt beteende, menar Christman, måste ta hänsyn till henne som socialt situerad.
Men jag tror att individualisternas utmaning kvarstår. Vi borde utveckla en teori om mening som gör det möjligt för människan att orientera sig socialt och kulturellt. Den måste ge social stabilitet och motverka ensamhet, men förbli lojal till individualismens ideal att värdet av individens intressen trumfar värdet av andra intressen.
Jag tror också, som sagt, att den liberala individualismen har tillräckligt med resurser i sin egen idétradition för att anta utmaningen. Liksom Helena Rosenblatt menar jag att det har glömts bort att liberaler kämpade för gemenskap och moral i mer än ett århundrade, innan ideologin tömdes på innehåll kring tiden för det andra världskriget. Individualister ska nog finna svar i sina egna källor.
This is an excerpt from a manuscript on moral individualism.
Charles Taylor develops his theory of authenticity in light of individualism as a “source of worry” (Taylor 1991, p. 2). The rise of individualism has given people a right to “choose for themselves their own pattern of life, to decide in conscience what convictions to espouse, to determine the shape of their lives in a whole host of ways that their ancestors couldn’t control” (ibid). Before individualism, people “were often locked into a given place, a role and station that was properly theirs and from which it was almost unthinkable to deviate” (p. 3).
This is not an undividedly desirable development. Because, while individualism “came about through the discrediting of such orders” that restricted human beings, “these orders gave meaning to the world and to the activities of social life” (ibid). There is a “dark side” to individualism, namely a “centring on the self, which both flattens and narrows our lives, makes them poorer in meaning, and less concerned with others or society” (p. 4).
Under liberal individualism, Taylor argues, an ideal of authenticity has been established. According to this ideal, self-fulfillment, in the sense of being true to oneself, offers “a standard of what we ought to desire” (p. 16). Many people sacrifice relationships, even the care of their children, to pursue their careers; they “feel called to do this, feel they ought to do this, feel their lives would be somehow wasted or unfulfilled if they didn’t do it” (p. 17).
The ideal of authenticity is allowed by, and gives support to, liberal individualism, which is neutral about the good life; “[t]he good life is what each individual seeks, in his or her own way, and government would be lacking in impartiality, and thus in equal respect for all citizens, if it took sides on this question” (p. 18).
Taylor wants to show that opting for socially and morally neutral self-fulfillment is self-defeating, as it “destroy[s] the conditions for realizing authenticity itself” (p. 35). Trying to find and cultivate what is meaningful about oneself requires a meaning-giving social context. Goals and agendas gain their importance “against a background of intelligibility” that Taylor calls an “inescapable horizon” (p. 37). It is self-defeating to seek significance in life “in opposition to the demands of society, or nature, which shut out history and the bonds of solidarity” (p. 40; emphasis in original):
I can define my identity only against the background of things that matter. But to bracket out history, nature, society, the demands of solidarity, everything but what I find in myself would be to eliminate all candidates for what matters.
Individualism, therefore, “must offer some view on how the individual should live with others” (p. 45).
Reference
Taylor, C. (1991). The Ethics of Authenticity. Harvard University Press.
Kritiker brukar hävda att individualister inte förstår människan. Den individualistiska bilden av människan som en atom, självskapad och avskuren från sociala sammanhang, är helt enkelt fel.
Argumentet har upprepats i över 200 år. Till exempel avfärdade Edmund Burke individualismen eftersom den ”förhåller sig till mänskliga handlingar och intressen efter den simpla uppfattningen att de är avskalade från alla relationer, i den nakenhet och ensamhet som kommer av metafysisk abstraktion” (Burke 1790, s 7).
Ett halvt århundrade efter Burke skrev även Karl Marx att den individualistiska idén om människor som isolerade varelser ”är lika mycket en absurditet som utvecklingen av språk utan individer som lever tillsammans och talar med varandra” (Marx 1859, s 5).
Men individualister har slagit bort kritiken. Såhär skrev individualisten John Dewey på 1930-talet (Dewey 1999, ss 40–1):
Individer som inte är sammanbundna i föreningar, vare sig de är familjära, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller utbildande är monstrositeter. Det är absurt att anta att de länkar som binder dem samman bara är externa och inte påverkar mentalitet och karaktär så att de påverkar ramverket för den personliga dispositionen.
På liknande vis argumenterade Friedrich A. Hayek att kritiker har förvrängt individualismen till en ”oigenkännlig karikatyr” (Hayek 1948, s 3). Han kallade den kritik som exempelvis Burke och Marx framförde för ”den löjligaste av de vanligaste missförstånden” (s 6). Kritikerna har fel som tror att
individualismen postulerar (eller bygger sina argument på antagandet om) existensen av isolerade eller självständiga individer, i stället för att utgå från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.
