Skattefnatt i panamahatt

De pågående avslöjandena om skatteflykter har rört upp känslor hos många, men vissa i de mer principfasta liberala eller libertarianska lägren visar också en annan attityd. Skatteflykt, säger de, är ju bara att beskydda sin egendom från stöld.

Jag sympatiserar generellt sett med den uppfattningen. Men, vilket måste hållas i åtanke, argumentet tappar mycket i vikt om den egendom som försvaras inte är rättmätigt ägd. Och det gäller inte sällan i fallet med den pågående skatteflykten.

Värst av alla – jag antar nu libertarianska ståndpunkter – är politikerna. Deras förmögenheter är sannerligen inte deras, utan folkets. Näst värst är politikernas kumpaner, den samhällsklass av bankmän och storföretagare som livnär sig på politikernas tjänster och gentjänster. Inte borde deras undangömmor hållas hemliga?

Därefter kommer de som nog tror sig ha gjort ärliga affärer, men vars förmögenheter multiplicerats genom de tidigare nämnda gruppernas finansiella sällskapsspel. Hit hör till exempel de som investerat i verksamheter som senare fått stimulanser sköljda över sig i lågkonjunkturer och de vars branscher länge har skott sig på gynnsamma regelverk. Inte borde väl libertarianer försvara sådana systemfel?

Slutligen kommer de som mot egen ansträngning blivit rika nog för att kunna köpa skatteguiders hjälp att snirkla sina pengar igenom paragrafdjungeln. Nog för att libertarianer saknar skäl att bekämpa förmögenhetsskillnader, men inte ska man väl ge passivt stöd åt orättvisa?

Utöver andra skäl som transparens och likhet inför lagen borde även de mer principfasta ge sitt stöd åt de här utmärkta journalistiska avslöjandena. Det utesluter ju inte att man fortsätter att förespråka det självklara – en samhällsordning som inte stöter bort resurser till Panama.

Bokåret 2015: en odyssé

Den 1 november skrev jag som reaktion på Fredrik Virtanens gallimatias ett blogginlägg med titeln ”So long sociala medier!” i vilket jag högt och klart deklarerade att jag skulle logga ut från sociala medier för gott:

Varför ska jag varje dag frivilligt utsätta mig för ett bombardemang av sådan ofantlig dumhet? Det bara fortsätter att flöda. Så jag stänger av flödet. Kastar in handduken.

Såhär i efterhand får jag väl åberopa inläggets brasklapp om att det var på grund av nikotinabstinens – jag slutade snusa sex dagar tidigare – som jag reagerade så starkt på Virtanens politik. Det blev aldrig någon permanent utloggning, men jag har i alla fall ändrat mitt internetbeteende. Jag följer inte längre flödet och läser bara i undantagsfall åsiktsjournalistik. I stället har jag ägnat mer av min tid åt att läsa böcker (som man gjorde på stenåldern innan Facebook).

Jag har alltid älskat att läsa och förstår först nu att jag saknar att göra det. Nå, det lär väl framkomma nedan att jag inte helt har slutat läsa, men jag tror mig läsa mindre nu än vad jag gjorde förut. Jag har aldrig fört statistik så jag vet inte. I somras satt jag på en AW och diskuterade böcker med Ebba Tornérhielm och Caspian Rehbinder och några till. ”Jag läser ungefär fem böcker om året”, gissade jag. Men idag bestämde jag mig för att tänka efter vilka böcker jag faktiskt läste under 2015. Det korrekta antalet var 24. Jag vet inte om det är fler eller färre än föregående år, men jag blev förvånad över att det var så många. En förklaring som mildrar min förvåning är att jag ofta läser bara delar av böcker; minst en handfull av dem i listan nedan läste jag aldrig i helhet.

När listan över böcker väl var färdig slog det mig att jag förstås måste kommentera dem kort. Det är ju ett gott sätt både att påminna sig om vad man har lärt sig och att inspirera andra till (eller avskräcka från) läsning. Av förra årets böcker handlade runt femton stycken om etik och politisk filosofi. De flesta andra var framför allt samhällsvetenskapliga och historiska. Till guldkornen hör Per Anders Fogelströms serie Stad i fem delar – om jag inte minns fel det första skönlitterära jag har unnat mig sedan jag läste August Strindbergs Hemsöborna år 2011. Så vad läste jag under 2015? Jag ska berätta kort och tematiskt.

