Kunskap bortom våra sinnens horisont

Missförstå mig inte nu – jag älskar vetenskap. Vetenskapen är någonting väldigt speciellt hos mänskligheten. Vi pratar om en systematisk strävan efter kunskap, en utpräglad metod för att säga någonting tillförlitligt om vad som har varit, är och kommer att vara. Och det är en fruktsam verksamhet: vetenskapen spränger gränser, räddar liv och utgör en aldrig sinande källa vid vilken vi kan släcka vår nyfikenhets törst.

Men någonting hos vetenskapen övertygar mig inte (och jag tror att det är bra, vilket jag ska återkomma till). Jag tror inte att vetenskapens särställning är fullständigt befogad. Det finns andra väldigt speciella saker hos mänskligheten som förtjänar samma djupa vördnad.

Två nyförälskade kan utbyta meningsfull information med ett ögonkast. Vetenskapen kanske kan förklara det som sker (hormonnivåer, social komplexitet och evolutionism, yada yada…) men inte ersätta det. Tyst och spontan kontemplation kan ge sann självkännedom och skrivandet av den här texten gör en intuition (åtminstone någorlunda) begriplig. Vetenskapligt metodologiskt är dessa tre exempel på, tja, icke-falsifierbara verksamheter utan kunskapsvärde. Ej tillförlitligt! med röda bokstäver.

Det är inte vetenskap, kan man säga. Ändå är det saker jag förlitar mig på och tror att människan borde förlita sig på. Vidare tror jag att det är saker som inte borde mätas med vetenskapens måttstock. Det är verksamheter som inte har som ambition att förklara världen men som ändå, på något sätt, lyckas att göra just det. Mellan raderna. Dit vetenskapen inte når.

Jag tror att det finns dimensioner av att vara människa som är för evigt bortom vetenskapens ljuslykta. På samma sätt som vi aldrig kan komma ikapp ljuset eftersom det ständigt rör sig bort från oss med ljusets hastighet är det oförklarade ständigt otillgängligt för vetenskapen. Vetenskapens källa sinar aldrig för den blir hela tiden djupare.

Den här skepticismen – inte gällande vetenskaplig trovärdighet, utan gällande den vetenskapliga dimensionens omfång – är sporrande. Det är den som gör att ingen sann vetenskapsälskare säger ”så, färdig!” och lägger förstoringsglaset på hyllan utan alltid letar efter nya kunskaper att fånga. Jag tror att den så mänskliga känslan av att någonting ännu inte är helt förklarat är vår nyfikenhets drivkraft och därmed också vetenskapens bränsle. Jag tror att paradigmskiften och kunskapens utveckling är frukter av skepticism gentemot vetenskapen, inte av vetenskapen självt. 

Vi ska vara väldigt tacksamma för det vi ännu inte förstår. Och jag tror att vi ska värdera det oförklarade högre än det förklarade. Jag säger inte att vi ska sluta älska vetenskap utan att vi också bör älska annat. Utrymmet mellan raderna, mörkret bortom våra sinnens horisont, är större än det vi redan har betraktat.

Åh heliga liberalism!

Jag läste en artikel i The McGill Daily, McGills universitets studenttidning, med rubriken ”Everything is problematic”. Artikeln är skriven under pseudonym av en politiskt aktiv student som lämnat den radikala vänstern bakom sig. Skribenten har några väldigt goda poänger. Här är ett exempel:

One way to define the difference between a regular belief and a sacred belief is that people who hold sacred beliefs think it is morally wrong for anyone to question those beliefs. If someone does question those beliefs, they’re not just being stupid or even depraved, they’re actively doing violence. They might as well be kicking a puppy.

Den radikala vänsterrörelse som skribenten har lämnat bakom sig kännetecknas enligt denne av just ”heliga övertygelser”. Argument riktade mot socialistisk anarkism är våldsbruk. Ett kritiskt förhållningssätt till intersektionell analys är maktutövning.

