Nyansera den viktiga debatten om individualism – vår ideologi

Publicerat 18 oktober, 2019

Den konservative politiske teoretikern Patrick Deneen gästade nyligen Sverige för att tala om sin bok Why Liberalism Failed. En av Deneens teser är att liberalismens individualism underminerar samhällets små gemenskaper, som exempelvis familjen och olika lokala samfund, vilket leder till ett instabilt samhälle.

Individualismen är mycket riktigt dominerande i liberala demokratier. Det finns gott om forskning som bekräftar att individualistiska normer är mer utspridda i västerländska samhällen än på andra platser, liksom att individualismen är på framfart globalt. Individualismen är så dominant i vår del av världen att den kan förstås som en överideologi: vår ideologi. Vi borde därför idka självkritik. Ett första steg kan vara att nyansera själva begreppsbildningen, den grundläggande uppfattningen om hur individualism ska förstås.

Tydliga begrepp underlättar nämligen för konstruktiva samtal om hur vi bör förhålla oss till de moraliska värden som relaterar till individualismens olika nyanser. Det är till exempel en moralisk fråga huruvida föräldraförsäkringen borde individualiseras, alltså knytas till den enskilde individen, eller om den borde förbli en angelägenhet för familjen, alltså den lilla gemenskapen. Vilka värden står på spel, och varför?

Den typiska uppfattningen om individualism

Efter Deneens besök skrev debattören Joel Halldorf i Expressen:

Kultur, ekonomi, teknik och politik: allt arbetar i dag efter individualismens fragmentiserande princip. Konsekvenserna syns i grasserande ensamhet och existentiell vilsenhet, liksom i växande rädsla och polarisering.

Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson tog i stället liberalismen och individualismen i försvar:

Att få känna gemenskap är ett djupt liggande mänskligt behov. Ingen liberal lär förneka det. Tvärtom. Det är i stället just därför liberalismen insisterar på individens rätt att fritt välja vilka gemenskaper hon vill ingå i.

Båda dessa inlägg följer den typiska uppfattningen om individualism, nämligen som ett begrepp som är förbundet med personlig frihet och autonomi och som står i motsatsposition till kollektivism.

Detta begrepp är ett utmärkt redskap för att analysera konflikter som uppstår i samhället mellan individens intressen och kollektivets. Men individualismen är djupare och mer mångfacetterad än så. Den typiska uppfattningen skymmer olika nyanser av individualism som har diskuterats inom filosofin åtminstone sedan de amerikanska och franska revolutionerna i slutet av 1700-talet.

Individualism som individualitet

En första nyansering som måste göras gäller individualitet. Till exempel var Karl Marx av uppfattningen att individualismen hör till kapitalismens ideologiska överbyggnad – den är en ”absurditet”, en manifestation av åtskillnaden mellan självet och den andre som följer av en bytesekonomi. Individualitet, å andra sidan, menade han är eftersträvansvärt.

I Marx teori gäller individualitet den utsträckning i vilken människans potential som kreativ samhällsvarelse förverkligas. Historiens själva utveckling sker i riktning mot individualisering. Det är en process i vilken samhället ger upphov till individer: människor blir till individer i takt med att de får en ökad kontroll över sin sociala existens.

Marx eget förslag på hur individualitet ska främjas, nämligen genom kommunism, är dock svagt. Som filosofen Jason Brennan har noterat är samhällsystem som syftar till att främja både gemensamma ändamål och individuell egenmakt svåra att åstadkomma eftersom den första och den andra delen i syftesbeskrivningen realistiskt sett är ömsesidigt uteslutande.

Individualiteten försvarades även av den liberale socialisten John Stuart Mill. Enligt Mill har människan oberoende skäl att själv utveckla sin individualitet, den personlighet och potential som är unik just för henne. Den som låter världen välja livsplan åt henne ”har inget behov av andra färdigheter än apans förmåga att imitera”, skrev Mill. Genom att använda sina mentala krafter till att fatta beslut, i stället för att endast följa normer, så blomstrar människan.

Mill ställde individualitet mot konformitet, i bemärkelsen att vara likformig eller anpassad efter omgivningen, och menade att människan borde kultivera sin individualitet för att därmed bli nobel och vacker. En människa som utvecklar sin individualitet blir inte bara mer värdefull för sig själv utan även för andra – enligt Mill blir samhället och det mänskliga livet rikare och mer besjälat om individualiteten bejakas. Individualiteten, skrev han, gör det oändligt mycket bättre att höra till mänskligheten.

