Tore skorpas sten, två gamla kyrkor och det tidigkristna Västergötland

Publicerat 19 februari, 2019

Runstenen ”Vg 13”, daterad till runt år 1010-1050, har stått på ungefär samma plats strax utanför Mariestad sedan 1600-talet. Ytterligare en sten med nästan precis samma inskription finns någon kilometer bort. En översättning av runorna på Vg 13 lyder:

Tore skorpa reste denna sten efter sin son Kättil och efter Oluv, sin fosterdotter/-mor

Översättningen är tvetydig eftersom ordet ”fostra” kan tolkas både som fostermor och fosterdotter. Denna fostra bar alltså namnet Oluv, vilket under vikingatiden – till skillnad från vår tids ”Olof” – också kunde vara ett kvinnonamn. Enligt vissa tolkningar var Oluv en träl, vilket gör Vg 13 till ovanlig då trälar annars sällan är omnämnda på runstenar.

Runt 250 meter söder om stenen finns de arkeologiska resterna av två kyrkor. Den äldre kyrkan, på bilden ovan markerad med vitmålade stubbar, dateras till början av 1000-talet. Den yngre, som är markerad med stenar, var i bruk fram till 1400-talet.

Kring kyrkorna finns ett gravfält med runt 1 500 gravar. Till en början begravdes män norr om kyrkan och kvinnor söder om den, i enlighet med nordiskt gravskick under tidig medeltid. Denna segregation övergavs dock så småningom.

1000-talet i Västergötland var intressant. Här döptes Olof Skötkonung år 1008 och här grundades år 1014 Skara stift, som är Sveriges äldsta.

Enligt förut dominerande teorier om Sveriges kristnande skedde detta först efter år 1000, men nya arkeologiska fynd och forskningsresultat tyder på att kristendomen etablerades redan hundra eller hundrafemtio år tidigare – just här i norra Västergötland. Kanske hade Tore skorpas släkt varit kristen i flera generationer när han lät resa sin runsten.

Källor

Fotevikens museum. Runstenarna vid Leksberg kyrka. Hämtad 2019-02-19.

Harrison, D. (2017, 6 april). När blev Sverige kristet? Svenska Dagbladet.

Historiska personer. Personakt för Olof Skötkonung. Hämtad 2019-02-19.

Karlsson, J. (2012). Ofria omnämnda på runstenar i det vikingatida Sverige (kandidatuppsats). Stockholms universitet.

Kulturbilder. (2017, 5 januari). Runstenar Västergötland – Vg 13 (blogginlägg).

Olsson, P. (2017, 10 september). Vikingakvinnan Kata – en av de första kristna svenskarna. SVT Nyheter.

Svenska Kyrkan. Skara stift. Hämtad 2019-02-19.

Roman, E. (2011). Segregationen på medeltida kyrkogårdar: En inblick i Västerhus och Löddeköpinge kyrkogård (kandidatuppsats). Stockholms universitet.

Ideal and Non-Ideal Theory in Political Philosophy

Publicerat 16 januari, 2019

What is the role of utopian thinking in politics? We can think of an ideal society such as, e.g., communism or libertarian anarchism—but should we? Is utopian thinking meaningful?

Political philosophers discuss these questions in detail in what I call the debate on ideal and non-ideal theory. Here, I have published two texts about this debate.

In the first text, which is titled ”Ideal and Non-ideal Theory in Political Philosophy,” I discuss various suggestions as to how the terms ”ideal” and ”non-ideal” theory should be understood in this context, and what the relation is between them. I briefly account for important criticism of ideal theory as well as defenses thereof.

In the second text, which is titled ”The Debate on Feasibility in Ideal Theory,” I elaborate on one topic in the debate on ideal and non-ideal theory, namely the role of feasibility in ideal theory. According to some, the truth of a political theory is constrained by the possibility of achieving the theory’s decrees in practice. Others disagree. The text provides an overview of this debate.

Download: Ideal and Non-ideal Theory in Political Philosophy

Download: The Debate on Feasibility in Ideal Theory

References and further readings

Arvan, M. (2014). First Steps Toward a Nonideal Theory of Justice. Ethics & Global Politics 7(3), 95–117.

Carey, B. (2015). Towards a ‘Non-Ideal’ Non-Ideal Theory. The Journal of Applied Philosophy 32(2), 147–162.

Chahboun, N. (2014). Nonideal Theory and Compliance—A Clarification. European Journal of Political Theory 14(2), 229–245.

