Oscar Matti hedrade mig med en inbjudan att vara med i hans podd Prata om det för ett samtal om individualism och liberalism. Jag forskar nu om just individualism så det var väldigt roligt att få prata om det. Är människan en isolerad atom eller är hon en social varelse? Vad betyder vår människosyn för liberalismen och politiken?
J. Ahlin Marceta
För oss inom akademin är nog författaren och journalisten Magnus Linton mest känd för sin anställning som ”husförfattare” på Uppsala universitet, där han under en tid försökte att piska fram lite liv och lust i forskarnas platta och grådaskiga textproduktioner.
Jag vet inte om projektet var lyckat, men efter att ha läst Lintons bok Text & stil tvivlar jag åtminstone inte på att han kan det där med text.
Boken riktar sig till dem som skriver facklitteratur och vill göra det bättre. Alltså såna som jag. Linton diskuterar egenskaper hos välskrivna texter, som exempelvis rytm, nivå och stil. Han ger också en del praktiska tips som hur man som skribent ska föreställa sig läsaren, pitcha sina texter för redaktörer och hur man ”gör bok”.
Text & stil är onekligen en bra bok. Den är sprängfylld med nyttigheter för den som vill lyfta sina texter till en högre nivå. Men jag har två skeptiska tankar som jag tror att flera läsare önskar ta del av.
För det första tror jag att Lintons bok passar bäst för dem som vill skriva för en bred publik. I historieämnet, till exempel, är böcker skrivna för den intresserade allmänheten forskningsmeriterande. Historiker som vill skriva bättre bör därför närläsa Text & stil, men för andra riskerar bokens tips att stjälpa snarare än hjälpa.
Det är nämligen inte nödvändigtvis bra att forskningstexter är fyllda med liv och lust, av ungefär samma skäl som att det inte alltid är bra att instruktionsmanualer till tvättmaskiner är det. Forskningstexter och instruktionsmanualer tjänar ofta sitt syfte bäst om de är torra som fnöske, så att informationen de ska förmedla inte fördunklas av estetiska hänsynstaganden: ett, två, tre – så är det med det.
Detta tror jag att de flesta forskare som ibland måste läsa tio forskningsartiklar om dagen flera veckor i sträck håller med om. För dem är forskningstexter yrkesmaterial, inte nöjen.
För det andra saknar jag i boken ännu mer praktiska tips än ”tajta till texten genom att ta bort överflödiga ord” eller ”läs texten högt så känner du rytmen i den”. Jag vill inte bara veta hur mina texter ska bli bättre, jag vill veta hur jag kan bli en bättre skribent! Låt mig förklara.
Hockeyspelare blir bättre hockeyspelare genom att åka skridskor, skjuta och passa. Vad kan skribenter göra för att bli bättre skribenter? Skriv skit, sa min gamle skrivlärare Lennart Göth. Skriv tre sidor om det trasiga hörnet på ditt skrivbord och släng texten när du är klar. Skriv om Härnösand. Skriv när du är full, skriv uppochner, skriv som om du var Claude Monet och vaknade en morgon och upptäckte att du blivit färgblind under natten. Skriv skit!
Sådana praktiska tips, eller ska vi kanske hellre kalla det för övningar, får inget utrymme alls i Text & stil. Det är synd, för jag tror att många akademiker hade blivit bättre skribenter om de ibland tog ett steg utanför sina bubblor och betraktade sitt skrivande som något mer än bara en del av yrkesverksamheten. Som en konst.
Jag hoppas dock inte att mina två skeptiska tankar får någon att avstå från att läsa boken. Den borde nämligen läsas. Men håll i minnet när ni läser Text & stil att den inte säkert är tillräcklig för att göra er till bra skribenter. För detta ädla ändamål krävs ofta också andra insatser.
Linton, M. (2019). Text & stil: Om konsten att berätta med vetenskap. Natur & Kultur.
No postwar thinker has had a greater impact on liberal political philosophy than John Raws. In her book In the Shadow of Justice, intellectual historian Katrina Forrester accounts for how Rawls’s theory of justice took form and transformed liberal philosophy throughout the latter half of the 20th century.
The book is an extraordinary scholarly achievement. It is chronologically structured and split into eight chapters that tell the story of how liberal philosophy developed in light of both theoretical advances and real-world politics.
Thereby, Forrester accounts for both internal factors to this development, such as how Rawls’s conceptual apparatus influenced abstract political thinking, and external factors, such as how the civil rights movement shaped the philosophical conversation on obligations.
Forrester is far from uncritical. For instance, while acknowledging the incomparable significance of Rawls’s political philosophy, she also argues that it ”came to act as a constraint on what kind of theorizing could be done and what kind of politics could be imagined” (p. 275). Rawls’s theory is thus an intellectual prison, in one sense.
