Roman Political Thought, by Jed W. Atkins

Publicerat 12 mars, 2020

I dare to say that everyone with a degree in philosophy has studied Ancient Greek political thought. But what about the Ancient Romans? In his book Roman Political Thought, Jed W. Atkins discusses political ideas and issues that cannot be explored (to the same extent) only through a study of the Ancient Greeks.

Examples include the extension of citizenship, arguments for religious toleration, the separation of ”constitutional” powers (the Roman ”constitution” is not found in any single document or law, but in custom and political culture), and just war theory. Not all of these issues and ideas originated in Roman political thinking, but the Romans contributed to their theory and practice.

One topic that I find particularly interesting is individual rights. The language of ”rights” did not develop in modern societies, ”but in the hierarchical, slave-owning Roman republic” (p. 49). Today, many of us associate the language of rights with natural rights theories. However, to the Romans rights derive from custom, law, and political culture. I think that the Roman way of thinking about rights is the better way.

It is also interesting to study the Romans’ emphasis on civic virtue, which guided their political practices. Liberty, i.e., liber, liberalis, or liberalitas, did not only designate a state of non-domination, as in contemporary republican political theory. It was a moralized notion; Roman citizens were regulated by honor and a sense of public shame.

Roman Political Thought is enlightening yet accessible to a wide audience. It introduces the reader to the contemporary scholarly debate on numerous topics. I can recommend it to anyone with an interest in political theory, the history of ideas, and Ancient Rome.

Atkins, J. W. (2018). Roman Political Thought. Cambridge University Press.

John Dewey skulle ha försvarat genusforskningen

Publicerat 9 mars, 2020

Genusforskningen är hotad. Hoten är dels ”hårda”, som när Nationella sekretariatet för genusforskning utsattes för en bombattrapp i december 2018. De är också ”mjuka”, som när inflytelserika kritiker grundlöst hävdar att forskningen är ovetenskaplig.

Hoten är även strategiska. Högerpopulister angriper nämligen forskningen med avsikten att delegitimera universitet och experter, så de blir fria att själva sprida sina egenkomponerade världsbilder.

Genusforskningen är viktig att försvara. Saken gäller den akademiska friheten. Forskare måste få välja forskningsfrågor och -metoder oberoende från yttre makter.

För drygt hundra år sedan utspelades en liknande debatt som den idag, fast det då var andra discipliner och forskningsämnen som hotades. Då var det ämnen som politisk ekonomi, historietolkning och psykologi som behövde försvaras.

Filosofen John Dewey tog år 1902 dessa discipliner och ämnen i försvar i en artikel med titeln ”Academic Freedom”. Dewey erbjöd en för genusforskningens försvarare mycket bekant förklaring till varför forskning i samhällsvetenskap och psykologi angreps:

… the public recognition of the scientific status attained lags behind the fact. As compared with mathematics or physics we can employ the term ”science” only in a tentative and somewhat prophetic sense—the aspiration, the tendencies, the movement are scientific. But to the public at large the facts and relations with which these topics deal are still almost wholly in the region of opinion, prejudice, and accepted tradition. It has hardly dawned upon the community as a whole that science really has anything to say upon matters in the social and psychological sphere.

Matematiken och fysiken gäller ämnen och problem som befinner sig på ett visst avstånd från vanliga människors liv. Samhällsvetenskapen och psykologin, å andra sidan, är mer verklighetsnära. Därför är den akademiska friheten än viktigare i just dessa områden:

[The mathematical and physical sciences] have secured their independence through a certain abstractness, a certain remoteness from matters of social concern. Political economy, sociology, historical interpretation, psychology in its various possible applications, deal face-to-face with problems of life, not with problems of technical theory. Hence the right and duty of academic freedom are even greater here than elsewhere.

Deweys försvar av de nya disciplinerna, som vi idag betraktar som självklara delar av akademin, kan sträckas till att gälla även dagens genusforskning. Genusforskningen är ny och – för många – obegriplig. Den utmanar också befintliga maktstrukturer och dominanta föreställningar om den sociala verkligheten.

Just därför är det viktigt att försvara genusforskningen som en del i försvaret av den akademiska friheten. Dewey skrev: ”Whatever wounds the body of truth in one of its members attacks the whole organism.” Hoten mot genusforskningen är hot mot forskning som sådan. Om Dewey hade levt idag skulle han ha försvarat den.