”Heliga” idéer har ofta som kännetecken att de är otillgängliga för kritik. Det finns i teoribygget förklaringar till allt, inklusive kritiken. Jag illustrerar ibland sådana idéer med hjälp av konspirationsteorin om chemtrails: ”du tvivlar på att staten besprutar oss med kemikalier för att hålla oss i blindo eftersom staten har besprutat dig med kemikalier.” En sund teori, liksom en sund praxis, är inte otillgänglig på det sättet utan klarar kritik.

Självklart är det inte bara inom den radikala vänstern man finner ”heliga” idéer. (Och lika självklart är det för många lockande att etikettera sin motståndares sätt att tänka som ”heligt” för att misskreditera eller avfärda denne.) Men för mig som liberal är det givetvis denna rörelse jag lättast fäster vid uppmärksamhet vid: varför vända blicken inåt om det kan rubba min övertygelse?

Förmodligen har alla oavsett ideologisk hemvist sådana problem. Övertygelsen är drivkraften och ändamålet helgar medlen – rubbar man övertygelsen faller ändamålet ur sikte. Fast ingenting kan bli mer antiliberalt än att undvika självkritik. Liberalismen tillhör en förnuftstradition med en kärna bestående av tillit till sund argumentation. Och samtidigt som just denna kärna är liberalismens essens är den också dess största seger.

Det västerländska samhället är liberalt. Det bejakar i första hand individer och individualism – vi talar om den enskilde människans rättigheter och vi betraktar den som framför anklagelser som skyldig till bevisbördan. Kanske är liberalismens dominans svår att föreställa sig just eftersom den råder, men jämför med tänkbara alternativ. Tänk dig att monarken ägde en oinskränkt rätt till den enskilde människans kropp eller att den anklagade var tvungen att bevisa sin oskuld för rätten. Sådan icke-liberalism präglade samhället för egentligen bara några generationer sedan.

Liberalismen har vunnit en av historiens viktigaste filosofiska kamper. Det är inte minst den radikala vänstern medvetna om. De säger gärna att samhället präglas av ”den liberala diskursen”, vilket de har rätt i, och att denna är förtryckande, vilket kan diskuteras.

Den liberala diskursen bör diskuteras. Genom självkritik rensar vi ut felaktigheter och underminerar liberala demagoger vars verksamheter skadar liberalismen. Därtill demonstrerar en sådan diskussion att liberalismen är stark nog att tåla självkritik och att dess anhängare är villiga att utsätta sig för den. Och eftersom tilliten till sund argumentation utgör liberalismens kärna är självkritik att utöva liberalism. Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att sprida liberala idéer än att praktisera dem: liberalismen sätts på agendan, utvecklas och delas inför publik.

Kanske är detta min ”heliga” idé som jag är oförmögen att pröva kritiskt. Förnuftsmässigt resonerande ger att liberalismen är sann och enligt liberalismen ger förnuftsmässigt resonerande sanningar. Hänger jag mig som liberal endast åt en självbekräftande verksamhet? Det är ju de facto möjligt. Jag ser inte det jag ännu inte har sett.

Det borde gå att testa. Enligt den anonyme skribenten till artikeln i The McGill Daily tycker den som har ”heliga” idéer att kritik mot dessa idéer kan likställas med att ”sparka på en hundvalp.” Faktiskt känns det lite som att någon sparkar en hundvalp när någon säger att förnuftet är ett otillräckligt verktyg för sanningssökande. Det svider till när någon motiverar sina handlingar gentemot mig med att jag ”inte vet mitt eget bästa.” Bevisar kanske min ovilja att underkasta mig annat än sund argumentation att mina grundläggande uppfattningar är fel? Jag tror inte det – men för att övertyga mig måste du argumentera sunt, varför mina idéer rimligtvis borde betraktas som just ”heliga”.

Jag är optimist. Kanske är liberalismen helig utan citationstecken. Kanske har jag insikter kvar att nå, varför framtiden torde vara ljus. Jag vet inte. Det är min ventil, min lilla utväg ur dilemmat: jag vet inte. Vet du?

Om att vara tillgänglig för kritik

Det finns en sak, tycker jag, som särskilt urskiljer en god debattör: denne gör sig tillgänglig för kritik. Med det menar jag att hens teser, påståenden och slutsatser är möjliga att bemöta. Kanske låter en sådan tillgänglighet självklar – allt går ju att bemöta – men vi gömmer oss nog alla för kritik emellanåt. Genom att på olika vis minska våra åsikters träffytor kan vi dra felaktiga men för oss själva bekväma slutsatser. Jag ska här nämna tre knep som debattörer använder för att bli otillgängliga för kritik.