Erman, E. & Möller, N. (2013). Three Failed Charges Against Ideal Theory. Social Theory & Practice 39(1), 19–44.

—. (Forthcoming). A World of Possibilities: The Place of Feasibility in Political Theory. Res Publica.

Estlund, D. (2014). Utopophobia. Philosophy and Public Affairs 42, 113–134.

—. (2016). Reply to Wiens. European Journal of Political Theory 15(3), 353–362.

Farrelly, C. (2007). Justice in Ideal Theory: A Refutation. Political Studies 55, 844–864.

Gilabert, P. & Lawford-Smith, H. (2012). Political Feasibility: A Conceptual Exploration. Political Studies 60, 809–825.

Hall, E. (2013). Political Realism and Fact-Sensitivity. Res Publica 19, 173–181.

Hamlin, A. & Stemplowska, Z. (2012). Theory, Ideal Theory and the Theory of Ideals. Political Studies Review 10, 48–62.

Ismael, J. (2016). A Philosopher of Science Looks at Idealization in Political Theory. Social Philosophy and Policy 33(1–2), 11–31.

Levy, J. T. (2016). There Is No Such Thing as Ideal Theory. Social Philosophy and Policy 33(1-2), 312–333.

Mills, C. (2005). ‘Ideal Theory’ as Ideology. Hypatia 20(3), 165–184.

Miller, D. (2016). In What Sense Must Political Philosophy be Political? Social Philosophy and Policy 33(1–2), 155–174.

O’Neill, O. (1987). Abstraction, Idealization and Ideology in Ethics. In J. D. G. Evans (Ed.), Moral Philosophy and Contemporary Problems (pp. 55–69). Cambridge University Press.

Rawls, J. (1971). A Theory of Justice. Harvard University Press.

Räikkä, J. (1998). The Feasibility Condition in Political Theory. The Journal of Political Philosophy 6(1), 27–40.

Schmidtz, D. (2011). Nonideal Theory: What It Is and What It Needs to Be. Ethics 121(4), 772–796.

—. (2016). A Realistic Political Ideal. Social Philosophy and Policy 33(1–2), 1–10.

Sen, A. (2006). What Do We Want from a Theory of Justice? The Journal of Philosophy 103, 215–238.

Simmons, J. (2010). Ideal and Nonideal Theory. Philosophy & Public Affairs 38, 5–36.

Southwood, N. (2016). Does “Ought” Imply “Feasible”? Philosophy & Public Affairs 44, 7–45.

Valentini, L. (2012). Ideal vs. Non-Ideal Theory: A Conceptual Map. Philosophy Compass 7, 654–664.

—. (2017). The Case for Ideal Theory. In C. Brown and R. Eckersley (Eds.), The Oxford Handbook of International Political Theory (pp. 664–676). Oxford University Press.

Wiens, D. (2015). Against Ideal Guidance. Journal of Politics 77(2), 433–446.

—. (2016). Motivational Limits on the Demands of Justice. European Journal of Political Theory 15(3), 333–352.

—. (2018). Rejoinder to Estlund (manuscript).

Woodward, J. (2016). Justice and Reciprocity: The Case for Nonideal Theory. Social Philosophy and Policy 33(1–2), 122–154.

Tre likheter i kritiken mot genusvetenskap och nationalekonomi

Publicerat 27 december, 2018

Genusvetenskapen har under en tid fått mycket – i min mening oförtjänt – kritik i den politiska debatten. Det har slagit mig att kritiken till viss del är bekant sedan tidigare. Ett annat fält, nämligen nationalekonomin, utsätts ofta för liknande motstånd. I det här inlägget pekar jag på tre likheter mellan kritiken som riktas mot de båda fälten.

1. ”Orimliga grundantaganden”

Nationalekonomins kritiker hörs ofta hävda att forskare inom fältet gör ogrundade antaganden som exempelvis att människan är fullständigt informerad och rationell. Verkliga människor, lyder argumentet, är inte en ”homo economicus”. De fungerar inte så som nationalekonomerna antar att de gör och därför är forskarnas teorier fel.

Detta är en halmgubbe. Visst finns det nationalekonomer vars hela teoribyggen förutsätter orimliga människor, men de är inte representativa för nationalekonomi som forskningsfält. Dessutom är sådana antaganden inte alltid orimliga bara för att de inte stämmer överens med hur världen faktiskt fungerar. Det viktiga är att de fyller sin funktion för det aktuella forskningsproblemet, och det gör ibland tankemodellen om ”homo economicus”.