Citaten är från den här tryckningen av Deweys artikel:

Dewey, J. (2008 [1902]). Academic Freedom. In: Boydston, J. A. (Ed.). The Middle Works of John Dewey, Volume 2, 1899 – 1924 (pp. 53–66). Southern Illinois University Press.

”Liberal” in the Roman sense

Publicerat 25 februari, 2020

This is an excerpt from a manuscript on individualism.

The word “liberalism” stems from the Latin liber, which means both “free” and “generous,” and liberalis, which means “befitting a free-born person” (Rosenblatt 2018, p. 9). To the ancient Romans, the noun liberalitas, which corresponds to liber and liberalis, referred to “a noble and generous way of thinking and acting toward one’s fellow citizens,” as opposed to “selfishness” or “slavishness,” which was to think and act with regard only to oneself and one’s pleasures (ibid).

Liberalitas was a moral attitude that the Romans thought of as essential to a free society. The great Roman political thinker Cicero described it as “the bond of human society” (p. 10). Roman historian Jed W. Atkins writes that liberalitas, together with justice, promoted “social cohesion within a competitive political culture by preventing harm and promoting interdependence” (Atkins 2018, p. 77).

The meanings of the words liberal and liberality remained almost unchanged at least until the Enlightenment. During the Middle Ages, the word liberality was “overlaid with Christian values such as love, compassion, and especially charity” (Rosenblatt 2018, p. 12). French, German, and English dictionaries from this time defined “liberal” as “the quality of someone ‘who likes to give’,” and “liberality” as “the quality of giving or spending freely” (ibid).

During the Renaissance, liberality was treated as “a moral virtue that moderated men’s ‘desire and greed for money’” (p. 15). After the Reformation the word “liberal” appeared in King James’s Bible, then referring to “generous giving, especially to the poor” (p. 16). During the colonization of North America, some demanded liberality of the whole community, so that its people were obliged to “think of the public good before themselves” (pp. 18–9).

References

Atkins, J. W. (2018). Roman Political Thought. Cambridge University Press.

Rosenblatt, H. (2018). The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century. Princeton University Press.

Tror individualister att människan är en social atom?

Publicerat 21 februari, 2020

Individualismen är den tvådelade uppfattningen att (1) värdet av den enskilda människan bör respekteras och (2) hållas högre än andra värden, som exempelvis gruppens. Uppfattningen innehåller bland annat en modell av människan, nämligen den abstrakta individen.

Modellen representerar verkliga människor i moraliskt och politiskt tänkande och kan ta olika former. Till exempel används olika modeller i teorier om politisk legitimitet och i teorier i biomedicinsk etik, eftersom problemen i de olika områdena skiljer sig åt.

Alla modeller har dock en sak gemensamt, nämligen att kritiker hävdar att de är felaktigt konstruerade på en fundamental nivå.

Kritiken, som har åtminstone två hundra år gamla rötter, är att individualister modellerar människan som en social atom. Människan kan inte tas ur sitt sociala sammanhang eftersom hennes själva natur (åtminstone i någon utsträckning) utgörs av sociala faktorer.

Det är en orättvis kritik. Naturligtvis finns det individualister som tror att människan är en social atom – men detta är ingenting som förenar alla individualister. Tvärtom instämmer troligtvis den överväldigande majoriteten i att människan måste modelleras som en social varelse.

I det här inlägget samlar jag citat från individualister som visar att kritiken är felriktad. Alla översättningar är mina egna.

1. Adam Smith år 1759 i boken The Theory of Moral Sentiments:

”Människan har ett naturligt begär inte bara att bli älskad, utan att vara älskvärd … Han begär inte bara beröm, utan berömvärdhet … Men för att uppnå denna tillfredsställelse måste vi bli opartiska åskådare av vår egen karaktär och eget beteende. Vi måste sträva efter att se dessa med andra människors ögon…”

2. John Stuart Mill år 1859 i boken On Liberty:

”Människans uppfattningar […] om vad som är prisvärt och klandervärt påverkas av den mångfald av orsaker som har en effekt på hennes önskningar om andras beteende, och som är lika mångfaldiga som dem som bestämmer hennes önskningar i varje annat ämne.”