Det första knepet är att som debattör använda källor som inte är tillgängliga för åhöraren eller läsaren. Det såg vi bland annat prov på i utfrågningen av partiledarna inför valet i september. Anna Hedenmo och Mats Knutson grillade Jimmie Åkesson med siffror som bara SVT hade haft tillgång till. Just den gången innebar det att journalisternas knivskarpa frågor rann av Åkesson som vatten på en gås – han behövde inte ta ställning till kritiken eftersom han omöjligtvis kunde veta vad som föranledde den. Varje seriös debattör borde använda öppna och redovisade källor.

Ett andra knep är att vara medvetet vag. Man kan bygga en hel åsiktsdeklaration med vaga begrepp som ”rik” och ”bra”. Eftersom sådana ord tilldelas en innebörd först när de sätts i en kontext kan man som vag debattör justera sina ståndpunkter utefter kritiken man får. Politiker är experter på vaghet. En bra politiker ”glider undan” även de skarpaste reportrarna genom att bädda in sig i vagheter. Om man vill göra sig tillgänglig för kritik måste man vara tydlig med vad som avses och inte gömma sig bakom tolkningsberoende vagheter.

Det sista knepet är att göra oantastliga antaganden, vilket bland annat var de gamla marxisternas paradgren. ”Kapitalismen gör människan ond och egoistisk”, skulle Karl Marx ha kunnat säga, ”men i det kommunistiska samhället är hon frigjord.” Genom att anta att kommunismen innebar människans frigörelse blev artonhundratalets marxister otillgängliga för kritik. Allt ont var kapitalismens fel och kritikerna förstod inte det eftersom de tänkte kapitalistiskt. På ett snarlikt sätt återanvänder i dag ”nyvänstern” sina egna antaganden som slutsatser. Vissa normer råder och kritik mot nyvänstern är ett uttryck för dessa normer: ”du kritiserar min politik för att du är man eller heterosexuell eller vit eller så är du förledd av vita heterosexuella män att göra så – vilket bevisar att jag har rätt”.

Genom att vara tillgänglig blottar man sina svagheter för kritiker, vilket ger en möjlighet att förkasta det som är fel eller anamma och förfina det som är rätt. Därtill bidrar man till att kontinuerligt höja nivån på det som diskuteras, vilket borde ligga i allas intresse. Sådan tillgänglighet är en grundpelare inom akademin och borde vara det också i samhällsdebatten.

Moralfilosofiska återvändsgränder och en ödmjuk skepticism

Ni vet, som de brukar säga: ju mer jag lär mig desto starkare blir min övertygelse att jag inget vet. Eller liknande. Jag har sedan en tid befunnit mig i ett sådant tillstånd gällande moralfilosofin. Det ser ut som att mycket av nutidens moralfilosofi har nått vägs ände. Men det kanske ser så ut för mig eftersom jag vet så lite om den. Problemet jag tittar på, tror jag, är etikens systematisering av moralen. Sådana tankar är inga nyheter för en akademiskt skolad moralfilosof, men mot bakgrund av de moralfilosofiska resonemang jag tar del av i sociala medier och i politiska sammanhang tvivlar jag på att en sådan (sund?) skepticism eller försiktighet är närvarande i en bredare krets. Men låt mig ta det hela från början.

Ofta skiljer man mellan tre huvudsakliga sätt att tänka på moral. Minst två av dessa sätt att tänka är oförenliga med varandra. Dessa två motstridiga uppfattningar är att vi antingen bör värdera en handling utefter dess konsekvenser eller att vi bör tänka oss att en handling kan vara rätt eller fel i sig. Jag tycker att det ser ut som att dessa två läger för länge sedan nådde en återvändsgränd, dock en gränd som filosofer fortfarande hugger något djupare för varje år.