What is more, in the epilogue, Forrester writes that it is perhaps time ”to see the dominant philosophical liberalism of the late twentieth century not as the primary resource for political philosophers but as one doctrine among many” (p. 279).
Of course it is one doctrine among many. But as with liberal democracy as a political system, philosophical liberalism is the best among the alternatives (that we know of). It should be continuously fine-tuned to account for new challenges, not replaced with something else.
In the Shadow of Justice is a must-read for Rawls scholars and historians of postwar philosophy, and a should-read for all political theorists. To others, the book may be a bit too heavy to be enjoyable.
Forrester, K. (2019). In the Shadow of Justice: Postwar Liberalism and the Remaking of Political Philosophy. Princeton University Press.
Vissa forskare tror att vi inom en snar framtid kommer att kunna hindra åldrandet. Med hjälp av genredigeringsteknologi ska de biologiska processer som gör våra kroppar äldre, inklusive medföljande åldersrelaterade åkommor som demens och hjärt-kärlsjukdomar, kunna bromsas eller fås att helt upphöra.
En naturlig följdfråga är om detta är möjligt. Den kan jag inte besvara, utöver att jag vet att det finns både optimistiska och pessimistiska forskare och experter i ämnet. En annan följdfråga är om det är önskvärt. Borde vi hindra åldrande?
Bioetikern Gregory E. Pence diskuterar i en forskningsartikel från 2019 tankar om åldrande som härstammar från det antika Rom och filosofen Seneca. Ur Senecas perspektiv måste vi i sammanhanget inte bara fråga om vi borde leva länge, utan också hur vi lever väl.
Seneca skrev att oavsett om människan lever i 50, 100 eller 1000 år så kommer hon att betrakta sitt liv som alldeles för kort om hon inte lever det på rätt sätt. Den 1000-åring som inte lever rätt kommer, när döden närmar sig, att ha en känsla av att livet gick för fort och att hon har lagt sin energi på fel saker.
Med rätt inställning till livet gör det inte så stor skillnad hur länge livet faktiskt varar. Därför behöver vi tänka på vad rätt inställning är. Vissa menar att vi borde försöka att leva värdigt.
Om vi når en hög ålder, menar dessa, och inte längre har våra fysiska förmågor i behåll utan till exempel behöver hjälp att sköta vår hygien och våra vardagsbestyr, så är det bättre att vi låter oss själva dö än att vi hindrar åldrandet ytterligare. Det är mer värdigt. Om vi kan hindra åldrandet redan som unga så att vi lever länge i unga kroppar, följer det av samma tankebana att vi redan tidigt i våra liv borde sträva efter att leva värdigt. Ta hand om oss själva. Uppskatta livets goda när vi kan. Vara redo att dö när döden slutligen nalkas.
Många tänker säkert på frågan om vi borde hindra åldrandet som ren science fiction. Varför slösa energi på att tänka på sådant? Men så ska man vara försiktig med att tänka.
På 1970-talet började filosofer och etiker att tänka kritiskt på autonoma datorer. De ställde frågor som exempelvis vem som är ansvarig för autonoma datorers beslutsfattande och om vi har moraliska skyldigheter gentemot sådana maskiner. Då var det science fiction. Idag används autonoma datorer i självkörande bilar, kirurgiska instrument, ekonomiska försäkringssystem och mycket annat.
Det som är science fiction idag kan bli verklighet imorgon. Därför kan det vara värdefullt att redan nu tänka på hur man bör leva om livet blir långt. Kanske var Seneca något på spåret. Hur lever man väl?
In her book book Unthinkable: An Extraordinary Journey Through the World’s Strangest Brains, science journalist Helen Thomson writes about a group of remarkable people. The reader meets Sharon, who is always lost, Matar, who thinks that he is a tiger, and Joel, who feels other people’s pain, among others. Odd people with odd brains.
In the opening chapter, Thomson refers to neurologist Oliver Sacks and his 1985 classic The Man Who Mistook His Wife For a Hat. Thomson revisits Sacks’s idea to write about people with rare neurological conditions, ”to see what a thirty-year neurological revolution had revealed” (p. 14). Because Thomson’s book is (discretely) pitched as an independent sequel to Sacks’s, it is impossible not to compare them.
I loved Sacks’s book, which is why I threw myself at Thomson’s Unthinkable. However, and it pains me to say this, I am disappointed.
The stories and the people in Sacks’s book are rememberable in a way that those in Thomson’s book aren’t. Years after reading his book, I still giggle at Sacks’s patient who placed a level on his glasses to help him walk straight, the old lady whose untreated syphilis made her horny, and, of course, the man who mistook his wife for a hat.