3. John Dewey år 1930 i artikeln ”Toward a New Individualism”:

”Individer som inte är sammanbundna i föreningar, vare sig de är familjära, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller utbildande är monstrositeter. Det är absurt att anta att de länkar som binder dem samman bara är externa och inte påverkar mentalitet och karaktär så att de påverkar ramverket för den personliga dispositionen.”

4. F.A. Hayek år 1945 i artikeln ”Individualism: True and False”:

Individualister utgår ”från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.”

5. Ludwig von Mises år 1951 i boken Socialism: An Economic and Sociological Analysis:

”Människan kan inte föreställas som en isolerad varelse, för mänskligheten existerar bara som ett socialt fenomen och människan som ras överkom endast det djuriska stadiet i den utsträckning som samarbete utvecklade de sociala relationerna mellan individerna.”

6. Gerald Dworkin år 1988 I boken The Theory and Practice of Autonomy:

”Vi föds i en given miljö med en given uppsättning biologiska begåvningar. Vi mognar långsammare än andra djur och är djupt influerade av föräldrar, syskon, kamrater, kultur, klass, klimat, skolning, tillfälligheter, gener och den ackumulerade historiken av vår art. Det är lika meningslöst att anta att vi uppfinner vår moraliska lag för oss själva som att anta att vi uppfinner språket vi talar för oss själva.”

7. John Christman år 2009 i boken The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-historical Selves:

Individer är konstituerade av ”externa, interpersonella eller sociala faktorer”, de är ”djupt förknippade med externa faktorer i sina självidentifikationer, kognitiva strukturer, värderingar, och så vidare.”

8. George H. Smith år 2015 i boken Individualism:

Liberal individualism fokuserar inte ”på människan som frånskild från sin sociala miljö. Sanningen är det rakt motsatta. Människans sociabilitet och sociala relationer har varit en central angelägenhet för individualister sedan 1600-talet.”

Detta är förstås bara ett litet urval. Men det borde motivera individualismens kritiker att anstränga sig mer än att rutinmässigt hävda att individualister tror att människan är en social atom.

Payam Moula och arbetarrörelsens val: Auktoritär konservatism eller progressiv individualism?

Publicerat 16 februari, 2020

Nyliberalismen är död. Det var självförvållat, och inte en dag för sent. Payam Moula gör i sin debattartikel i Expressen Kultur (7/2) en filosofisk tolkning av samtiden som påbjuder replik. Den liberala individualismen måste försvaras.

Redaktören för den socialdemokratiska tidskriften Tiden menar att decenniet vi just lämnat ”är ett där (ny)liberalismen slutligen dog, såväl politiskt som intellektuellt.” Groteska ojämlikheter och stora orättvisor, blandade i en ”giftig cocktail”, har gett upphov till ”det legitima missnöjet mot samhällsutvecklingen, politiken och etablissemanget”.

Det finns naturligtvis mycket att säga om denna analys. Men Payam fokuserar i sin text framför allt på den liberala individualismen, som han påstår är i grunden felaktig och destruktiv.

Enligt denna människosyn är nämligen människan en social atom, helt isolerad från andra. Den tar ingen hänsyn till att människan är ett socialt djur eller att exempelvis ensamhet är dåligt medan vänskap är gott. Ideologins själva människoidé är fel. Den separerar människor och leder till att gemenskap, kultur och samhälle bryts ned.

Därför borde arbetarrörelsen nu, i ”vår kris”, välja ett annat sätt att se på människan som är naturligt och leder till det goda livet och det goda samhället. Payam skriver aldrig ut vad detta innebär.

Underlåtelsen att förklara vad han faktiskt menar har Payam gemensamt med vissa av de åsiktsvänner han hänvisar till – kanske för att alternativen till liberal individualism under normala omständigheter är skrämmande.

Till att börja med är Payams teori om en atomistisk individualism mycket gammal. Den är också en nidbild. Redan på 1930-talet skrev individualisten John Dewey att socialt och kulturellt isolerade individer är ”monstrositeter”. Ett årtionde senare skrev Friedrich A. Hayek att kritiken är ”den löjligaste av alla missförstånd”, eftersom individualister i själva verket utgår från människor ”vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.”

Visst finns det liberaler som har den människosyn som Payam tillskriver alla liberaler, men de är få. De flesta återfinns nog i olika ungdomsförbund där de härjar ideologiskt på mötena medan de andra medlemmarna suckar uttråkat. Idén att människan är en social atom har ett mycket litet stöd bland liberaler både i politiken och i filosofin. Den är inte som Payam påstår ”dominerande”.