Liknande kritik riktas ofta mot antaganden inom genusvetenskapen. Det hävdas exempelvis att genusvetenskapen utgår från att det råder en patriarkal maktordning, eller att alla människor är förutbestämda att ha en viss social statusposition i samhället i kraft av att höra till det ena eller det andra könet. Sådan är inte världen, menar kritikerna, och därför är genusvetenskapliga teorier fel.

Liksom med kritiken som riktas mot nationalekonomins (påstådda) grundantaganden är detta en halmgubbe. Det finns enskilda genusvetare vars hela teoribyggen förutsätter orimliga antaganden, men de är inte representativa för genusvetenskapen som forskningsfält. Dessutom kan hypoteser om patriarkala maktordningar och sociala statuspositioner – som förresten inte alltid är antaganden utan forskningsresultat – fylla en vetenskaplig funktion och är därför inte alltid orimliga.

2. ”Orimliga förklaringsanspråk”

Det hävdas ibland att nationalekonomer gör anspråk på att kunna förklara mer än vad deras teorier faktiskt räcker till. Pengar och marknader är en sak, lyder argumentet, men nationalekonomer påstår sig också kunna förklara exempelvis hur kärleksrelationer tar form och vilken litteratur som är ”bra” eller ”dålig”. Till sådant duger inte nationalekonomins teorier, sägs det.

Argumentet är intressant. Vissa teorier inom nationalekonomin kan faktiskt appliceras på just exempelvis kärleksrelationer och litteratur. Givet att man förstår ”ekonomi” som ”resurshantering” och betraktar kärlek och konst som resurser så finns det en viss, om än möjligtvis begränsad, förklaringskraft i nationalekonomins teorier även på sådana områden. Men naturligtvis skulle endast ett försvinnande litet antal nationalekonomer hävda att deras teorier är de vetenskapligt bäst lämpade för sådana frågeställningar.

På samma sätt menar genusvetenskapens kritiker att genusvetare gör för starka anspråk på deras teoriers förklaringsduglighet. Också detta argument är intressant, av samma skäl. Även pengar och marknader har med sociala maktrelationer att göra, därför finns det en viss bäring i att applicera genusvetenskapliga teorier på frågeställningar som gäller ekonomi. Och visst finns det forskare som hävdar att just genusvetenskapen är bäst lämpad i sammanhanget, även om den åsikten nog är vanligare bland vänsterfeministiska aktivister (en av mina favorit-memes föreställer en hippie som påstår sig ha lärt sig ekonomi på en kurs i sociologi). Men gissningsvis har genusvetare en ungefär lika rimlig idé som nationalekonomer har om vad just deras teorier förklarar bäst.

3. ”Orimliga drivkrafter”

Det hörs ofta att nationalekonomer inte drivs av vetenskapliga ambitioner utan av politiska. Nationalekonomer, sägs det, söker inte de bästa förklaringarna av samhället eller de mest troliga prediktionerna av framtida utvecklingar. I stället strävar de efter att ge legitimitet och genomslag åt en ideologisk världsbild, nämligen den ”kapitalistiska”.

Visst finns det politiska aktivister inom nationalekonomin – jag skulle själv gissa att en majoritet av fältets forskare sympatiserar med marknadsliberalismen. Men det är alltför konspiratoriskt att hävda att nationalekonomer saknar vetenskapliga drivkrafter.

Genusvetare är föremål för samma typ av konspirationsteori, fast åt andra hållet. Det påstås att genusvetare är politiska aktivister som använder akademin och vetenskapen som verktyg i socialismens tjänst. Visst är det säkert så att många eller kanske till och med de flesta inom genusvetenskapen har politiska vänstersympatier, men påståendet att de som grupp saknar vetenskapliga drivkrafter är grundlöst.

I det här fallet finns det faktiskt lite humor, åtminstone givet att min erfarenhet stämmer. Jag upplever nämligen att nationalekonomer (eller deras anhängare) är vanligt förekommande bland dem som hävdar att genusvetare är politiska konspiratörer, liksom att genusvetare (eller deras anhängare) är vanligt förekommande bland dem som hävdar att nationalekonomer är det. Kanske borde de undersöka och försöka att vederlägga varandras teorier vetenskapligt? En sådan prövning skulle möjligtvis vara i samtliga parters intresse.