De friheter vi åtnjuter i västerländska liberala demokratier utgör ett gott skydd för individualiteten. Vi har till exempel lagligt skydd att leva ut vår sexualitet, även om vår läggning avviker från normen, och måste därför inte förtrycka denna aspekt av att vara människa. Det står oss också fritt att välja yrkesbana efter egna önskemål, vilket är viktigt för dem som menar att förvärvsarbete är en stor del av deras självförverkligande. Skyddet för individualitet är nära förknippat med den pluralism som kännetecknar öppna och toleranta samhällen, och är ett skäl varför dessa samhällen är värdefulla att försvara.

Men kanske borde individualiteten också främjas i större utsträckning än den gör idag. Till exempel argumenterade skolkritikern Isak Skogstad nyligen i Dagens Nyheter för att skolans individualisering har gått för långt:

Den traditionella formen av undervisning, i vilken läraren leder samtalet under lektioner i helklass och håller kollektiva förhör, har fått ge vika för ökande inslag av individualiserat lärande. […] Problemet med att eleverna arbetar individuellt i klassrummet är att de lär sig mindre.

Jag ser inga skäl att tvivla på det substantiella i Skogstads argument. Men liksom många andra debattartiklar som är orienterade kring individualism som begrepp skymmer Skogstads inlägg individualismens olika nyanser. Om eleverna lär sig bättre har de en starkare kunskapsgrund, vilket ger dem en större makt över sin sociala existens och bättre förutsättningar att förverkliga just sin unika personlighet och potential. Kanske borde skolan vara mer kollektivistisk på det sätt som Skogstad föreställer sig – eftersom det kan förväntas främja barnens utveckling av en värdefull individualitet.

Individualism som icke-alienation

En andra nyansering som måste göras gäller individualism som kontrast till alienation. Filosofen John Dewey utvecklade i början av 1900-talet en teori om individualism som reaktion på storskalig industrialisering, vilken han menade innebar en ”bolagisering” av livet. Enligt Dewey rådde det en total ekonomisk determinism som bestämde livet för människan. ”Vi börjar, går och stannar på signaler från en enorm industriell maskin”, skrev han.

I och med de ekonomiska krafternas inverkan på människan uppfylls enligt Dewey den filosofiska idén om en fullständig separation av kropp och sinne. Människan deltar inte personligen i den sociala aktivitet som arbete faktiskt utgör, utan bara som komponent i ett maskineri. Individualism, i Deweys teori, råder först då människan inte är alienerad på det sättet. Förverkligandet av individualism handlar om att göra det möjligt för människor att ha en djup och personlig koppling till sina sociala verksamheter.

Liknande idéer om individualism har delats även av senare filosofer. Till exempel argumenterade Bernard Williams på 1970-talet mot utilitarismen, alltså teorin att moral endast handlar om lyckomaximering, med hänvisning till att utilitarismen inte förmår ta hänsyn till människans integritet. Enligt utilitarismen borde människan helt åsidosätta sina egna intressen och projekt för att i stället anamma ett opersonligt riktighetskriterium för tänkande och handlande. Det är absurt, menade Williams (med samma ordval som Marx), att kräva av människan att hon bara ska agera på det sätt som utilitaristiska lyckokalkyler kräver. Utilitarismen alienerar människan från sina egna livsprojekt och handlingar.

Individualism som kontrast till alienation gäller alltså den utsträckning som människan är personligt förenad med sina sociala verksamheter och den utsträckning som hon vägleds av idéer som hon betraktar som sina egna, både i enskilda val och i sättet hon lever sitt liv. En fullständig individ är inte alienerad.

Det är troligt att många som lever i liberala demokratier som Sverige upplever sig som alienerade. Kanske finner de ingen mening i sina arbeten eller studier, eller känner att de lever ”efter en mall” i stället för efter egen vilja. Denna nyans av individualismen är därför också relevant för samtida samhällsanalyser. Till exempel skriver Karin Pihl i en replik till Halldorf:

Det centrala problemet här är ändå inte liberalism som politisk ideologi, utan att gränsen mellan politik och livet i övrigt har suddats ut. Att använda sig av politik som meningsskapande rättesnöre i livet blir sällan bra…

Pihl framför sin åsikt med stöd i, bland annat, just den typiska uppfattningen om individualism – hon försvarar människans frihet från politik. Det finns mycket goda skäl att ta Pihls argument på största allvar. Om människors liv ska fyllas med mening med hjälp av politik måste nämligen politiken, inte människorna själva, bestämma vad som är meningsfullt. Så lyder åtminstone den typiska individualistiska analysen. Men inte den mer nyanserade.