Den nidbild av individualismen som Payam lägger fram är lömsk. Dels för att den tillskriver liberaler uppfattningar de inte har, vilket är ohederligt, men också för att den döljer individualismens förtjänster.

Individualism är uppfattningen att individer förtjänar uppmärksamhet och att de har ett särskilt högt värde relativt andra moraliska hänsynstaganden, som exempelvis gruppens intressen. I min och många andras mening hör ideologins politiska och sociala genomslag till människans främsta bedrifter – att jämföra med jordbruket och den vetenskapliga revolutionen.

Vår historia kan belysa något av individualismens värde. Innan individualismen slog igenom i Sverige delades folket in i sociala grupper som adel, präster, borgare och bönder. Människor var sociala, politiska och rättsliga subjekt i kraft av att vara gruppmedlemmar – inte egna människor. I stället för individskap var det grupptillhörighet som bestämde hur den enskilde människan skulle förhålla sig till gruppen och till andra. Individualismen har bidragit till att bryta denna sociala determinism, i vilken människans öde bestämdes helt av sociala och ekonomiska omständigheter.

Under 1900-talet har individualistiska idéer legat till grund för exempelvis särbeskattningen, vilket frigjorde många kvinnor från en förutbestämd social funktion i familjen. Individualismen motiverar idag allt från att den enskilde ska ha rätt att besluta över sin egen vård – i stället för att familjen eller familjeöverhuvudet bestämmer vilka medicinska behandlingar hen ska genomgå – till insatser för att motverka framväxten av lokala klansamhällen.

Även kritiker instämmer i många av individualismens förtjänster. Charles Taylor, som är en av filosoferna Payam nämner i sin artikel, menar till exempel att individualismen har gett människor en rätt att välja sina egna livsmönster med sina egna samveten och övertygelser. Förut var människan ofta låst på en viss plats i en viss roll som det var nästan otänkbart att avvika från, men nu är hon befriad.

Karl Marx, för att fortsätta med filosofer som Payam tar upp, menade att historiens utveckling är i riktning mot individualisering – och att detta är gott. Individualitet, enligt Marx, gäller den utsträckning som människan har förverkligat sin potential och blivit en fri och kreativ individ i samhället. I historieutvecklingen förvandlas människor till individer i takt med att de får en ökad kontroll över sin sociala existens. Kommunismen, menade Marx, är individualiseringens slutstation där människan har blivit fullständig.

Individualismen har fler förtjänster och försvarare. Den socialistiske och liberale filosofen John Stuart Mill menade att individualismen låter människan blomstra och enligt vår samtide filosof George Kateb innebär individualism mer uttrycksfullhet, mottaglighet och känsla av liv. Det finns också forskning som tyder på att individualistiska normer främjar demokrati och ekonomisk tillväxt, underlättar hanteringen av gemensamma resurser (vilket förstås är centralt ur miljö- och klimatperspektiv) och gynnar jämställdhet mellan könen.

Få filosofer och samhällstänkare skulle idag försvara atomismen, alltså den nidbild av individualism som Payam är den siste i en lång rad att upprepa. Dagens individualister diskuterar i själva verket just det Payam hävdar att individualismen saknar: hur människan är socialt situerad och vilken effekt detta har på henne.

Bland de forskningsproblem som individualister ägnar sig åt inom akademin återfinns exempelvis vad som gör en människa till kompetent att bestämma över sig själv i riskfyllda situationer, givet att riskerna åtminstone delvis är avhängiga sociala faktorer, och hur den sociala inramningen av en faktauppgift påverkar hur den uppfattas. Bara de senaste femton åren har starka teorier om individen som socialt och kroppsligt konstituerad utvecklats av filosofer som John Christman och Rachel Haliburton.

Mycket av de individualistiska filosofernas idépaket återfinns också i vår vardag. Själva de friheter som våra liberala demokratier skyddar värnar just individualismens värden – individualitet, uttrycksfullhet, egenmakt och så vidare. I Sverige förespråkar till exempel liberala individualister en individualisering av föräldraförsäkringen, bland annat eftersom de menar att det är svårt för enskilda människor att göra livsval helt oberoende från de olika sociala förväntningar som påverkar deras beslut.

Det är därför av många skäl synd att redaktören för en socialdemokratisk idétidskrift lägger individualismen i en vågskål och uppmanar arbetarrörelsen att göra ett val.