Jag läste bara en bok om normativ etik, nämligen Alasdair MacIntyres klassiker After Virtue. Boken kom 1981 och i den gör MacIntyre upp med modernismens moralfilosofi. Det folk idag tror är moralfilosofi, menade MacIntyre på ett ungefär, är bara intellektuellt maskerade känslouttryck. Visst har MacIntyre intressanta poänger, fast överlag tyckte jag mest att boken var babblig och pretentiös. I mina skeptiska och efter tiotusen onödiga referenser uttråkade öron låter det som att MacIntyre vill stryka allt moralfilosofin har åstadkommit sedan upplysningen. Jag är väl orättvis, men boken var inte alls min kopp te.

Desto fler böcker blev det inom tillämpad etik (men det är ju också vad jag arbetar med). Jag läste för första gången i helhet Tom Beauchamp och James Childress oerhört inflytelserika bok Principles of Biomedical Ethics. Boken har nu getts ut sju gånger och betraktas som ett standardverk inom bioetiken. Därtill läste jag Allen Buchanan och Dan Brocks Deciding for Others som väckte många intressanta tankar om vad som gäller moraliskt när man fattar beslut åt andra. Vidare läste jag John Christmans The Politics of Persons som fick mig att fundera över personlig autonomi. Den förde mig till Gerald Dworkins något äldre bok The Theory and Practice of Autonomy som jag inte har läst färdigt ännu. Slutligen läste jag också Jonathan Wolffs Ethics and Public Policy som översiktligt visar hur tillämpade etiker hanterar policyfrågor. Jag rekommenderar den starkt till praktiker som vill anlägga ett etiskt perspektiv på sina intresseområden.

På det mer politiska området läste jag Joseph Carens bok The Ethics of Immigration och recenserade den för Theoria. Carens gillar öppna gränser men tycker i slutänden liksom vår regering att välfärdsstaten är viktigare än folks rörelsefrihet. Mer frihetlig är John Stuart Mill, vars böcker On Liberty och Förtrycket av kvinnorna jag läste om. Bra böcker tål att läsas flera gånger. Därtill läste jag utdrag ur Mills Principles of Political Economy och möttes för första gången av hans socialism. Som min chef Sven Ove Hansson sa var Mill förstås del av sin samtid, men jag undrar ändå med exempelvis Frédéric Bastiat i åtanke om Mills ansats i klassanalysen verkligen var nödvändig…

Om Mill trots sin progressiva radikalism var försiktig, noggrann och tillmötesgående var Karl Popper den raka motsatsen. I sina böcker The Open Society and Its Enemies går han till frontalattack på PlatonHegel och Marx. Jag är förvisso inget stort fan av någon av de tre (jag förstår inte varför den sistnämnde över huvud taget blev publicerad ens i sin samtid) men Poppers penseldrag var lite väl breda. Vi får väl ursäkta Popper med att han skrev i all hast mitt under brinnande världskrig om hotet från totalitarismen utan vår tids kunskap om hur kriget skulle sluta. Slutligen läste jag George Smiths The System of Liberty, i vilken han går igenom hur klassiskt liberala frågeställningar har hanterats filosofiskt genom tiderna. Det var mycket intressant läsning – och Smith är nog för övrigt en av få författare som publicerats av Cambridge utan att ens ha gått färdigt gymnasiet. Smiths och Marilyn Moores essäsamling Individualism var dock inte riktigt lika rolig, även om den var nyttig.