I teorin att människan är en ofullständig individ om hon är alienerad återfinns en implicit teori om mening. Det är meningsfullt att vara personligt förenad med sina sociala aktiviteter i stället för att bara delta i dem som en komponent i en maskin, liksom att det är meningsfullt att vägledas av egna idéer i stället för att abdikera för opersonliga riktighetskriterier. I båda fallen är det meningsfullt för individen. Om politiken kan främja meningsfullhet med stöd i denna individualistiska idé om mening tas ingenting från människan.

Den liberala demokratin som sådan motverkar inte alienation, utan för detta ändamål krävs realpolitisk substans. Individualistisk meningsfullhet skulle kanske kunna främjas i Sverige genom en moderniserad arbetsmarknadspolitik, som ändå behöver anpassas för att inlemma app-ekonomin i de sociala och ekonomiska skyddssystemen, med exempelvis större inslag av egenföretagande. Tesen är i varje fall rimlig att ekonomiskt självägande medför att en omedelbar koppling upprättas mellan människan och (vissa av) hennes sociala aktiviteter.

Individualismen – vår ideologi

Den typiska idén om individualism är viktig för att analysera konflikten mellan individens intressen och kollektivets. Men individualismen borde också angripas med stöd i andra begreppsbildningar än den typiska. Om individualism förstås som individualitet hamnar fokus i stället på självförverkligande, om individualism förstås som icke-alienation hamnar fokus på meningsfullhet. Båda nyanserna är värdefulla för en konstruktiv samhällsdebatt om individualismen som fenomen – en debatt som är mycket viktig, eftersom den rör några av västerlandets mest fundamentala moraliska idéer.

Anti-Pluralism, by William A. Galston

Publicerat 15 oktober, 2019

Prof. William Galston, a former advisor to President Clinton, is specialized on public policy. In his book Anti-Pluralism, he argues from a center-left position that the rise of populism cannot be explained only with reference to economic factors; a real understanding must account for the illiberal, anti-pluralist, nature of populism.

Galston’s theory of the nature of populism is mainstream. Populists think of ”the people” as a homogenous mass (p. 5) and populist leaders claim to have an ”intuitive bond” with ”the people” that ”cuts deeper than more formal systems of public authorization” such as democratic votes (p. 23). The central political conflict, for populists, is between ”the people” and a well-educated, urban, liberal elite.

To populists, liberal democracy is merely an obstacle. For instance, when Marine Le Pen was accused of using ¢300 000 in European Parliament funds to pay for National Front party expenditures, her response was that she ”will not submit to the persecution, a unilateral decision taken by political opponents” (p. 60).

Galston concludes elegantly: ”The enforcement of liberal democratic standards against populists is thus transmuted into evidence that the political system is against the interests of the people” (ibid).

But what explains the rise of 21th century populism? The classic Marxist theory that economic structures and relations determine the political and cultural life in society is inadequate; an explanation ”that places economics at the base and treats other issues as derivative distorts a more complex reality” (p. 3). Galston writes (p. 95):

The issue of national identity is on the table, not only in scholarly debates, but also in the political arena. Those who believe that liberal democracy draws strength from diversity have been thrown on the defensive. Large population flows, finally, have triggered concerns about the loss of national sovereignty.

People are more susceptible to nationalism if they are more strongly anchored in local contexts. For instance, voters in the Brexit referendum ”who had socialized with people from another country, another part of Britain, or even another town” were more likely to vote Remain, whereas ”those whose social relations were confined to their own communities were more likely to vote Leave” (p. 66).

In the populist worldview, the elite’s ”preference for open societies is running up against public demands for economic, cultural, and political closure” (p. 10). Many, especially in the rural populations, conceive of the open, pluralist, society as a threat to their way of life. ”Populists, in other words, provide a collective political voice for feelings of vulnerability” (p. 43).

Populists are winning ”the battle of ideas” by changing the political conversation, focusing in their campaigns on nation, patriotism, immigration, and insecurity (p. 59). That is, authoritarian anti-pluralism.

Of course, Galston does not believe that economic factors lack explanatory power altogether. They are central to his analysis of populism in the United States; ”the conditions for less educated workers and their families have worsened, while middle-class families have been treading water at best” (p. 85), which explains why many Americans turn to leaders who put the blame on ”the Other” (p. 77). Galston writes (p. 99):

Average Americans have noticed what recent scholarship has documented: returns on capital are outstripping gains from labor. Global labor markests and the decline of unions have weakened the bargaining position of workers, trends for which there are no easy fixes. A more promising approach is to democratize capital through measures, such as worker ownership of firms, that share the gains more broadly.