Payam argumenterar med stöd i bland annat den konservative politiske teoretikern Patrick Deneens teorier för att arbetarrörelsen borde främja ”traditioner och annat som stärker gemenskap”. I den av Deneens böcker som Payam hänvisar till argumenterar Deneen mot social rörlighet och för ett återvändande till social determinism. Deneen menar att riktig pluralism uppstår först när människor begränsas till att leva i de geografiska och sociala sammanhang där de är födda.

Vidare söker Deneen ett frihetsbegrepp ”som är förenligt med auktoritet”, vilket skulle göra det möjligt att nåla fast människor socialt och samtidigt hävda att de är fria. Men en idé om frihet som förenligt med auktoritet betyder i själva verket bara auktoritet.

När Deneens bok släpptes på ungerska bjöds han in av Viktor Orbán – som året innan förbjöd genusvetenskap vid landets universitet – för ett offentligt möte. De två enades inför kamerorna om att att framtiden vilar på ”nationella och familjevärderingar snarare än på liberalism”. Det är i ljuset av detta man bör läsa Payams pitch för sin artikel i Expressen Kultur, nämligen att den moderna liberalismen är en ”sjukdom” som ”har spridit sig som en cancer” och ”ska utrotas”.

Payams angrepp på ”den liberala människosynen” leder inte till ett utan till två val för arbetarrörelsen, nämligen följande.

Det går att bevara befintliga sociala strukturer, som den konservative Deneen vill, eller verka för att förbättra dem och skapa nya, som de progressiva individualisterna vill. Väljer arbetarrörelsen en konservativ eller en progressiv linje? Svaret gör skillnad för exempelvis om föräldraförsäkringen borde individualiseras: en konservativ arbetarrörelse främjar inte feminismen.

Vidare kan människor antingen frigöras från de sociala strukturer som gör att deras liv följer en förutbestämd bana, vilket individualister förespråkar och svenska socialdemokrater tidigare har verkat för, eller så kan de tryckas tillbaka in i dessa strukturer. Vad väljer arbetarrörelsen: frihet eller auktoritet?

Jag har tidigare argumenterat för att individualismen kan förena liberaler och socialister i kampen för att befria människan från social och historisk determinism. Tillsammans borde vi förändra de villkor som inskränker på hennes möjligheter att skapa sitt eget liv. Payams uppfattning tycks vara den rakt motsatta, vilket är mycket beklagligt.

What Is a Person? by John M. Rist

Publicerat 14 februari, 2020

Philosophers often speak of agents, which in general terms are beings capable of some degree of autonomous action, and individuals, which among other things are beings that enjoy political rights. But what about persons? The notion might be underexplored.

Catholic philosopher John M. Rist is wildly conservative. In his book What Is a Person? Rist argues that the Western understanding of persons began to disintegrate in the 16th century. Around that time, a secular conception of persons took shape. It replaced ”the Mainline Tradition” in which persons were understood in religious terms.

The Mainline Tradition account of persons began with Socrates. Persons, in this tradition, ”whether born or unborn, able-bodied or disabled, healthy, gravely ill or senile,” are ”a unique and ultimately incommunicable combination of body and soul,” capable of independent action, aware of ”the parameters within which he or she can so act in the passing of historical time,” thus being capable of recapturing the past and, to some degree, predicting the future (p. 256). They can be ”inspired to virtue or aroused to vice, their self-awareness enabling them to transcend themselves by reflecting on and modifying instincts in a way not possible to other animals,” and recognize themselves as specific human beings (p. 257).

Among the many thinkers that contributed to the demise of the Mainline Tradition are the renowned philosophers Locke, Hume, and Kant. Among other things, Locke reduced the soul to mind, i.e., a thinking subject, and thus disconnected persons from God. Kant, even worse, transformed persons into merely rational beings.

I am impressed by Rist’s vast knowledge in the history of philosophy, less so by his moral views. For instance, after a homophobic tirade, Rist ends the final chapter of the book (excluding the epilogue and appendix) with the words; ”For the Mainline Tradition it must remain true that God created Adam and Eve, not Adam and Steve” (p. 251).

Rist does not convince secular (or liberal) thinkers like myself, but that does probably not bother him much. He writes for a conservative audience. I had to read the book for work related reasons, but I would not recommend it to those who needn’t.