På den mer teoretiska fronten började jag läsa John Searles The Construction of Social Reality och Åsa Anderssons (nu BurmanPower and Social Ontology. Jag har tyvärr inte hunnit läsa färdigt någon av dem ännu, men den senare känns mer angelägen än den förra. Kvarstår gör de praktiska böckerna. Jenny Janssons avhandling Manufacturing Consensus om hur den svenska socialdemokratin formades var oerhört lärorik. Den som tror på deterministiska sagor om hur ekonomiska förhållanden förenade arbetarklassen borde utmana sig själv med denna: narrativet måste kompletteras med hur idéerna gjorde rörelsen möjlig. Anders Lindboms bok Systemskifte? förklarar välfärdsstatens spårbundenhet. Lindbom är mycket mer pessimistisk än jag, men så är jag ju inte heller empiriker.

Avslutningsvis har jag läst Gunnar Erikssons Västerlandets Idéhistoria 1800-1950 som fyllde i många luckor i min historiekunskap. Som Magnus Jernkrok berättade för mig och Erik Hultgren bemästrar Eriksson konsten att förklara naturvetenskap så att man faktiskt förstår. Jag har fortsatt på samma tema med Svante Nordins tegelsten Filosoferna men gav upp efter ungefär 150 sidor. Boken var, som William Bülow också förutspådde, väldigt lexikalt skriven. I stället läser jag nu Nordins Nittonhundratalet (Atlantis, 2005) som snarare än att stapla händelser och tänkare på varandra söker ett mönster i berättelsen om det mest händelserika århundradet i vår historia.

När jag tänker efter har det varit ett väldigt bra bokår. Mitt fokus har skiftat bort från ekonomisk teori (2014 var Hayeks år) i riktning mot det mer historiska. Filosofin dominerar givetvis (även normativt), men jag har berikats väldigt mycket av sådant jag förut aldrig trodde jag skulle läsa. Janssons avhandling är ett exempel. Nu undrar jag hur bokåret 2016 kommer att bli. En sak är säker. Det blir inte mer sociala medier.

Böckerna bokåret 2015:

Åsa Andersson, Power and Social Ontology, Bokbox Publications, 2007
Tom L. Beauchamp & James F. Childress, Principles of Biomedical Ethics, Oxford University Press, 2012
Allen E. Buchanan & Dan W. Brock, Deciding for Others: The Ethics of Surrogate Decision Making, Cambridge University Press, 1990
Joseph H. Carens, The Ethics of Immigration, Oxford University Press, 2015
John Christman, The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-Historical Selves, Cambridge University Press, 2009
Gerald Dworkin, The Theory and Practice of Autonomy, Cambridge University Press, 1988
Gunnar Eriksson, Västerlandets Idéhistoria 1800-1950, Gidlunds, 2013
Per Anders Fogelström, Stad, (serie i fem delar), Bonnier Pocket, 2009
Jenny Jansson, Manufacturing Consensus: The Making of the Swedish Reformist Working Class, Uppsala universitet, 2012
Anders Lindbom, Systemskifte?, Studentlitteratur, 2013
Alasdair MacIntyre, After Virtue, University of Notre Dame Press, 2012
John Stuart Mill, On Liberty, Penguin Books, 2010
John Stuart Mill, Förtrycket av kvinnorna, Nya Doxa, 2008
John Stuart Mill, Principles of Political Economy, University of Toronto Press, 1965
Svante Nordin, Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900, Atlantis, 2011
Karl Popper, The Open Society and Its Enemies Volume One: The Spell of Plato, Routledge, 2005
Karl Popper, The Open Society and Its Enemies Volume Two: Hegel and Marx, Routledge, 2005
John R. Searle, The Construction of Social Reality, Penguin Books, 1996
George H. Smith, The System of Liberty: Themes in the History of Classical Liberalism, Cambridge University Press, 2013
George H. Smith & Marilyn Moore (red.), Individualism, Cato Institute, 2015
Jonathan Wolff, Ethics and Public Policy: A Philosophical Inquiry, Routledge, 2011

Ta ansvar för det politiska språket!

