Dan Robinson om Immanuel Kant

Det händer i liberala kretsar, förmodligen eftersom folk läser Ayn Rand, att Immanuel Kant diskrediteras. Alldeles för ofta i onödan. Här följer därför ett citat av professor Dan Robinson, taget ur slutet av den andra föreläsningen i en serie från Oxford om Kants Critique of Pure Reason.

Kant is one of the great philosophical minds in the history of philosophical reflection. It gets tiresome to see the volume of books and articles so selfcontented in establishing how silly Kant was to claim X or Y, how wide of the mark he was with a particular argument, how absolutely self-contradictory he is from page this to that, that you get a picture of Kant, very much like the picture that philosophers of mind give you on Descartes. That he was some ninny who attached himself to some theory or thesis, some theory of the mind, some homunculus theory according to which we have got someone inside looking at what we are looking at in order for us to see it, that any first year philosophy student can do much better at. Silly Descartes, for goodness sake, he makes mistakes that 15-year-olds would find laughable!

I want you to disabuse yourself of that convenience. Descartes was not the class clown. And Kant did not go through two editions of perhaps the greatest metaphysical treaties ever composed while proving how wonderful he was at missing the point and contradicting himself.

So what I am going to presuppose in the lectures is: where the text is problematical there’s a stylistic problem, a translation problem, and to some extent perhaps some problem of comprehension. You want to begin with the assumption that if you don’t get what Kant said, it could be that you’re not getting it. Not necessarily that he is insane. So that’s what I mean when I say that the lectures will be sympathetic. I will always try to think that Kant was thinking for his critique. And there’s a secondary literature out there that you could build a house with, a very large house, that will make clear to you how routinely Kant gets almost everything wrong, and I will end these lectures with Jonathan Bennett declaring the body of Kant’s thought to be dead and gone, and the only remaining task is to see if you could find some semblance of life amidst the litter. Yeah. Sure. See you in a week.

PS. Robinson inleder föreläsningarna med att berätta att han inte är kantian. DS

John Stuart Mill om yttrandefriheten

I sin bok On Liberty presenterar utilitaristen John Stuart Mill några riktigt starka argument för en fullständig yttrandefrihet. Om hela mänskligheten minus en är av en viss uppfattning, skriver Mill, är mänskligheten ändå inte mer berättigad att tysta denna person än vad hon skulle vara att tysta mänskligheten om hon hade makten. Det finns flera skäl till detta. Om uppfattningen är korrekt går mänskligheten miste om att byta ut ett fel mot ett rätt; om åsikten är inkorrekt förlorar mänskligheten det klara och livliga intryck av sanningen som uppstår när det rätta möter det felaktiga.

Det är självklart, menar Mill, att tidsåldrar inte är mindre felbara än vad individer är. Varje tidsålder håller uppfattningar som efterföljande generationer dömer ut inte bara som falska, utan som absurda. Det finns inget starkare antagande om den egna tidsålderns felfrihet än förbudet av falska uppfattningar. Att diktera vad som är sant och vad som är falskt, och därur också härleda vad som får och inte får yttras, är kanske det antagande som kommande generationer ser som det mest absurda. Omdömet, skriver Mill, har mänskligheten så att hon ska kunna använda det. Ska det förbjudas att användas enbart för att det kan användas fel?

Omdömet har endast en metod för att utveckla ett stabilt fundament så att vårt förtroende för det inte ska svikta: vårt omdöme måste anamma vanan att ständigt utsätta sig själv för prövningar för att förfinas och kompletteras. Bara när vi vet att vi har sökt efter invändningar och svårigheter, och inte försökt att undvika sådant genom att stänga ute det ljus som kan kastas mot omdömet, har vi rätt att tänka att vårt omdöme är bättre än någon annans.

Det är underligt, skriver Mill, att inte tillåta diskussion kring ämnen som kan vara tvivelaktiga (det vill säga alla ämnen), och samtidigt hävda att principerna som ett sådant förbud följer är otvivelaktiga, enbart för att vi är så säkra på att dessa principer är så otvivelaktiga. För att kalla någon sådan princip för otvivelaktig är att hävda att vi, och de som tycker som vi, är tvivlets domare – en domstol som stänger ute allt ljus som kan kastas mot den.