Perhaps worker ownership of firms is a feasible economic policy in the US, but in Sweden it is not—the electorate’s memory of socialist experiments in the 1970’s and 1980’s is, luckily, still strong.

Speaking of Sweden, Galston discusses the Swedish social scientist Bo Rothstein and his research (p. 103; Rothstein as cited by Galston):

The more than 150-year-old alliance between the industrial working class and what one might call the intellectual-cultural Left is over. […] These two now have almost completely different views on key social and political issues. […] The traditional working class favours protectionism, the re-establishment of a type of work that the development of technology inexorably has rendered outdated and production over environmental concerns; it is also a significant part of the basis for the recent surge in anti-immigrant and even xenophobic views. Support from the traditional working class for strengthening ethnic or sexual minorities’ rights is also pretty low.

The book’s main thesis is that populism challenges liberal democracy, which must re-invent itself to adjust for a new social and economic world order. ”The antidote to populism,” Galston suggests, ”must include a decent, responsible nationalism, shorn of populism’s nativism and its anti-pluralist fantasies of a homogeneous people” (p. 63). Supposedly, this means that liberal democracy must be re-invented.

I do not understand why the system must change, rather than the players in it. It seems to me that Galston, like most of us (admit it), simply lack real political ideas that could thwart the continued success of right-wing populism. His suggestion, namely ”a decent, responsible nationalism,” might be the only realistic way forward. That would entail policy-changes in many liberal democracies, but not a new system.

Finally, I am not sure what Galston has in mind for the next generation of liberal democracy. His book ends conveniently with an empty appeal: ”[Re-invention of liberal democracy] is a moral duty—and a practical necessity. As Lincoln reminded his fellow citizens, ‘We cannot escape history.'” (p. 136). But Galston can, apparently.

Galston, W. A. (2018). Anti-Pluralism: The Populist Threat to Liberal Democracy. Yale University Press.

John Stuart Mill, individuality, and liberty

Publicerat 10 oktober, 2019

This is an excerpt from a manuscript on moral individualism (image).

Mill was a methodological individualist, in the sense that he believed that social phenomena can be reduced to, or explained with reference to, individual behavior (see, e.g., Mill 1974 [1843], pp. 877ff; see also Zouboulakis 2002). He also defended a moral version of individualism as individuality which is similar to, yet distinct from, Marx’s theory. Like Marx, Mill’s theory of individualism concerns the realization of inherent properties in individuals. However, contrary to Marx, the individual human being in Mill’s theory “is the same metaphysical individual whether in or out of society” (Thilly 1923, p. 5).

Mill’s view was that human beings can, and should, develop their individuality by realizing their full potential and, thereby, flourish. For the present purposes there are two important elements to this view. One is internal to individuals and concerns the development mainly of their mental faculties. The other is external to them and concerns their social and political freedom.

According to Mill, humans’ mental qualities distinguish them from other animals (1977 [1859], p. 262). To develop their individuality and flourish as human beings, individuals must actively exercise these qualities (ibid):

The human faculties of perception, judgment, discriminative feeling, mental activity, and even moral preference, are exercised only in making a choice. […] The mental and moral, like the muscular powers, are improved only by being used. The faculties are called into no exercise by doing a thing merely because others do it, no more than by believing a thing only because others believe it. […] He who lets the world, or his own portion of it, choose his plan of life for him, has no need of any other faculty than the ape-like one of imitation. He who chooses his plan for himself, employs all his faculties.

Mill’s view on freedom is one of the most well-known in modern political philosophy. He was of the view that “the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others. His own good, either physical or moral, is not a sufficient warrant” (ibid, p. 223). This is commonly known as Mill’s liberty principle. One justification of the liberty principle is that it allows for the free development of individuality. Mill wrote passionately (ibid, p. 266):

It is not by wearing down into uniformity all that is individual in themselves, but by cultivating it and calling it forth, within the limits imposed by the rights and interests of others, that human beings become a noble and beautiful object of contemplation; and as the works partake the character of those who do them, by the same process human life also becomes rich, diversified, and animating, furnishing more abundant aliment to high thoughts and elevating feelings, and strengthening the tie which binds every individual to the race by making the race infinitely better worth belonging to. In proportion to the development of his individuality, each person becomes more valuable to himself, and is therefore capable of being more valuable to others. There is a greater fulness of life about his own existence, and when there is more life in the units there is more in the mass which is composed of them. […] Even despotism does not produce its worst effects, so long as individuality exists under it; and whatever crushes individuality is despotism, by whatever name it may be called.