Tänker man sig att en handling är rätt givet att den medför de rätta konsekvenserna fångar ens sätt att tänka inte vissa intuitioner som många av oss delar kring människans inneboende värde. Den enskilde individen förvandlas till en enhet i ett kalkylblad, vi offrar henne på kollektivets altare eftersom det inte är hennes vilja som ska råda utan den moralfilosofiska kalkylens. Vad blir det kvar av individens moraliska agentskap om hon endast får utöva det när hennes vilja överensstämmer med moralfilosofins? Och, förstås, vilket är egentligen det goda som ska uppnås och eftersträvas? Men om man i stället tänker sig att vissa saker är rätt i sig, som exempelvis att aldrig kränka en individs rätt till sin egen kropp, går vi miste om andra intuitioner vi gärna vill bevara. Vore det inte rätt att döda en oskyldig om det skulle rädda livet på en miljard andra oskyldiga? Sex miljarder? Allt liv i universum för all framtid?

Jag tror att det vore önskvärt att förena våra intuitioner kring den stora massan och kring individen, men att våra två huvudsakliga typer av systematiseringar av moralfilosofin – konsekvensetiken och deontologin – inte klarar av den uppgiften. Man skjuter samma problem framför sig, om än kanske i nya tappningar. Därtill tror jag att många just av den anledningen tar sin tillflykt till vårt tredje huvudsakliga sätt att tänka moraliskt: dygdetiken.

Enligt detta tredje sätt (det finns fler) att tänka på moralen är det inte handlingar som ska värderas utan karaktärer. Vi gör inte nödvändigtvis rätt eller fel utan är rätt eller fel när vi agerar. För att vara goda bör vi, exempelvis, ha den rätta dispositionen av omtänksamhet och handlingskraft inom oss. Dygdetikerna är många. Kanske fler i dag än för tio år sedan, det kan jag inte svara på. Jag tror också att jag själv på ett eller annat sätt kan stoppas in i ett dygdetiskt fack. Mina högst personliga ledord i livet är respekt och ödmjukhet. Innebörden av dem beror förstås av tolkningen. Kanske leder de bara tillbaka till samma gamla återvändsgränd, men de funkar helt okej för mig i vardagen.

Jag tror, utan att ha ägnat saken mycket formell eftertanke, att moralfilosofins problem ligger i just systematiseringen självt. Vi väljer en teori och följer den hela vägen också till slutsatser som tycks strida mot all vett och sans. I stället kanske vi bör pröva teorierna mot olika scenarion för att luckra upp de konfliktlinjer som finns mellan olika värden i varje givet moraliskt dilemma. Tanken är förstås inte heller ny för en akademiskt skolad moralfilosof, men kanske är den det för lekmannen. Vad säger egentligen denne om att på allvar och explicit använda utgångspunkten ”jag vet inte” när hon ska lösa ett moralfilosofiskt bekymmer?

Låt säga att vi i stället för att hänge oss åt en specifik etisk skola och applicera den på varje scenario plockade lite hipp som happ från olika och sinsemellan motstridiga teorier. Det skulle förstås tära på våra intuitioner om logisk följdriktighet och konsekvent tänkande: ”du valde ju X nyss, hur kan du välja Y nu?!” Men säg också, bara för att pröva tanken, att ett sådant förfarande skulle gagna våra andra önskemål. Säg att det räddade både våra intuitioner om kollektivets goda och våra intuitioner gällande individens egenvärde. Vore inte då våra intuitioner kring noggrann systematisering av ringa värde?

Självklart inser jag att mina tankar luktar lite illa. De tycks bereda väg för efterhandskonstruktion och godtycklighet. Men jag är nog mer beredd att ta itu med sådana problem än vad jag är att underkasta mig ett färdigdesignat moralfilosofiskt system som inte övertygar mig. Jag tror att saken kan vara värd att tänka mer på, åtminstone till dess att jag får skäl att tänka annorlunda. Min poäng är i alla fall denna: jag vet inte vad som är rätt här i livet, men om du vet får du gärna upplysa mig så att jag inte behöver tänka mer på det.

Vad skulle Machiavelli säga till Simba?