Samhällsdebatten om individualism är mycket viktig. Därför borde individualismens kritiker avstå från att upprepa den 200 år gamla kritiken utan eftertanke – individualister själva vill ju inte erkänna den. Men individualister borde också noggrant reflektera över varför kritiken har framförts i nästan samma form under så lång tid. Finns det kanske skäl till självkritik?
Den konservative politiske teoretikern Patrick Deneen gästade nyligen Sverige för att tala om sin bok Why Liberalism Failed. En av Deneens teser är att liberalismens individualism underminerar samhällets små gemenskaper, som exempelvis familjen och olika lokala samfund, vilket leder till ett instabilt samhälle.
Individualismen är mycket riktigt dominerande i liberala demokratier. Det finns gott om forskning som bekräftar att individualistiska normer är mer utspridda i västerländska samhällen än på andra platser, liksom att individualismen är på framfart globalt. Individualismen är så dominant i vår del av världen att den kan förstås som en överideologi: vår ideologi. Vi borde därför idka självkritik. Ett första steg kan vara att nyansera själva begreppsbildningen, den grundläggande uppfattningen om hur individualism ska förstås.
Tydliga begrepp underlättar nämligen för konstruktiva samtal om hur vi bör förhålla oss till de moraliska värden som relaterar till individualismens olika nyanser. Det är till exempel en moralisk fråga huruvida föräldraförsäkringen borde individualiseras, alltså knytas till den enskilde individen, eller om den borde förbli en angelägenhet för familjen, alltså den lilla gemenskapen. Vilka värden står på spel, och varför?
Kultur, ekonomi, teknik och politik: allt arbetar i dag efter individualismens fragmentiserande princip. Konsekvenserna syns i grasserande ensamhet och existentiell vilsenhet, liksom i växande rädsla och polarisering.
Att få känna gemenskap är ett djupt liggande mänskligt behov. Ingen liberal lär förneka det. Tvärtom. Det är i stället just därför liberalismen insisterar på individens rätt att fritt välja vilka gemenskaper hon vill ingå i.
Båda dessa inlägg följer den typiska uppfattningen om individualism, nämligen som ett begrepp som är förbundet med personlig frihet och autonomi och som står i motsatsposition till kollektivism.
Detta begrepp är ett utmärkt redskap för att analysera konflikter som uppstår i samhället mellan individens intressen och kollektivets. Men individualismen är djupare och mer mångfacetterad än så. Den typiska uppfattningen skymmer olika nyanser av individualism som har diskuterats inom filosofin åtminstone sedan de amerikanska och franska revolutionerna i slutet av 1700-talet.
Individualism som individualitet
En första nyansering som måste göras gäller individualitet. Till exempel var Karl Marx av uppfattningen att individualismen hör till kapitalismens ideologiska överbyggnad – den är en ”absurditet”, en manifestation av åtskillnaden mellan självet och den andre som följer av en bytesekonomi. Individualitet, å andra sidan, menade han är eftersträvansvärt.
Marx eget förslag på hur individualitet ska främjas, nämligen genom kommunism, är dock svagt. Som filosofen Jason Brennan har noterat är samhällsystem som syftar till att främja både gemensamma ändamål och individuell egenmakt svåra att åstadkomma eftersom den första och den andra delen i syftesbeskrivningen realistiskt sett är ömsesidigt uteslutande.
Individualiteten försvarades även av den liberale socialisten John Stuart Mill. Enligt Mill har människan oberoende skäl att själv utveckla sin individualitet, den personlighet och potential som är unik just för henne. Den som låter världen välja livsplan åt henne ”har inget behov av andra färdigheter än apans förmåga att imitera”, skrev Mill. Genom att använda sina mentala krafter till att fatta beslut, i stället för att endast följa normer, så blomstrar människan.
Mill ställde individualitet mot konformitet, i bemärkelsen att vara likformig eller anpassad efter omgivningen, och menade att människan borde kultivera sin individualitet för att därmed bli nobel och vacker. En människa som utvecklar sin individualitet blir inte bara mer värdefull för sig själv utan även för andra – enligt Mill blir samhället och det mänskliga livet rikare och mer besjälat om individualiteten bejakas. Individualiteten, skrev han, gör det oändligt mycket bättre att höra till mänskligheten.
De friheter vi åtnjuter i västerländska liberala demokratier utgör ett gott skydd för individualiteten. Vi har till exempel lagligt skydd att leva ut vår sexualitet, även om vår läggning avviker från normen, och måste därför inte förtrycka denna aspekt av att vara människa. Det står oss också fritt att välja yrkesbana efter egna önskemål, vilket är viktigt för dem som menar att förvärvsarbete är en stor del av deras självförverkligande. Skyddet för individualitet är nära förknippat med den pluralism som kännetecknar öppna och toleranta samhällen, och är ett skäl varför dessa samhällen är värdefulla att försvara.