Det är tre likheter mellan kritik riktad mot nationalekonomi respektive genusvetenskap. Jag gissar att många läsare av det här inlägget skulle instämma med kritiken som riktas mot det ena men inte mot det andra, men min åsikt är att kritiken i samtliga fall är oförtjänt: forskningen inom både nationalekonomin och genusvetenskapen är relevant för att förstå människan och samhället.

Men just nu är det nog viktigare att försvara en av de två. I december placerades en attrapp som såg ut som en bomb vid Nationella sekretariatet för genusforskning. Det finns alltså i Sverige ett reellt hot mot den akademiska friheten att verka som genusvetare. Därför är det min förhoppning att eventuell framtida kritik mot genusvetenskapen är saklig, liksom att genusvetenskapens försvarare låter sina röster höras. De behövs nu.

När är sanningen viktigast?

Publicerat 11 december, 2018

Den 25 oktober 2018 twittrade den högerprofilerade ledarskribenten och debattören Ivar Arpi: ”150 brittiska forskare har här skrivit under ett uttalande som vill förbjuda diskussion om mångfald, om det finns risk att det leder till tanken att mångfald inte är entydigt positivt.” Tweeten avslutades effektfullt med orden ”Thoughtcrime! Thoughtcrime!”

Arpis påstående var falskt. Som bland andra Nils Karlsson och Ida Östenberg påpekade ville forskarna inte förbjuda diskussion om mångfald. Men vad spelar det för roll?

Frågan ska inte förstås retoriskt, utan bokstavligt: varför är sanningen viktig? Ett svar är att sanningen hjälper människan att samarbeta. Sanningen gör det möjligt för individer och grupper att organisera sig och på så vis koordinera sina gemensamma verksamheter.

Exemplen är många. Sanningen om relationen mellan energi och massa hjälper fysiker och ingenjörer att skicka upp astronauter i rymden, sanningen om en överenskommelse kan skrivas ned i ett kontrakt och binda dess parter till sina löften och sanningen om en politikers egentliga avsikter hjälper väljarna att rösta bort henne. Och så vidare.

Ibland är sanningen självt oviktig för detta ändamåls skull. Utan sanningen om relationen mellan energi och massa är det visserligen svårt för fysiker och ingenjörer att skicka upp astronauter i rymden. Men social koordinering kräver ofta inte sanningen självt, utan endast att de som ska samverka delar samma idé om vad som är sant. Parterna som binds av en överenskommelse behöver endast en gemensam uppfattning om vad som är sant. Samma sak gäller för väljarna och politikerna.

I vissa kontexter är alltså social koordinering inte helt avhängig sanningen. Det viktiga är ofta att deltagarna tror att samma sak är sant, oavsett om den är det eller inte.

Fast, det händer nog att sanningen är värdefull av andra skäl än att den gör det möjligt att samarbeta. Bland annat tycks det som att vi ofta förtjänar att veta sanningen, som exempelvis sanningen om huruvida ens partner är trogen. Äktenskapet kanske kan koordineras alldeles utmärkt utan sanningen, men förtjänsten att veta sanningen gör den viktig ändå.

Den egentliga frågan borde därför lyda: när är sanningen viktigast?

Jag ska inte försöka att besvara denna viktiga men mycket generella fråga här. Men jag har en uppfattning om hur viktig sanningen är i fallet Arpi. För att bilda opinion och rikta den åt ett visst håll är sanningen oviktig. Det är för detta subjektiva ändamål mycket viktigare att skapa en gemensam idé om vad som är sant: ”Thoughtcrime! Thoughtcrime!”

Från ett mer objektivt perspektiv tror jag att sanningen är viktigast. De 150 forskarna förtjänar att inte framställas som om de bär andra åsikter än sina egna och Arpis läsare förtjänar att inte bli bedragna. Därtill gör själva ämnet – akademisk frihet och yttrandefrihet – sanningen viktig. Friheterna är fundamentala för det liberala samhället, som är det mest lyckade exemplet på storskalig social koordinering vi känner till och har åstadkommit.

Svaret på frågan hur viktig sanningen är i ett givet fall ska nog sökas med stöd i det intellektuella samvetet. Som politiska varelser borde vi känna en passion för sanningen och tillerkänna den sitt rätta värde genom noggrann reflektion. Det tycks ligga i sanningens natur att vi ska visa den respekt.