Rist, J. M. (2020). What Is a Person? Realities, Constructs, Illusions. Cambridge University Press.

Podd om individualism

Publicerat 14 februari, 2020

Oscar Matti hedrade mig med en inbjudan att vara med i hans podd Prata om det för ett samtal om individualism och liberalism. Jag forskar nu om just individualism så det var väldigt roligt att få prata om det. Är människan en isolerad atom eller är hon en social varelse? Vad betyder vår människosyn för liberalismen och politiken?

Text & stil, av Magnus Linton

Publicerat 31 januari, 2020

För oss inom akademin är nog författaren och journalisten Magnus Linton mest känd för sin anställning som ”husförfattare” på Uppsala universitet, där han under en tid försökte att piska fram lite liv och lust i forskarnas platta och grådaskiga textproduktioner.

Jag vet inte om projektet var lyckat, men efter att ha läst Lintons bok Text & stil tvivlar jag åtminstone inte på att han kan det där med text.

Boken riktar sig till dem som skriver facklitteratur och vill göra det bättre. Alltså såna som jag. Linton diskuterar egenskaper hos välskrivna texter, som exempelvis rytm, nivå och stil. Han ger också en del praktiska tips som hur man som skribent ska föreställa sig läsaren, pitcha sina texter för redaktörer och hur man ”gör bok”.

Text & stil är onekligen en bra bok. Den är sprängfylld med nyttigheter för den som vill lyfta sina texter till en högre nivå. Men jag har två skeptiska tankar som jag tror att flera läsare önskar ta del av.

För det första tror jag att Lintons bok passar bäst för dem som vill skriva för en bred publik. I historieämnet, till exempel, är böcker skrivna för den intresserade allmänheten forskningsmeriterande. Historiker som vill skriva bättre bör därför närläsa Text & stil, men för andra riskerar bokens tips att stjälpa snarare än hjälpa.

Det är nämligen inte nödvändigtvis bra att forskningstexter är fyllda med liv och lust, av ungefär samma skäl som att det inte alltid är bra att instruktionsmanualer till tvättmaskiner är det. Forskningstexter och instruktionsmanualer tjänar ofta sitt syfte bäst om de är torra som fnöske, så att informationen de ska förmedla inte fördunklas av estetiska hänsynstaganden: ett, två, tre – så är det med det.

Detta tror jag att de flesta forskare som ibland måste läsa tio forskningsartiklar om dagen flera veckor i sträck håller med om. För dem är forskningstexter yrkesmaterial, inte nöjen.

För det andra saknar jag i boken ännu mer praktiska tips än ”tajta till texten genom att ta bort överflödiga ord” eller ”läs texten högt så känner du rytmen i den”. Jag vill inte bara veta hur mina texter ska bli bättre, jag vill veta hur jag kan bli en bättre skribent! Låt mig förklara.

Hockeyspelare blir bättre hockeyspelare genom att åka skridskor, skjuta och passa. Vad kan skribenter göra för att bli bättre skribenter? Skriv skit, sa min gamle skrivlärare Lennart Göth. Skriv tre sidor om det trasiga hörnet på ditt skrivbord och släng texten när du är klar. Skriv om Härnösand. Skriv när du är full, skriv uppochner, skriv som om du var Claude Monet och vaknade en morgon och upptäckte att du blivit färgblind under natten. Skriv skit!

Sådana praktiska tips, eller ska vi kanske hellre kalla det för övningar, får inget utrymme alls i Text & stil. Det är synd, för jag tror att många akademiker hade blivit bättre skribenter om de ibland tog ett steg utanför sina bubblor och betraktade sitt skrivande som något mer än bara en del av yrkesverksamheten. Som en konst.

Jag hoppas dock inte att mina två skeptiska tankar får någon att avstå från att läsa boken. Den borde nämligen läsas. Men håll i minnet när ni läser Text & stil att den inte säkert är tillräcklig för att göra er till bra skribenter. För detta ädla ändamål krävs ofta också andra insatser.

Linton, M. (2019). Text & stil: Om konsten att berätta med vetenskap. Natur & Kultur.

In the Shadow of Justice, by Katrina Forrester

Publicerat 24 januari, 2020

No postwar thinker has had a greater impact on liberal political philosophy than John Raws. In her book In the Shadow of Justice, intellectual historian Katrina Forrester accounts for how Rawls’s theory of justice took form and transformed liberal philosophy throughout the latter half of the 20th century.