Den traditionella formen av undervisning, i vilken läraren leder samtalet under lektioner i helklass och håller kollektiva förhör, har fått ge vika för ökande inslag av individualiserat lärande. […] Problemet med att eleverna arbetar individuellt i klassrummet är att de lär sig mindre.
Jag ser inga skäl att tvivla på det substantiella i Skogstads argument. Men liksom många andra debattartiklar som är orienterade kring individualism som begrepp skymmer Skogstads inlägg individualismens olika nyanser. Om eleverna lär sig bättre har de en starkare kunskapsgrund, vilket ger dem en större makt över sin sociala existens och bättre förutsättningar att förverkliga just sin unika personlighet och potential. Kanske borde skolan vara mer kollektivistisk på det sätt som Skogstad föreställer sig – eftersom det kan förväntas främja barnens utveckling av en värdefull individualitet.
I och med de ekonomiska krafternas inverkan på människan uppfylls enligt Dewey den filosofiska idén om en fullständig separation av kropp och sinne. Människan deltar inte personligen i den sociala aktivitet som arbete faktiskt utgör, utan bara som komponent i ett maskineri. Individualism, i Deweys teori, råder först då människan inte är alienerad på det sättet. Förverkligandet av individualism handlar om att göra det möjligt för människor att ha en djup och personlig koppling till sina sociala verksamheter.
Liknande idéer om individualism har delats även av senare filosofer. Till exempel argumenterade Bernard Williams på 1970-talet mot utilitarismen, alltså teorin att moral endast handlar om lyckomaximering, med hänvisning till att utilitarismen inte förmår ta hänsyn till människans integritet. Enligt utilitarismen borde människan helt åsidosätta sina egna intressen och projekt för att i stället anamma ett opersonligt riktighetskriterium för tänkande och handlande. Det är absurt, menade Williams (med samma ordval som Marx), att kräva av människan att hon bara ska agera på det sätt som utilitaristiska lyckokalkyler kräver. Utilitarismen alienerar människan från sina egna livsprojekt och handlingar.
Individualism som kontrast till alienation gäller alltså den utsträckning som människan är personligt förenad med sina sociala verksamheter och den utsträckning som hon vägleds av idéer som hon betraktar som sina egna, både i enskilda val och i sättet hon lever sitt liv. En fullständig individ är inte alienerad.
Det är troligt att många som lever i liberala demokratier som Sverige upplever sig som alienerade. Kanske finner de ingen mening i sina arbeten eller studier, eller känner att de lever ”efter en mall” i stället för efter egen vilja. Denna nyans av individualismen är därför också relevant för samtida samhällsanalyser. Till exempel skriver Karin Pihl i en replik till Halldorf:
Det centrala problemet här är ändå inte liberalism som politisk ideologi, utan att gränsen mellan politik och livet i övrigt har suddats ut. Att använda sig av politik som meningsskapande rättesnöre i livet blir sällan bra…
Pihl framför sin åsikt med stöd i, bland annat, just den typiska uppfattningen om individualism – hon försvarar människans frihet från politik. Det finns mycket goda skäl att ta Pihls argument på största allvar. Om människors liv ska fyllas med mening med hjälp av politik måste nämligen politiken, inte människorna själva, bestämma vad som är meningsfullt. Så lyder åtminstone den typiska individualistiska analysen. Men inte den mer nyanserade.
I teorin att människan är en ofullständig individ om hon är alienerad återfinns en implicit teori om mening. Det är meningsfullt att vara personligt förenad med sina sociala aktiviteter i stället för att bara delta i dem som en komponent i en maskin, liksom att det är meningsfullt att vägledas av egna idéer i stället för att abdikera för opersonliga riktighetskriterier. I båda fallen är det meningsfullt för individen. Om politiken kan främja meningsfullhet med stöd i denna individualistiska idé om mening tas ingenting från människan.
Den liberala demokratin som sådan motverkar inte alienation, utan för detta ändamål krävs realpolitisk substans. Individualistisk meningsfullhet skulle kanske kunna främjas i Sverige genom en moderniserad arbetsmarknadspolitik, som ändå behöver anpassas för att inlemma app-ekonomin i de sociala och ekonomiska skyddssystemen, med exempelvis större inslag av egenföretagande. Tesen är i varje fall rimlig att ekonomiskt självägande medför att en omedelbar koppling upprättas mellan människan och (vissa av) hennes sociala aktiviteter.
Individualismen – vår ideologi
Den typiska idén om individualism är viktig för att analysera konflikten mellan individens intressen och kollektivets. Men individualismen borde också angripas med stöd i andra begreppsbildningar än den typiska. Om individualism förstås som individualitet hamnar fokus i stället på självförverkligande, om individualism förstås som icke-alienation hamnar fokus på meningsfullhet. Båda nyanserna är värdefulla för en konstruktiv samhällsdebatt om individualismen som fenomen – en debatt som är mycket viktig, eftersom den rör några av västerlandets mest fundamentala moraliska idéer.