Jag läser just nu en kurs i idéhistoria. För några veckor sedan fick vi den ganska roliga uppgiften att låtsas vara Niccolò Machiavelli och i hans namn skriva ett brev till en nutida makthavare. Jag tog mig friheten att leka lite med fantasin.


Min ärade Lejonkung Simba, son av Mufasa, härskare av allt det som solen rör vid, jag är hedrad och djupt tacksam över att Ni accepterar mitt erbjudande att i egenskap av furstlig rådgivare sälla mig till Eders hov. Då min resa är lång låter jag min ankomst föregås av denna korta skrift i vilken jag har sammanställt de viktigaste insikterna och kunskaperna så som de bör tas i akt av Er under den första tiden vid tronen.

Jag uppmanar Er att hålla fast vid Eders trogna rådgivare Zazu, fågelfäet, och Rafiki, apan, ty även den skickligaste härskare är nödgad att förlita sig till män i sin närmsta krets som inte tvekar att säga sanningen så som den ter sig för dem. Uppmana dem att alltid säga sitt hjärtas mening utan onödiga krusiduller! Ni kommer i sinom tid märka att det finns gott om sådana som i fjäskande ordalag spär sin egen fåfänga med Eders nåder. Sådana konstlade karaktärer tvekar inte att låta sina tungor slicka Edra fienders öron om det skulle gagna deras sak och egennytta.

Ni skall inte tolka mina ord som personliga omdömen. Jag delger Er blott av de kunskaper jag förskaffat under femton års flitig och trogen tjänst och djupa studier av antikens herradömen, och av skäl som redan diskuterats tillåter jag mig att tala till Er utan omsvep. Det bekymmer som kommer att uppta Edert sinne mer än vad Ni kommer att önska, men som det är var härskares lott att ägna sina tankar åt, är hur Ni ska behålla den makt Ni besitter. Minns att både Er farbror Scar, liksom Er vördade far Mufasa, förlorade den tron som Ni nu vilar Ers höghets ändalykt på. Eder far, den godhjärtade, genom svek och Eder farbror, den bedräglige, i kamp mot en rättmätig segrare.

Eder tron tillhör er genom arv. Det kommer således att vara lätt för Er att behålla makten, såvida Ni inte bryter mot den ordning som Edra förfäder har infört och i övrigt handlar efter omständigheterna. Ni, som är utrustad med goda förmågor, kan alltid behålla makten såvida den inte berövas Er av extraordinär och omåttlig kraft. En sådan omåttlig kraft svepte in över Er faders rike i form av svekfulla lögner och hyenor, då Er farbror utnyttjade att Er far blottade sin kärlek till Er. Kärleken svämmade över Hans sinne, vilket blev Hans fall från livet och tronen. Hans beklagansvärda misstag var att lyssna till sin moral i stället för sitt förnuft.

Er farbror, som till sin fördel bosatte sig vid Lejonklippan i stället för att härska på avstånd, blev furste till följd av sin duglighet i svekens konst, men saknade den skicklighet som krävs för att behålla ett rike man har förvärvat genom våld. Hans fall tog sin början i den oklokhet med vilken han styrde sitt rike. Ingenting är mer ovisst att lyckas med eller farligare att administrera än en ny politisk ordning. Den som inför en sådan får alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen och bara ljumma försvarare i alla som skulle kunna dra nytta av den nya. Som Ni vet anföll hans fiender ursinnigt så fort de fick möjligheten.

Ni gjorde rätt, min herre, i att förpassa de stinkande hyenorna från Ert rike. För att behålla Er makt måste Ni bygga Er makt på säker grund, ty i andra fall går Ni oundvikligen under. Den säkraste grund som stater kan ha är goda lagar och goda stridskrafter. Dessa stridskrafter bör vara av Er egen flock. Som Er farbror fick lära är de dreglande hyenorna utan disciplin. De är maktlystna och illojala. De fruktar inte Rafikis spådomar och är trolösa mot lejon. Med sådana trupper uppskjuter man endast undergången.