There is something about Sacks’s low-key storytelling that makes the people in his book shine, whereas Thomson’s writing is more—and I apologize, as Thomson is British—American. It seems that Thomson begins each chapter by building up the reader’s expectations through vivid thought examples, such as ”imagine that you woke up DEAD,” then there’s a cliffhanger, and then… Not much. Or rather; not enough follows to warrant the grandiloquent introduction.
To me, Thomson’s style of writing is almost unfair to the people in her book. She writes as if their stories and their brains aren’t interesting enough, but needs amplification through linguistic exercises. This shadows, for instance, Sylvia, who hears music that isn’t real. Her story would have been better told without a bombastic framing.
Thomson knows the science behind the stories she tells, and that makes her book an interesting read nonetheless. Unthinkable is better as a science book than as entertainment, and I can recommend it to anyone with a general interest in neurology (or strange brains). But don’t expect it to match Sacks’s classic.
Thomson, H. (2019). Unthinkable: An Extraordinary Journey Through the World’s Strangest Brains. John Murray Press.
Facktidskriften Journal of Academic Ethics har publicerat min artikel ”Respect the Author: a Research Ethical Principle for Readers”. I den föreslår jag en etisk princip för läsning: respektera författaren.
Länk: Respect the Author: a Research Ethical Principle for Readers
Filosofen Charles Larmore har argumenterat för att läsare har skyldigheter gentemot författarna de läser. Författarna är ju inte där när man läser, noterar Larmore, och kan alltså inte försvara sig mot missförstånd och illvilliga tolkningar. Därför är författare sårbara.
Det tycks för mig vara intuitivt riktigt att vi bör visa författare respekt genom att göra vårt bästa för att läsa deras texter så som de är avsedda att läsas. Vi bör exempelvis avstå från att tolka författarens ”egentliga” avsikter, om vi tror att de skiljer sig från de påstådda avsikterna, liksom att vi bör läsa texter på deras egna grunder och inte som yttringar av någon typ av socialt fenomen.
Många håller nog med om att det är nödvändigt att visa författare respekt genom att läsa deras texter med intellektuell hederlighet som ledord. Men det tycks för mig som att det finns en djupare form av respekt för författare, så att denna typ av respekt ibland är otillräcklig.
Tanken är inte helt orimlig att vi till exempel bör visa författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg en djupare respekt än bara den vi visar genom att läsa dem hederligt. Bland annat tycks det som att vi borde ta hela deras livsverk i beaktande när vi läser deras enskilda texter och gör detta till en del av vår läsupplevelse.
I artikeln prövar jag just denna tanke. Vad innebär det att visa författare djup respekt? När bör vi göra det? Finns det författare som inte förtjänar respekt, som exempelvis författaren till Mein Kampf?
Jag föreslår och försvarar följande etiska princip (sida 10 i artikeln):
Läsning för forskningssyften kräver att läsaren
(1) läser texten i enlighet med författarens uttalade avsikter utan hänsyn till annat än de ord och meningar som finns i texten, och
(2) om inte läsaren saknar nödvändig kunskap, eller om det äventyrar läsningens syfte, så borde läsaren på lämpligt vis ta hänsyn till
(a) författarens psykologi, etik och
(b) texten som en instans av ett socialt fenomen.
Det är min förhoppning att artikeln ska stimulera forskningsetiska tankar om läsning i allmänhet och respekt för författare i synnerhet. Artikeln är publicerad med open access och är alltså tillgänglig för vem som helst att läsa och dela fritt.
Fullständig referens:
Ahlin Marceta, J. (2019). Respect the Author: a Research Ethical Principle for Readers. Journal of Academic Ethics. DOI: doi.org/10.1007/s10805-019-09345-1
Den liberala individualismen dominerar västerländsk politik och filosofi. Här står den enskilde människan i centrum. Jag har skrivit förut om individualismen som överideologi och att debatten om individualism är viktig. I den här texten diskuterar jag kritiken som ligger bakom en av individualismens utmaningar.
Utmaningen är att utveckla en teori om individualism som ger mening åt människan och gör det möjligt för henne att orientera sig socialt och kulturellt. Teorin måste ge social stabilitet och motverka ensamhet, men förbli lojal till det individualistiska idealet att värdet av individens intressen trumfar värdet av andra intressen.
Jag tror själv att den liberala individualismen har tillräckligt med resurser för att anta utmaningen, men nu fokuserar jag bara på kritiken som motiverar den. Vi individualister måste nämligen förstå vad som anses vara fel med vår ideologi.
Kritiken kan förstås med början i filosofen Charles Taylors teori om autenticitet. Varför är självförverkligande så viktigt för den moderna människan, och varför ger inte individualismen henne vägledning?