Det påminner förresten om uttalandet som de brittiska forskarna skrev under. De gav sitt stöd för den fria tanken och det fria ordet, men påpekade att framställningen av en debattfråga påverkar hur frågan uppfattas. Av respekt för ämnet, deltagarna och åhörarna sökte forskarna en vetenskapligt neutral utgångspunkt med hänsyn till alla människors lika värde. Det är en respekt som Ivar Arpis läsare borde önska att han visade sanningen.

New research paper in autonomy theory / Nytt forskningspapper i autonomiteori

Publicerat 20 november, 2018

English

The journal Medicine, Health Care and Philosophy has published my research article titled, ”A non-ideal authenticity-based conceptualization of personal autonomy.” In it, I further develop a theory that I first presented in the article titled, ”What justifies judgments of inauthenticity?”

The theory is intended to solve a moral problem associated with decision-making in healthcare. Patients sometimes make decisions that appear to be inauthentic, i.e., not ”genuine,” ”real,” ”true to themselves,” or similar. For instance, one paradigm case is an anorectic who states that she would rather die than gain weight. The moral problem is to determine whether the claim is authentic and, thus, to what extent the patient’s healthcare decisions should be respected.

In a previous article titled, ”The impossibility of reliably determining the authenticity of desires: implications for informed consent,” I argue that it is difficult to determine whether a patient’s healthcare decisions are inauthentic. Because of this difficulty, there may not be a solution to the moral problem associated with possibly inauthentic medical decision-making.

In my new article, I argue that there are nonetheless factors that indicate inauthenticity in patients. I incorporate these factors into an already well-established theory of autonomy to render an authenticity-based conceptualization of personal autonomy.

Finally, I put the full theory to test by applying it to a (hypothetical) case of anorexia nervosa. I conclude that the theory forms a reliable analytical framework and thus succeeds in providing moral guidance in healthcare.

Svenska

Facktidskriften Medicine, Health Care and Philosophy har publicerat min forskningsartikel, ”A non-ideal authenticity-based conceptualization of personal autonomy.” I den vidareutvecklar jag en teori som jag först presenterade i artikeln ”What justifies judgments of inauthenticity?”

Teorin är avsedd att lösa ett moraliskt problem som är förknippat med beslutsfattande i vården. Patienter fattar ibland beslut som som tycks vara inautentiska, det vill säga som inte är ”genuina”, ”stämmer överens med patientens verkliga jag”, eller liknande. Ett paradigmexempel är en anorektiker som hävdar att hon hellre dör än går upp i vikt. Problemet är att avgöra om påståendet är autentiskt och i vilken utsträckning det bör respekteras.

I en tidigare artikel, ”The impossibility of reliably determining the authenticity of desires: implications for informed consent,” argumenterar jag att det är svårt att bedöma huruvida en patients vårdbeslut är inautentiska. På grund av detta kanske det inte finns en lösning på problem förknippade med inautenticitet i medicinskt beslutsfattande.

I min nya artikel argumenterar jag att det ändå finns faktorer som indikerar inautenticitet i patienters beslutsfattande. Jag inkorporerar dessa faktorer i en redan väletablerad teori om autonomi och utvecklar därmed ett autenticitetsbaserat autonomibegrepp.

Slutligen prövar jag den fullständiga teorin på ett (hypotetiskt) fall av anorexi. Jag drar slutsatsen att teorin utgör ett tillförlitligt analytiskt ramverk och att den därför ger handlingsvägledning i vården.

Filosofisk ordning på anarkistgatan

Publicerat 15 november, 2018

På en liten gata i närheten av vårt hem uppstår ofta trafikstockningar. Folk slår på varningsblinkers och ställer sina bilar mitt i vägen medan de springer in i butikerna för att göra ärenden. Tvärstopp. Alla tutar. Några kör upp på trottoarerna för att komma runt och förbi.

Min hustru och jag kallar den för ”anarkistgatan”, för där kör folk precis som de vill.

Tidigare i höst mailade jag min lokalpolitiker om anarkistgatan och beskrev problemet. Jag bifogade några dagsfärska bilder på stillastående bilar och föreslog att kommunen skulle skylta om stoppförbud.

En tid senare fick jag svar från en tjänsteman som beskrev hur de uppfattade saken. Kommunens åtgärd, fick jag veta, blir att införa avgiftsbelagd parkering (i stället för dagens halvtimmessparkering) och att ändra reglerna för en närliggande lastplats för lastbilar.

”Toppen!” tänkte jag. Och dessutom, helt oväntat, filosofiskt intressant.