Jag kan endast se ett förhållande som talar mot att Ni får behålla tronen: Ni, min härskare, är för god. Den som i alla avseenden vill vara god är nämligen dömd att gå under, då han är omgiven av sådana som inte är goda. En furste som vill behålla sin makt måste därför lära sig att inte vara god och att använda sig av detta eller avstå, alltefter vad omständigheterna kräver. Ni måste förstå att makten kräver av Er att ni anses vara på ett sätt och inte att ni faktiskt är det. Undvik ett rykte om laster som kan beröva Er riket, men om detta är omöjligt kan Ni ge efter utan skrupler. Om Ni efterföljer det som tycks vara en dygd kan det leda till Er undergång, medan något annat som anses lastbart kan leda till säkerhet och välstånd.

Det måste dock sägas att även den härskare som följer allt detta kan omkullkastas av omständigheterna. För att behålla Er makt måste Ni ha Fru Fortuna på Er sida. Jag anser att Fortuna sannolikt bestämmer över hälften av våra handlingar, men att hon ändå lämnar nästan hälften åt oss. Ni måste bygga Ert rike så att det kan stå emot Fortunas nyckfullhet. Minns att hon är en kvinna och därför måste piskas och slås så att hon gynnar Er!

Med dessa ord lämnar jag Er till det att jag anländer och kan träda i Er tjänst.

Den 21 oktober 2014
Niccolò Machiavelli i Florens

Jag gjorde slut med Arbetsförmedlingen

Det måste ha varit våren 2009. Jag var mellan två jobb och hoppades kunna kvittera ut lite av den A- eller Alfa-kassa (någon bokstavskombination) jag troget hade betalat till i flera år. Faktum var att jag redan hade ett jobb på gång, som jag givetvis inte hade fått genom Arbetsförmedlingen utan genom egna ansträngningar, och bara behövde pengar så att jag klarade mig i en eller två månader. Gosse, det hade nog både varit enklare och gått snabbare om jag hade rånat myndigheten i stället.

Känner ni till Reglerna? Om ens livssituation inte stämmer överens med Reglerna sitter man fast. Våren 2009 flyttade jag hem till mamma samtidigt som jag försökte förklara för Arbetsförmedlingen att jag snart skulle få ett jobb, men att det var tungt just nu och inte om några månader, att det var nu jag behövde pengarna jag ansåg mig ha rätt till. Handläggarna var givetvis förstående för min situation, men uppbundna av Reglerna. Om jag bara gick en kurs – följde mallen – skulle allt ordna sig.

Sagt och gjort. Jag gick på en introduktionskurs med något fyndigt namn som ”Kom-igång-paketet” eller liknande. Där satt tre arbetslösa nissar som såg ut att inte ha gått ur sängen på hela våren, men också min gamle vän Per som liksom jag hade en livssituation som inte förutspåddes av Reglerna. Jag minns inte vad de två (!) föreläsarna sade, men jag minns innebörden: ”efter Kom-igång-paketet ska ni genomföra Skriva-CV-momentet och inom sex månader kan ni påbörja Den Stora Taxichaufförutbildningen.”

Jag ville inte bli taxichaufför, trots att föreläsarna högtidligt försäkrade att det rådde brist på sådana. Inte heller ville jag köra truck (eftersom jag redan hade gjort det och ville bort från fabriken), så än en gång misslyckades min situation med att stämma överens med Reglerna. ”Jag slösar era resurser”, sa jag, reste mig upp och lämnade lokalen. Jag gick till en handläggare och bad henne vänligt att ta bort mig ur alla register. ”Söker du inte längre jobb?” frågade hon. ”Ta bort mig bara.”

Något minut senare såg jag hur också Per lämnade lokalerna. Jag undrar om han, liksom jag, gjorde slut med Arbetsförmedlingen den dagen. Skulle tro det. Tittar man på hans Facebookprofil ser det ju ut att gå bra för honom.

Dan Robinson om Immanuel Kant

Det händer i liberala kretsar, förmodligen eftersom folk läser Ayn Rand, att Immanuel Kant diskrediteras. Alldeles för ofta i onödan. Här följer därför ett citat av professor Dan Robinson, taget ur slutet av den andra föreläsningen i en serie från Oxford om Kants Critique of Pure Reason.