Vänsterns strategi i valkampanjen 2014 var tydlig. Budskapet att Sverige hade ”gått sönder” skulle hamras in. Såhär lät det från Aftonbladets politiska sidor:

Våra system spricker och rostar sönder… Rösterna höjs först när kollapsen är nära.
– Eva Franchell, Aftonbladet 6 juni 2014

Högern blir som allra argast när man påpekar att något ­håller på att gå sönder i Sverige. De tycker att det är att överdramatisera.
– Karin Pettersson, Aftonbladet 2 september 2014

”Är allt bra som det är i Sverige, eller har något gått sönder?” Bortom alla ­utspel och vad som tyckts som två opinions­mätningar i minuten har detta varit huvud­frågan i val­rörelsen.
– Katrine Marçal, Aftonbladet 14 september 2014

Det sista publicerades på valdagens morgon. Sveriges trasighet var huvudfrågan, sa man. Men varför? För att tågen inte gick riktigt i tid. Sjukpenningen var tidsbegränsad. Skatten var bara världens tredje högsta.

Idag, drygt ett år senare, söker 2 000 människor om dagen asyl här. Det är en flyktingkris av här aldrig tidigare skådad omfattning. I förra veckan sa migrationsminister Morgan Johansson att ”gränsen är nådd”. Utrikesminister Margot Wallström kallar det för en ”systemkollaps”.

På Aftonbladets ledarsida länkar man nu till en artikel på Politism – Aftonbladets klicksyster – med den ironiska rubriken ”Fem tecken på nationens undergång”:

Välfärdskollaps, systemkollaps, ohållbart läge, djup kris och till och med NATIONENS UNDERGÅNG inom en generation. Så låter det just nu, överallt, som om vi i Sverige var särskilt illa rustade att möta flyktingkrisen.
– Erik Rosén, 10 november

På en annan ledarsida menar man att ”opinionsbildare och partier till höger på den politiska skalan” är skyldiga till att orden har tappat sina värden:

Upprepar man ”katastrof” och ”undergång” och ”kollaps” tillräckligt många gånger så dröjer det inte länge förrän allmänheten får en molande känsla av att det nog ligger något i domedagsretoriken.
– Lilian Sjölund, helahälsingland.se 9 november

Det politiska språkbruket har de senaste åren varit bortom alla rimliga gränser. Och utan ett rimligt språk kan man inte föra sansade och givande politiska diskussioner. Det är dags att ta ansvar för det politiska språket.

Kan man tvinga genom att erbjuda?

Jag jobbar just nu med samtycke och vad det innebär att samtycka till något. Centralt i samtyckesdebatten är begreppet ”frivillighet” och centralt i frivillighetsdebatten är begreppet ”tvång”. Och tvång är jätteintressant.

Tvång är relevant i bland annat politisk-filosofiska diskussioner. Till exempel frågar sig vissa om man är tvingad att följa lagen eller om att-följa-lagen är en allmän vilja och därför också den enskildes vilja. På ett mindre abstrakt plan finner man frågan om en utsatt person som erbjuds pengar i utbyte mot sex blir tvingad eller inte. Det beror på vad man menar med ”tvång”.

Den som är akademiskt intresserad av tvång måste läsa Alan Wertheimers bok Coercion (1989). Är man mer allmänt intresserad kan man läsa Scott Andersons inlägg med samma titel i Stanford Encyclopedia of Philosophy (2015).

Debatten om tvång började på allvar 1969 då Robert Nozick publicerade sin artikel ”Coercion”. I den utvecklade Nozick ett ramverk för hur man tänker på tvång som fortfarande präglar debatten:

P tvingar Q om och endast om (1) P ämnar få Q att avstå från att göra A; (2) P kommunicerar ett påstående till Q; (3) P’s påstående indikerar att om Q gör A så kommer P att få till stånd någon konsekvens som gör Q’s A-ande mindre önskvärt för Q än Q’s icke-A-ande; (4) P’s påstående är trovärdigt för Q; (5) Q inte gör A; (6) delar av Q’s skäl för att inte göra A är att minska sannolikheten att P ska få till stånd konsekvensen tillkännagiven i (3).

Eller, för att uttrycka sig som folk, är en person tvingad om och endast om hennes valmöjligheter begränsas av någon som försöker få henne att göra någonting hon annars inte skulle göra (Hawkins and Emanuel 2005).