Vår så goda övertygelse om det ena eller det andra borde alltså vara det första som utsätts för kritik. För att kunna lita på denna övertygelse måste vi utsätta det för prövningar, annars kan den inte förfinas och kompletteras. Våra uppfattningar kan vara sådana som framtiden kallar för absurda, liksom vi idag kallar forna tiders religiösa censorskap för absurt. Vi får inte gå miste om möjligheten att byta ut ett fel mot ett rätt.

Vad är individualism?

Uppdatering 2017-09-25: ”Några tidiga tankar om moralisk individualism”.

Jag har fått kommentarer på hur jag använder begreppet ”individualism”. Kanske kommer jag skriva om det i framtiden i samband med några texter om metodologisk individualism inom vetenskapsteorin. Tills vidare låter jag andra tala i frågan:

individualism The view that the single person is the basic unit of political analysis, with social wholes being merely logical constructions, or ways of talking about numbers of such individuals and the relations among them. The consequence for the study of social facts is that they must be approached through the actions and intentions of individuals (methodological individualism). […] In liberal individualism the individual is the primary possessor of rights, with the activities of the state confined to the protection of those rights.

– Simon Blackburn, Oxford Dictionary of Philosophy, (Oxford University Press, 2008)

This doctrine was introduced as a methodological precept for the social sciences by Max Weber, most importantly in the first chapter of Economy and Society. It amounts to the claim that social phenomena must be explained by showing how they result from individual actions, which in turn must be explained through reference to the intentional states that motivate the individual actors.

– Joseph Heath, ”Methodological Individualism”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy, (dagens datum)

No political term has suffered worse in this respect than ”individualism.” It not only has been distorted by its opponents into an unrecognizable caricature—and we should always remember that the political concepts which are today out of fashion are known to most of our contemporaries only through the picture drawn of them by their enemies—but has been used to describe several attitudes toward society which have as little in common among themselves as they have with those traditionally regarded as their opposites. […] What, then, are the essential characteristics of true individualism? The first thing that should be said is that it is primarily a theory of society, an attempt to understand the forces which determine the social life of man, and only in the second instance a set of political maxims derived from this view of society. This fact should by itself be sufficient to refute the silliest of the common misunderstandings: the belief that individualism postulates (or bases its arguments on the assumption of) the existence of isolated or self-contained individuals, instead of starting from men whose whole nature and character is determined by their existence in society.

– Friedrich A. Hayek, Individualism and Economic Order, p. 3 & 6, (The University of Chicago Press, 1948)

Nobody ventures to deny that nations, states, municipalities, parties, religious communities, are real factors determining the course of human events. Methodological individualism, far from contesting the significance of such collective wholes, considers it as one of its main tasks to describe and to analyze their becoming and their disappearing, their changing structures, and their operation. And it chooses the only method fitted to solve this problem satisfactorily.

– Ludwig von Mises, Human Action, p. 42, (Ludwig von Mises Institute, 2008)

Filosofen G.W.F. Hegel och förnuftet i historien

Den kloke G.W.F. Hegel skrev i sin bok Förnuftet i historien följande:

Här måste endast anmärkas, att anden börjar från sin oändliga möjlighet – märk väl endast möjlighet – som innehåller dess absoluta tillstånd såsom någonting i och för sig, såsom det syfte och det mål, som den först i sitt resultat uppnår, och först detta är sedan dess verklighet. – Så framträder i existensen fortgången såsom fortskridande från det ofullkomliga till det mera fullkomliga, varvid det förra icke i abstraktion endast är att fatta såsom det ofullkomliga utan såsom någonting, som tillika i sig såsom drift har sin egen motsats, det s. k. fullkomliga, som frö: att möjligheten åtminstone reflexionsvis själv pekar hän mot ett sådant, som verkligen skall bliva verkligt, och att den aristoteliska dynamos även är potentia, kraft och makt. Det ofullkomliga såsom sin egen motsats är den motsättning, som väl existerar men som lika mycket måste upphävas och lösas, det andliga livets drift och impuls att genombryta naturlighetens, sinnlighetens och självfjärmandets bark och komma till medvetandets ljus, d. v. s. till sig själv.