One obstacle to individuality and human progression that Mill observed in his time was the legal and social subjection of women, which should be replaced with principles of complete equality (Mill 1984 [1869), p. 261). Another obstacle was that individuals in the working class did not enjoy the fruits of the industrial and economic revolution of the 19^th century. Their individuality remained undeveloped throughout their lives, as there were no real conditions for change and flourishing (Mill 1965b [1848], pp. 766–77). They had to invest their labor in occupations over which they had no control, countering their development of individuality (Mill 1965a [1848], p. 216). Therefore, Mill supported worker associations and called himself a socialist (Ottow 1993).

This reveals a possible inconsistency in Mill’s political philosophy. In social matters conformity to custom and community thwarts individuality (Mill 1977 [1859], p. 269):

The power of compelling others into [following wise and noble initiatives], is not only inconsistent with the freedom and development of all the rest, but corrupting to the strong man himself. […] In this age, the mere example of nonconformity, the mere refusal to bend the knee to custom, is itself a service.

To the contrary, in economic matters Mill uses the same noun, i.e., conformity, in a positive sense (Mill 1965a [1848], p. 204):

In the extreme case of obstinate perseverance in not performing the due share of work, the community would have the same resources which society now has for compelling conformity to the necessary conditions of the association.

In any case, Mill’s theory of individuality is an important contribution to the philosophy of individualism. It includes the view that individuals not only have the right to realize their full potential, they also have reasons to do so (beyond their own wishes, if any). Developing one’s individuality means that one is transformed into a “noble and beautiful object of contemplation,” that life becomes “rich, diversified, and animating,” and so on (as cited above). As with Marx’s individualism as individuality, these are substantial claims that do not fit onto the individualism-collectivism scale, but warrant further investigation.

References

Mill, J. S. (1965a [1848]). Principles of Political Economy with Some of Their Applications to Social Philosophy books I-II. In Robson, J. M. (Ed.) Collected Works of John Stuart Mill Volume II. University of Toronto Press.

—. (1965b [1848]). Principles of Political Economy with Some of Their Applications to Social Philosophy books III-V. In Robson, J. M. (Ed.). Collected Works of John Stuart Mill Volume III. University of Toronto Press.

—. (1974 [1843]). A System of Logic Ratiocinative and Inductive Part II. In Robson, J.M. (Ed.). The Collected Works of John Stuart Mill, Volume VIII. University of Toronto Press.

—. (1977 [1859]). On Liberty. In Robson, J.M. (Ed.). Essays on Politics and Society. University of Toronto Press.

—. (1984 [1869]). The Subjection of Women. In Robson, J.M. (Ed.). Essays on Equality, Law, and Education. University of Toronto Press.

Ottow, R. (1993). Why John Stuart Mill Called Himself a Socialist. History of European Ideas 17(4), 479–483.

Thilly, F. (1923). The Individualism of John Stuart Mill. The Philosophical Review 32(1), 1–17.

Zouboulakis, M.S. (2002). John Stuart Mill’s Institutional Individualism. History of Economic Ideas 10(3), 29–45.

John Dewey and the corporatization of America

Publicerat 9 oktober, 2019

This is an excerpt from a manuscript on individualism. All references are to Dewey, J. (1999). Individualism Old and New. Promotheus Books.

John Dewey developed a theory of individualism as a response to what he saw as “complete economic determinism” (p. 6). He wrote about early 20^th century Americans (ibid):

We live as if economic forces determined the growth and decay of institutions and settled the fate of individuals. Liberty becomes a well-nigh obsolete term; we start, go, and stop at the signal of a vast industrial machine.

Dewey did not oppose profit-driven industry and business, but the mechanization of industrial production and corporatization of the American culture; “the invention of the machine has given [industry and business] a power and scope they never had in the past,” instead of “the development of individualities […] there is a perversion of the whole ideal of individualism to conform to the practices of a pecuniary culture” (p. 9). He wanted that the American ideals of equality and freedom should be expressed “through personal participation in the development of a shared culture” (p. 17).

According to Dewey, the 20^th century American individual was trapped in meaningless associations. The loyalties “which once held individuals, which gave them support, direction and unity of outlook on life, have well-nigh disappeared” (p. 26). The corporatization of society detached individuals from the local ties and allegiances which once held them together, “but not far enough to give them a new centre and order of life” (pp. 30–1). The American society should be recast “to serve the growth of a new type of individual” (p. 40).