Där jag såg ett enkelt förbud som den uppenbara lösningen såg en tjänsteman ett komplext samband mellan aktörer, konventioner och regler. Vi uppfattade problemet olika och såg därför olika lösningar på det.

En skillnad i våra respektive uppfattningar gäller graden av abstraktion. Tjänstemannen hade en ganska konkret uppfattning om fallet och jag hade en ganska generell: jag tänkte bort fler detaljer än tjänstemannen, eller närmare bestämt förmådde jag inte att uppmärksamma saken med samma precision.

En abstraktionsnivå högre hade kanske varit att maila min lokalpolitiker och klaga över ”trafiken i kommunen” och en lägre hade kanske varit att i stället notera ”den blå Volvon som stod fyrtio meter in på anarkistgatan med varningsblinkers på mellan 15:32-15:34 i förrgår”. Det tycks som att tjänstemannen valde en rimlig abstraktionsnivå av både problemets natur och dess lösning, vilket väl är ett skäl att säga att hen är bra på den här slags frågor.

Ofta har vi som är samhällsintresserade politiska åsikter på en högre abstraktionsgrad men inte på en lägre. Personligen tycker jag exempelvis att skatterna borde vara lägre i Sverige, men jag har inga starka åsikter om precis vilka skatter som borde sänkas eller hur mycket. Lägre abstraktionsnivåer kräver mer detaljerade beskrivningar och, just därför, mer detaljerad kunskap om det saken gäller.

Frågan är intressant hur starka åsikter vi borde ha på olika abstraktionsnivåer. De flesta av oss har ju omöjligtvis tillräckligt med tid eller resurser för att skaffa oss kunskaper om politiska sakfrågor på detaljnivå. Innebär det att vi inte borde ha åsikter om samma frågor på högre abstraktionsnivåer? Borde jag inte tycka att skatten ska sänkas, eftersom jag inte vet precis vilka skatter eller hur mycket?

Nja. Visst borde jag exempelvis kunna ha åsikten att trafiken i min kommun borde förbättras utan att för den sakens skull vara så insatt att jag kan specificera alla detaljer kring lastplatser och avgiftsbelagda parkeringar.

På samma sätt tycks det vara rimligt för vanligt folk att bära uppfattningar som exempelvis att klimathotet borde motverkas, att män och kvinnor borde vara mer jämställda och att Sverige är på väg i rätt eller fel riktning utan att också behöva avkrävas utförlig och noggrann realpolitik på området. Det är rimligt att ha generella åsikter i abstrakta frågor.

Men jag tror att man uppskattar de abstrakta frågorna mer och bättre om man också har en insikt i hur komplexa de kan vara på en mer konkret nivå. Det ger frågorna djup.

Jag uppskattade att tjänstemannen i min kommun tog sig tid att beskriva hur hen såg på problemet. Det gav mig filosofisk insikt och stärkte (ytterligare) min tillit till den svenska byråkratin. Men viktigast av allt: nu blir det väl ordning på anarkistgatan en gång för alla.

Ett humeanskt försvar av äganderätter

Publicerat 8 november, 2018

Det moraliska försvaret av ägande- och marknadsprinciper är ett ständigt återkommande diskussionsämne inom liberalismen. Jag ger i essän ”Ett humeanskt försvar av äganderätter” (PDF) ett försvar av äganderätter med rötter i filosofen David Humes etik.

Essän är ungefär 3 700 ord lång och läses på runt 20 minuter. Min förhoppning är att den ska bidra till den liberala idédebatten.

Humes ansats till ämnet är att äganderätter ska förstås som en lösning på vissa samhällsproblem. Jag utvecklar hans teori och argumenterar för att äganderätter möjliggör social koordinering av moraliskt felande människor och är det bästa kända sättet att exploatera mänsklig kreativitet och arbetsvilja.

Förslaget bär stöd i tre för liberalismen grundläggande värdebegrepp, nämligen frihet, autonomi och rättvisa. Det är ett pluralistiskt försvar av äganderätter, till skillnad från tidigare monistiska sådana som exempelvis utilitaristiska och naturrättsliga.

Vidare är försvaret inte utformat endast som en teoretisk tankekonstruktion, utan är till skillnad från andra alternativ problemorienterat. Min argumentation syftar till att ge stöd åt en balanserad syntes av både teoretiska och praktiska avvägningar.

Ladda hem essän som PDF här.