Kant is one of the great philosophical minds in the history of philosophical reflection. It gets tiresome to see the volume of books and articles so selfcontented in establishing how silly Kant was to claim X or Y, how wide of the mark he was with a particular argument, how absolutely self-contradictory he is from page this to that, that you get a picture of Kant, very much like the picture that philosophers of mind give you on Descartes. That he was some ninny who attached himself to some theory or thesis, some theory of the mind, some homunculus theory according to which we have got someone inside looking at what we are looking at in order for us to see it, that any first year philosophy student can do much better at. Silly Descartes, for goodness sake, he makes mistakes that 15-year-olds would find laughable!

I want you to disabuse yourself of that convenience. Descartes was not the class clown. And Kant did not go through two editions of perhaps the greatest metaphysical treaties ever composed while proving how wonderful he was at missing the point and contradicting himself.

So what I am going to presuppose in the lectures is: where the text is problematical there’s a stylistic problem, a translation problem, and to some extent perhaps some problem of comprehension. You want to begin with the assumption that if you don’t get what Kant said, it could be that you’re not getting it. Not necessarily that he is insane. So that’s what I mean when I say that the lectures will be sympathetic. I will always try to think that Kant was thinking for his critique. And there’s a secondary literature out there that you could build a house with, a very large house, that will make clear to you how routinely Kant gets almost everything wrong, and I will end these lectures with Jonathan Bennett declaring the body of Kant’s thought to be dead and gone, and the only remaining task is to see if you could find some semblance of life amidst the litter. Yeah. Sure. See you in a week.

PS. Robinson inleder föreläsningarna med att berätta att han inte är kantian. DS

John Stuart Mill om yttrandefriheten

I sin bok On Liberty presenterar utilitaristen John Stuart Mill några riktigt starka argument för en fullständig yttrandefrihet. Om hela mänskligheten minus en är av en viss uppfattning, skriver Mill, är mänskligheten ändå inte mer berättigad att tysta denna person än vad hon skulle vara att tysta mänskligheten om hon hade makten. Det finns flera skäl till detta. Om uppfattningen är korrekt går mänskligheten miste om att byta ut ett fel mot ett rätt; om åsikten är inkorrekt förlorar mänskligheten det klara och livliga intryck av sanningen som uppstår när det rätta möter det felaktiga.

Det är självklart, menar Mill, att tidsåldrar inte är mindre felbara än vad individer är. Varje tidsålder håller uppfattningar som efterföljande generationer dömer ut inte bara som falska, utan som absurda. Det finns inget starkare antagande om den egna tidsålderns felfrihet än förbudet av falska uppfattningar. Att diktera vad som är sant och vad som är falskt, och därur också härleda vad som får och inte får yttras, är kanske det antagande som kommande generationer ser som det mest absurda. Omdömet, skriver Mill, har mänskligheten så att hon ska kunna använda det. Ska det förbjudas att användas enbart för att det kan användas fel?

Omdömet har endast en metod för att utveckla ett stabilt fundament så att vårt förtroende för det inte ska svikta: vårt omdöme måste anamma vanan att ständigt utsätta sig själv för prövningar för att förfinas och kompletteras. Bara när vi vet att vi har sökt efter invändningar och svårigheter, och inte försökt att undvika sådant genom att stänga ute det ljus som kan kastas mot omdömet, har vi rätt att tänka att vårt omdöme är bättre än någon annans.

Det är underligt, skriver Mill, att inte tillåta diskussion kring ämnen som kan vara tvivelaktiga (det vill säga alla ämnen), och samtidigt hävda att principerna som ett sådant förbud följer är otvivelaktiga, enbart för att vi är så säkra på att dessa principer är så otvivelaktiga. För att kalla någon sådan princip för otvivelaktig är att hävda att vi, och de som tycker som vi, är tvivlets domare – en domstol som stänger ute allt ljus som kan kastas mot den.

Vår så goda övertygelse om det ena eller det andra borde alltså vara det första som utsätts för kritik. För att kunna lita på denna övertygelse måste vi utsätta det för prövningar, annars kan den inte förfinas och kompletteras. Våra uppfattningar kan vara sådana som framtiden kallar för absurda, liksom vi idag kallar forna tiders religiösa censorskap för absurt. Vi får inte gå miste om möjligheten att byta ut ett fel mot ett rätt.