Dewey’s contemporaries, in his analysis, were alienated; the philosophical idea “of a complete separation of mind and body is realized in thousands of industrial workers, and the result is a depressed body and an empty and distorted mind” (p. 64). The social conditions discouraged real and personal participation in shared enterprises, restraining “effective and creative individuality” (p. 69).

Individualismens effekter på ekonomisk utveckling, demokrati och jämställdhet

Publicerat 27 september, 2019

Jag skrev i ett tidigare inlägg om individualism, med anledning av att ämnet har diskuterats i svensk politik de senaste veckorna. Forskaren och debattören Patrick Deneen menar att individualismen leder till politisk instabilitet. Jag är skeptisk till Deneens teori, men frågan vad individualism leder till förtjänar eftertanke.

Individualismen är grundligt studerad i samhällsvetenskaperna. En ledande forskare i detta sammanhang är Geert Hofstede, som bland annat har utvecklat metoder för att mäta graden av individualism i ett samhälle. I en studie används en gradskala med individualism i ena ändpunkten och kollektivism i den andra (Hofstede et al. 2010, s 92):

Individualism pertains to societies in which the ties between individuals are loose: everyone is expected to look after him- or herself and his or her immediate family. Collectivism […] pertains to societies in which people from birth onward are integrated into strong, cohesive in-groups, which throughout people’s lifetime continue to protect them in exchange for unquestioning loyalty.

Föga förvånande visar Hofstedes studier att länder i västvärlden är mer individualistiska än andra (ibid, s 95–7). USA, Australien, Storbritannien och Kanada ligger i topp, Sverige delar plats 13/14 med Frankrike. Minst individualistiska av de undersökta länderna är Colombia, Venezuela, Panama, Ecuador och Guatemala.

Det är också intressant att undersöka förändringarna i graden av individualism. Henri Santos, Michael Varnum och Igor Grossmann (2017) har gjort en omfattande studie av förändringarna i graden av individualism i 78 länder under 51 år. Studien visar att individualismen ökar globalt, med undantag för ett fåtal länder, och att det finns ett positivt samband mellan individualism och socioekonomisk utveckling.

Individualismen är alltså starkare i västerländska länder, även om hela världen rör sig i individualistisk riktning, och tycks hänga samman med socioekonomisk utveckling. Men vilken är följderna av detta?

Bland annat har frågan uppmärksammats av ekonomen Niclas Berggren i tidskriften Ekonomisk debatt. Berggren sammanfattar resultaten från flera undersökningar (2015, s 2–3):

… även om kollektivism kan ge hög statisk effektivitet kommer individualismen att leda till mer innovationer, vilket på lång sikt ger högre dynamisk effektivitet och högre välstånd. […] Ju starkare individualismen är, desto högre är BNP per arbetare. […] Inte nog med att individualism är ekonomiskt gynnsam – den tycks också stimulera framväxten av demokrati. […] en ökning av individualismen med en standardavvikelse leder till en ökning av demokratinivån med fyra (på en 20-gradig skala).

Individualismen tycks också ha en positiv effekt på andra värderingar som i liberala demokratier ofta uppfattas som goda. Till exempel visar Lewis Davis och Claudia Williamson (2019) att individualismen främjar jämställdhet. Citerat från artikelns abstract:

Individualist values of autonomy and self-determination transcend gender identities and serve to legitimize women’s goals and choices. In contrast, collectivist values may subordinate women’s personal goals to their social obligations, generating greater acceptance of gender inequality. […] individualism is significantly associated with support for gender equal attitudes regarding employment, income, education, and political leadership.

Själv hör jag till dem som menar att individualism kan vara värdefullt i sig, oavsett dess eventuella effekter. Men om forskningsresultaten ovan stämmer så främjar individualismen ekonomisk utveckling, demokrati och jämställdhet. De som förnekar att individualism bär ett egenvärde ser alltså ut att ha skäl att värdera individualismen högt ändå, för dess effekters skull.

Referenser

Berggren, N. (2015). Den nyttiga individualismen. Ekonomisk debatt 43(8), 3–5.

Davis, L. S., & Williamson, C. R. (2019). Does Individualism Promote Gender Equality? World Development. DOI:doi.org/10.1016/ j.worlddev.2019.104627

Hofstede, G., Hofstede, G. J., & Minkov, M. (2010). Cultures and Organizations: Software of the Mind. McGraw-Hill Education.

Santos, H. C., Varnum, M. E. W., & Grossman, I. (2017). Global Increases in Individualism. Psychological Science 28(9), 1228–1239.