Människan och meningen
Taylor utvecklar sin teori om autenticitet med anledning av att individualismen är en ”källa till oro”. Individualismens genombrott har visserligen gett människor rätt att själva bestämma sina liv på en mängd sätt som våra förfäder aldrig hade. De var ofta låsta på en fast plats och i en given roll som det var nästan otänkbart att avvika från.
Men även om dessa ordningar var förkastliga så hade de en social funktion – de gav mening åt människans värld och hennes sociala aktiviteter. Individualismen befriade förvisso människan från restriktioner och cementerade hennes egenvärde, men ingenting ersatte tomrummet efter den mening som samtidigt försvann.
Under den liberala individualismen, menar Taylor, har ett ideal om autenticitet etablerats. Enligt detta ideal är självförverkligande en önskvärd standard: människor offrar sina relationer och missköter sina barn för sina karriärers skull. De känner sig kallade till detta, att deras liv skulle förbli ouppfyllda om de inte förverkligade sig själva.
Taylor vill visa att mening kräver ett meningsgivande socialt sammanhang och att individualismen inte erbjuder ett sådant, vilket har lett den moderna människan in i ett destruktivt ideal.
Alla mål och agendor får sitt värde genom sitt sociala sammanhang, det är alltså självförgörande att försöka hitta mening i livet i opposition till samhällets och naturens krav. Vi kan bara förstå oss själva mot bakgrund av saker som betyder något. Att ta bort historia, natur, samhälle och olika krav, allt som inte finns i en själv, är att ta bort allt som ger mening. Individualismen måste därför erbjuda vägledning i hur människan borde leva tillsammans med andra.
Nygamla reiterationer
Taylors argument har återupprepats i nya former de senaste åren. Till exempel menar filosofen Patrick Deneen att individualismen har lossat de sociala banden mellan människor i nästan alla aspekter, vilket har gjort samhället instabilt och människans liv fattigt. Enligt Deneen är det individualismens fokus på val och samtycke som är orsak till problemen. Detta fokus, menar han, borde ersättas med kultur och tradition: ”en djupare form av samtycke”.
Den politiske teoretikern Yael Tamir menar på samma sätt att vi måste ha en kollektiv tolkning som ger mening till våra handlingar – meningsgivande sociala sammanhang är lika viktiga som frihet självt. Behovet att höra till ett kulturellt samfund är inte bara ett psykologisk begär att leva i en känd miljö, utan en epistemisk nödvändighet för att vi ska förstå världen och kunna välja ett kreativt liv i den.
Enligt Tamir är det globaliseringen som har lett till upplösningen av enande, meningsgivande, narrativ. Allt som ger stabil mening och koppling har ratats och lämnat människor ”fruktansvärt ensamma”. Individualismen måste därför ge vika för en kollektivistisk anda, nämligen en rationell och välkalkylerad nationalism som gör det möjligt för individen att utvidga sitt själv, hela sitt liv, till den gemensamma sfären och fylla den med mening.
Taylors argument att människan behöver ett socialt sammanhang återupprepas alltså idag i konservativ och nationalistisk form. Det, om inte annat, gör den liberala individualismens utmaning aktuell.
Vad kan individualisterna göra?
Utmaningen har som synes djupa rötter. Den har diskuterats av olika generationer tänkare, som till exempel liberalen Friedrich A. Hayek på 1940-talet. Hayek godkände inte utmaningens premisser. Kritikerna förvränger individualismen till ”en karikatyr”. Individualister utgår inte alls från isolerade eller självskapade varelser, utan från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras roll i samhället.
Andra accepterar utmaningens premisser och konstruerar individualistiska teorier från dem. Till exempel har den idag verksamme filosofen John Christman utvecklat en teori om autonomi i vilken människan antas vara uppbygd av sociala faktorer. Vi är djupt förbundna med externa faktorer i våra självuppfattningar, vårt sätt att tänka och våra värderingar. Alla förklaringar av mänskligt beteende, menar Christman, måste ta hänsyn till henne som socialt situerad.
Men jag tror att individualisternas utmaning kvarstår. Vi borde utveckla en teori om mening som gör det möjligt för människan att orientera sig socialt och kulturellt. Den måste ge social stabilitet och motverka ensamhet, men förbli lojal till individualismens ideal att värdet av individens intressen trumfar värdet av andra intressen.
Jag tror också, som sagt, att den liberala individualismen har tillräckligt med resurser i sin egen idétradition för att anta utmaningen. Liksom Helena Rosenblatt menar jag att det har glömts bort att liberaler kämpade för gemenskap och moral i mer än ett århundrade, innan ideologin tömdes på innehåll kring tiden för det andra världskriget. Individualister ska nog finna svar i sina egna källor.