Förstår du? Inte jag heller. Men jag lämnas alltid av en varm och mjuk känsla i magen efter att ha läst Hegel. En annan filosof, Karl Marx, blev så varm i magen att han byggde sin egen filosofi efter Hegels modell. Verklighetens förlopp är dialektiskt och nödvändigt: kommunismen ska infinna sig. Att verkligheten sedan bestämt sade ifrån är en annan sak.

Manifestation för människors lika värde

Klockan 17:00 idag på Norrmalmstorg i Stockholm samlas vi för att manifestera för människors lika värde. Initiativtagare är Sakine Madon, redaktör och debattör, och syftet är att markera mot nazism, rasism och våld. Bland talarna finns bland andra Mona Sahlin, Birgitta Ohlsson och Dilsa Demirbag-Sten.

Under det senaste året tycks den politiska aktivismen ha ökat i Sverige, både till frekvens och styrka. Orsakerna kan vara flera. Våldet kan ha ökat, eller rapporteringen och missnöjet kring det. Orsaksförhållanden är inte mitt huvudsakliga kompetensområde och jag gör inte anspråk på att bättre än någon annan kunna svara på varför världen ser ut som den gör.

Däremot anser jag mig kunna identifiera några idéer bakom den politiska stämningen i Sverige. Jag vänder mig då till filosofen Hannah Arendt, som skrev (ungefär) att kraft uppstår när många olika viljor och intentioner når en tillfällig överenskommelse och agerar tillsammans.* I Sverige tycks denna typ av kraft ha uppstått. Liberaler, som har en intellektuell snarare än en handgriplig tradition av aktivism, går idag sida vid sida med vänsterorienterade.

Problemen formuleras på olika vis, men ändamålet är detsamma. I Sverige finns nu en kraft som verkar för människors lika värde och för det fredligt demokratiska samtalet. Vi står enade. Låt oss främja och hylla denna kraft genom att peka på likheter i stället för på skillnader.

Vi ses på Norrmalmstorg!

Här är en länk till eventet på Facebook.

* ”Kraft” = power. Läs gärna Arendts inspirerande bok Human Condition

En av Freuds kommentarer till kommunismen

Det är inte medlen själva, utan hur vi använder dem som formar världen: ta kniven från mördaren och hon börjar i stället att strypa sina offer.

Kommunisterna tror sig ha funnit vägen till frälsning från det onda. Människan är av naturen god och välsinnad gentemot sin nästa men den privata äganderätten har fördärvat hennes natur. Besittning av privategendom ger den ene makt och därmed frestelse till övergrepp mot nästan. Den från egendom uteslutne måste resa sig i fiendskap mot förtryckaren. Om man upphäver privategendomen, gör alla tillgångar gemensamma och låter alla människor bli delaktiga i njutandet av dessa, kommer illvilja och fiendskap bland människorna att försvinna. Då alla behov är tillfredsställda, kommer ingen att ha orsak att se en fiende i den andre; alla kommer att beredvilligt underkasta sig det nödvändiga arbetet. Jag avser inte en vetenskaplig ekonomisk kritik av det kommunistiska systemet, jag kan inte undersöka om avskaffandet av den privata egendomen är ändamålsenligt och fördelaktigt. Men jag är i stånd att konstatera, att dess psykologiska förutsättning är en tom illusion. Med privategendomens upphävande undandrar man den mänskliga aggressionslusten ett av dess verktyg, förvisso ett starkt men förvisso inte det starkaste. De olikheter i fråga om makt och inflytande som aggressiviteten missbrukar för sina ändamål har man inte förmått rubba; dess natur har man inte kunnat förändra.

Läs mer:

Sigmund Freud, Vi vantrivs i kulturen, (Stockholm, 1995)