Marx and the New Individual, by Ian Forbes

Publicerat 26 september, 2019

Karl Marx is one of the most influential political theorists in history. His criticism of capitalism was foundational to much of 20th century socialism, and is likely to remain central also in the foreseeable future. But, is there a place for the individual—the ideological core of liberalism—in Marxism? In his book, Ian Forbes argues that there is.

Marx rejected methodological individualism. He also rejected classical moral individualism, i.e., the view that the individual is the basic element of political analysis, arguing that it is an element of the capitalist superstructure. ”The impact of capitalism,” Forbes explains, ”is to individuate its members” (p. 230). According to Marx, individualism is a manifestation of the distinction between the self and others that follows from an exchange economy (p. 135).

Instead, Marx supported individuality. In Marx’s theory, individuality ”relates to the extent to which the potential inherent in a person’s human nature is realized in becoming a free creative individual in society” (pp. 32–3). Individuality is unique to human beings as a species; ”we have the capacity consciously to become individual humans rather than just another herd animal” (p. 51).

According to Forbes, Marx’s historical materialism includes the view that history is a process of individualization. It is the process by which society gives rise to, and forms, the individual. Human beings become individuals as they gain an increasing control of their social existence (p. 125).

So far in history, all modes of production have denied ”true” individuality (p. 119). The pre-capitalist mode of production called for the exercise of only a limited portion of human beings’ full capacities (p. 91). It obstructed human power and potential, and was thus inadequate for individuality to flourish.

The capitalist mode of production ”develops the individual as never before, beyond the narrowness, insularity and superstition that characterized feudal society” (p. 98). Under capitalism humans seem independent, but this is an illusion. They are ”independent” only if the conditions for their existence are abstracted away—human ”independence” in the capitalist mode of production is rather an indifference (p. 189).

It is first at the final stage of historical development, namely communism, that true individuality unfolds completely.

Forbes writes: ”This is the society in which individuality loses all abstractness and conditionality. There is, for the first time, ‘free individuality’” (p. 166). ”Under communism, all individuals are free to pursue their own development, to differentiate themselves in the context of a truly social existence” (p. 179). ”That is, communism returns to the individual his or her human existence, unlocking all the bonds of structure, ideology and institution” (p. 185). ”This involves the transition from individuals as particular beings, isolated from all others, into individuals who increasingly act in terms of a wider humanity on the way to a fully developed communist individuality” (p. 197).

Some criticism is warranted.

For instance, Forbes seems to apply different standards when assessing communism and capitalism; the shortcomings of the former weigh less than those of the latter.

He writes that ”[t]he communist individual does not expect or demand fulfilment and self-realization in terms of his or her own needs, capacities and enjoyments,” as she ”experiences needs as a human, not as a ‘private’ individual” (p. 204). This means that the fallible human of today must undergo a dramatic psychological change before true communism can be realized. But, Forbes also claims that communism, unlike capitalism, sets ”no unrealistic demands on the individuals within it” (p. 191). I’d say that Forbes’s yardstick is a bit too flexible.

Furthermore, just as Marx never described the details of communism, he never described the details of the individual under communism either. Again, Forbes forgives Marx too easily, writing that Marx created ”the strongest sense that a great deal could be expected in such a society” (p. 208). That ”sense,” however strong a theorist might feel, is not enough.

Forbes argues that only in a society in which humans have ”control and responsibility for their circumstances,” namely in communism, can ”free individuality express itself and flourish” (p. 222). But without a detailed explanation of communism and the individuals under it, Forbes is not justified in believing that communism would entail true individuality—especially considering the facts about political oppression and mass deaths under real-world communism in the 20th century.

As the political philosopher Jason Brennan writes in his 2005 article ”Choice and Excellence: A Defense of Millian Individualism” (Social Theory and Practice 31:4, p. 490):

The solution generally proffered by communitarians is to devise a social system in which we have overarching common ends and feel empowered over the world. A good criticism of this solution is that realistically the first and second parts of it are mutually exclusive.

Nonetheless, Forbes’s book is enlightening. It is evident that Marx had a substantial theory of individuals (his idea of individuality is familiar from John Stuart Mill’s political philosophy, although their notions are distinct). In conclusion, Marx and the New Individual is a must-read for researchers with a professional interest in moral individualism. To others, it is not.

Forbes, I. (2015 [1990]). Marx and the New Individual. Routledge.