The book is an extraordinary scholarly achievement. It is chronologically structured and split into eight chapters that tell the story of how liberal philosophy developed in light of both theoretical advances and real-world politics.

Thereby, Forrester accounts for both internal factors to this development, such as how Rawls’s conceptual apparatus influenced abstract political thinking, and external factors, such as how the civil rights movement shaped the philosophical conversation on obligations.

Forrester is far from uncritical. For instance, while acknowledging the incomparable significance of Rawls’s political philosophy, she also argues that it ”came to act as a constraint on what kind of theorizing could be done and what kind of politics could be imagined” (p. 275). Rawls’s theory is thus an intellectual prison, in one sense.

What is more, in the epilogue, Forrester writes that it is perhaps time ”to see the dominant philosophical liberalism of the late twentieth century not as the primary resource for political philosophers but as one doctrine among many” (p. 279).

Of course it is one doctrine among many. But as with liberal democracy as a political system, philosophical liberalism is the best among the alternatives (that we know of). It should be continuously fine-tuned to account for new challenges, not replaced with something else.

In the Shadow of Justice is a must-read for Rawls scholars and historians of postwar philosophy, and a should-read for all political theorists. To others, the book may be a bit too heavy to be enjoyable.

Forrester, K. (2019). In the Shadow of Justice: Postwar Liberalism and the Remaking of Political Philosophy. Princeton University Press.

Borde vi hindra åldrande?

Publicerat 12 januari, 2020

Vissa forskare tror att vi inom en snar framtid kommer att kunna hindra åldrandet. Med hjälp av genredigeringsteknologi ska de biologiska processer som gör våra kroppar äldre, inklusive medföljande åldersrelaterade åkommor som demens och hjärt-kärlsjukdomar, kunna bromsas eller fås att helt upphöra.

En naturlig följdfråga är om detta är möjligt. Den kan jag inte besvara, utöver att jag vet att det finns både optimistiska och pessimistiska forskare och experter i ämnet. En annan följdfråga är om det är önskvärt. Borde vi hindra åldrande?

Bioetikern Gregory E. Pence diskuterar i en forskningsartikel från 2019 tankar om åldrande som härstammar från det antika Rom och filosofen Seneca. Ur Senecas perspektiv måste vi i sammanhanget inte bara fråga om vi borde leva länge, utan också hur vi lever väl.

Seneca skrev att oavsett om människan lever i 50, 100 eller 1000 år så kommer hon att betrakta sitt liv som alldeles för kort om hon inte lever det på rätt sätt. Den 1000-åring som inte lever rätt kommer, när döden närmar sig, att ha en känsla av att livet gick för fort och att hon har lagt sin energi på fel saker.

Med rätt inställning till livet gör det inte så stor skillnad hur länge livet faktiskt varar. Därför behöver vi tänka på vad rätt inställning är. Vissa menar att vi borde försöka att leva värdigt.

Om vi når en hög ålder, menar dessa, och inte längre har våra fysiska förmågor i behåll utan till exempel behöver hjälp att sköta vår hygien och våra vardagsbestyr, så är det bättre att vi låter oss själva dö än att vi hindrar åldrandet ytterligare. Det är mer värdigt. Om vi kan hindra åldrandet redan som unga så att vi lever länge i unga kroppar, följer det av samma tankebana att vi redan tidigt i våra liv borde sträva efter att leva värdigt. Ta hand om oss själva. Uppskatta livets goda när vi kan. Vara redo att dö när döden slutligen nalkas.

Många tänker säkert på frågan om vi borde hindra åldrandet som ren science fiction. Varför slösa energi på att tänka på sådant? Men så ska man vara försiktig med att tänka.

På 1970-talet började filosofer och etiker att tänka kritiskt på autonoma datorer. De ställde frågor som exempelvis vem som är ansvarig för autonoma datorers beslutsfattande och om vi har moraliska skyldigheter gentemot sådana maskiner. Då var det science fiction. Idag används autonoma datorer i självkörande bilar, kirurgiska instrument, ekonomiska försäkringssystem och mycket annat.

Det som är science fiction idag kan bli verklighet imorgon. Därför kan det vara värdefullt att redan nu tänka på hur man bör leva om livet blir långt. Kanske var Seneca något på spåret. Hur lever man väl?