Vad är individualism?

Uppdatering 2017-09-25: ”Några tidiga tankar om moralisk individualism”.

Jag har fått kommentarer på hur jag använder begreppet ”individualism”. Kanske kommer jag skriva om det i framtiden i samband med några texter om metodologisk individualism inom vetenskapsteorin. Tills vidare låter jag andra tala i frågan:

individualism The view that the single person is the basic unit of political analysis, with social wholes being merely logical constructions, or ways of talking about numbers of such individuals and the relations among them. The consequence for the study of social facts is that they must be approached through the actions and intentions of individuals (methodological individualism). […] In liberal individualism the individual is the primary possessor of rights, with the activities of the state confined to the protection of those rights.

– Simon Blackburn, Oxford Dictionary of Philosophy, (Oxford University Press, 2008)

This doctrine was introduced as a methodological precept for the social sciences by Max Weber, most importantly in the first chapter of Economy and Society. It amounts to the claim that social phenomena must be explained by showing how they result from individual actions, which in turn must be explained through reference to the intentional states that motivate the individual actors.

– Joseph Heath, ”Methodological Individualism”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy, (dagens datum)

No political term has suffered worse in this respect than ”individualism.” It not only has been distorted by its opponents into an unrecognizable caricature—and we should always remember that the political concepts which are today out of fashion are known to most of our contemporaries only through the picture drawn of them by their enemies—but has been used to describe several attitudes toward society which have as little in common among themselves as they have with those traditionally regarded as their opposites. […] What, then, are the essential characteristics of true individualism? The first thing that should be said is that it is primarily a theory of society, an attempt to understand the forces which determine the social life of man, and only in the second instance a set of political maxims derived from this view of society. This fact should by itself be sufficient to refute the silliest of the common misunderstandings: the belief that individualism postulates (or bases its arguments on the assumption of) the existence of isolated or self-contained individuals, instead of starting from men whose whole nature and character is determined by their existence in society.

– Friedrich A. Hayek, Individualism and Economic Order, p. 3 & 6, (The University of Chicago Press, 1948)

Nobody ventures to deny that nations, states, municipalities, parties, religious communities, are real factors determining the course of human events. Methodological individualism, far from contesting the significance of such collective wholes, considers it as one of its main tasks to describe and to analyze their becoming and their disappearing, their changing structures, and their operation. And it chooses the only method fitted to solve this problem satisfactorily.

– Ludwig von Mises, Human Action, p. 42, (Ludwig von Mises Institute, 2008)

Filosofen G.W.F. Hegel och förnuftet i historien

Den kloke G.W.F. Hegel skrev i sin bok Förnuftet i historien följande:

Här måste endast anmärkas, att anden börjar från sin oändliga möjlighet – märk väl endast möjlighet – som innehåller dess absoluta tillstånd såsom någonting i och för sig, såsom det syfte och det mål, som den först i sitt resultat uppnår, och först detta är sedan dess verklighet. – Så framträder i existensen fortgången såsom fortskridande från det ofullkomliga till det mera fullkomliga, varvid det förra icke i abstraktion endast är att fatta såsom det ofullkomliga utan såsom någonting, som tillika i sig såsom drift har sin egen motsats, det s. k. fullkomliga, som frö: att möjligheten åtminstone reflexionsvis själv pekar hän mot ett sådant, som verkligen skall bliva verkligt, och att den aristoteliska dynamos även är potentia, kraft och makt. Det ofullkomliga såsom sin egen motsats är den motsättning, som väl existerar men som lika mycket måste upphävas och lösas, det andliga livets drift och impuls att genombryta naturlighetens, sinnlighetens och självfjärmandets bark och komma till medvetandets ljus, d. v. s. till sig själv.

Förstår du? Inte jag heller. Men jag lämnas alltid av en varm och mjuk känsla i magen efter att ha läst Hegel. En annan filosof, Karl Marx, blev så varm i magen att han byggde sin egen filosofi efter Hegels modell. Verklighetens förlopp är dialektiskt och nödvändigt: kommunismen ska infinna sig. Att verkligheten sedan bestämt sade ifrån är en annan sak.