Liberalism, individualism och den sociala människan

Publicerat 23 september, 2019

Det pågår nu en intressant diskussion om individualism i svensk politik. Den konservative politiske teoretikern Patrick Deneen gästade i förra veckan Sverige för att diskutera religion och demokrati. I sin bok Why Liberalism Failed menar Deneen att individualismen är ett skäl till varför liberalismen fallerar – en teori som jag är skeptisk till och har diskuterat i en kort recension av Deneens bok här.

I panelen satt DN:s politiske redaktör Per Svensson, som följde upp samtalet med en krönika, och docenten i kyrkohistoria Joel Halldorf, som också publicerade en ledare på samma tema.

Ett av de ämnen som berörs i den politiska debatten gäller liberalismens uppfattning om individen. Vad är en individ? Vad leder individualismen till? Detta ämne diskuteras också inom filosofin.

Så kallade relationella kritiker av liberalismen menar att dess individualism innebär en bristande förståelse för människan. Bland annat argumenterar vissa av dem att individualismens atomism missar att samfund är en konstituerande del av människan. De menar att det är omöjligt att förstå människans sociala identitet utan en förklaring av hur individen är socialt situerad (se t ex Callahan 2012, Haliburton 2013, s 136–7, Hester 2004 och Ho 2008).

Filosofen Heather Widdows menar till exempel att individualister misstar sig som fokuserar på enskilda handlingar från fall till fall, eftersom orättvisor ofta uppstår genom strukturer, sammanhang och relationer (Widdows 2011, s 83). Därför argumenterar relationister för att mänskliga relationer borde flyttas från periferin till centrum av vårt politiska tänkande (Nedelsky 2012, s 3).

John Christman är en individualistisk filosof som har tagit det relationella argumentet på största allvar. I flera böcker och forskningsartiklar har han utvecklat en individualistisk teori som tar hänsyn till att människan är socialt situerad.

Christman menar att människor är djupt förknippade med externa, interpersonella och sociala faktorer i sina självreflektioner, kognitiva strukturer och värderingar. Hans teori gör gällande att individer åtminstone i någon utsträckning är socialt situerade, att sociala kontexter har determinerande effekter på deras kognitiva beteende och att en människas intressen ofta härrör från sociala relationer (Christman 2009, s 22, 30. Se också Christman 2004).

Den filosofiska diskussionen mellan individualister och relationister har pågått åtminstone sedan Edmund Burke (1790) och Karl Marx (1859) kritiserade liberaler för att frigöra människan från sina sociala sammanhang. Det är intressant och välkommet att se denna diskussion utvecklas även i den politiska debatten år 2019.

Förhoppningsvis kan individualister släppa atomismen, alltså synen på människan som en isolerad och självskapad varelse, och ta efter Christmans ”mjukare” teori om människan. Och förhoppningsvis kan relationister släppa tanken att individualismen bara är en atomistisk teoribildning. Margaret Thatchers ontologi – ”Who is society? There is no such thing!” (Woman’s Own 1987) – är inte den enda.

Referenser

Burke, E. (1790). Reflections on The Revolution in France. Hämtad (2019-02-04) från: http://socserv2.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/ burke/revfrance.pdf

Callahan, D. (2012). Individual Good and Common Good: A Communitarian Approach to Bioethics. In Callahan, D. (Ed.) The Roots of Bioethics: Health, Progress, Technology, Death. Oxford University Press.

Christman, J. (2004). Relational Autonomy, Liberal Individualism, and the Social Constitution of Selves. Philosophical Studies 117(1), 143–164.

—. (2009). The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-historical Selves. Cambridge University Press.

Haliburton, R. (2013). Autonomy and the Situated Self: A Challenge to Bioethics. Lexington Books.

Hester, D. M. (2004). What Must We Mean by “Community”? A Processive Account. Theoretical Medicine 25(5–6), 423–437.

Ho, A. (2008). The Individualist Model of Autonomy and the Challenge of Disability. Bioethical Inquiry 5(2–3), 193–207.

Marx, K. (1859). Outline of the Critique of Political Economy. Hämtad (2019-02-04) från: http://sites.middlebury.edu/econ0450f10/ files/2010/08/Karl-Marx-grundrisse.pdf

Nedelsky, J. (2012). Law’s Relations: A Relational Theory of Self, Autonomy, and Law. Oxford University Press.

Widdows, H. (2011). Localized Past, Globalized Future: Towards an Effective Bioethical Framework Using Examples from Population Genetics and Medical Tourism. Bioethics 25(2), 83–91.

Woman’s Own (“no such thing as society”). Hämtad (2019-03-11) från: https://www.margaretthatcher.org/document/106689