Ramverket är individualistiskt och tar exempelvis inte hänsyn till ett strukturellt narrativ med bas i demografiska faktorer som klass, kön och etnicitet (Fisher 2013). För att tala om så kallat ”strukturellt tvång” måste man använda ett annat ramverk. Det öppnar också för att erbjudanden ibland kan vara tvingande. Dieter Birnbacher ger ett exempel (2009):

Tänk på en hypotetisk B som dör av törst i en öken och erbjuds ett glas vatten av A för en disproportionerligt stor summa pengar. Detta är ett gott exempel på ett tvingande erbjudande.

Jag tycker inte att erbjudanden går att få ihop med tvång, då tvång minskar valmöjligheter medan erbjudanden alltid vidgar dem. Men alla håller inte med. Vissa säger att somliga erbjudanden rubbar vår beslutskompetens så att vi inte fattar genuina beslut och att sådana erbjudanden därför kan minska våra valmöjligheter (Appelbaum et al. 2009).* I mina öron låter det som ett argument om autonomi (ung. egenmakt) snarare än ett om tvång.

Debatten om tvång är engagerande. De som tycker som jag i debatten har bland annat sagt såhär om så kallade ”tvingande erbjudanden”:

It is a fundamental albeit common conceptual error…
– Alan Wertheimer & F.G. Miller (2014)

Nonsense on Stilts?
– Ezekiel J. Emanuel (2005)

Och det är inte konstigt att debatten engagerar. Ens uppfattning om vad tvång betyder och när vi blir tvingade och inte är ofta högst relevant. Till exempel används begreppet i flyktingdebatten:

Vad har vi för skyldigheter gentemot någon som tvingas att söka vår hjälp? Är flyktingarna som kommer till Sverige tvingade till det?

Svaret på sådana frågor beror av vad vi tror om tvång. Om vi har en god uppfattning om begrepp som tvång och samtycke förbättras vår analytiska precision. Vi kan tala och tänka tydligare om svåra frågor, vilket också ofta ligger till grund för att kunna ge goda svar på desamma.

(Alla översättningar är mina.)


* Appelbaum et al. skriver själva inte att erbjudanden kan vara tvingande, utan bara att svåra erbjudanden kan vara illegitima, men artikeln innehåller det bakomliggande resonemanget.

Källor

Anderson, Scott, “Coercion”, Stanford Encyclopedia of Philosophy, 2015

Appelbaum, Paul S., Lidz, Charles W. & Klitzman, Robert, “Voluntariness of Consent to Research”, Hastings Center Report, s. 30–39, 2009

Birnbacher, Dieter, “Thresholds of Coercion in Genetic Testing”, Medicine Studies 1.2, s. 95–104, 2009

Emanuel, Ezekiel J., “Undue Inducement: Nonsense on Stilts?”, The American Journal of Bioethics 5.5, s. 9–13, 2005

Fisher, Jill A., “Expanding the Frame of ‘Voluntariness’ in Informed Consent: Structural Coercion and the Power of Social and Economic Context”, Kennedy Institute of Ethics Journal 23.4, pp. 355–379, 2013

Hawkins, Jennifer S. & Emanuel, Ezekiel J., “Clarifying Confusions about Coercion”, Hastings Center Report 35.5, s. 16–19, 2005

Nozick, Robert, ”Coercion”, Philosophy, Science, and Method: Essays in Honor of Ernest Nagel, White Morgenbesser (ed), St Martin’s Press, 1969

Wertheimer, Alan, Coercion, Princeton University Press, 1989

Wertheimer, Alan and Miller, F.G., “There are (STILL) no coercive offers”, Journal of Medical Ethics 40.9, s. 592–593, 2014

John Stuart Mill om att begränsa statens funktioner

Jag läser om John Stuart Mills mästerverk On Liberty. Den här passagen från slutet av bokens sista kapitel tycker jag mycket om:

The […] most cogent reason for restricting the interference of government, is the great evil of adding unnecessarily to its power. Every function superadded to those already exercised by the government, causes its influence over hopes and fears to be more widely diffused, and converts, more and more, the active and ambitious part of the public into hangers-on of the government, or of some party which aims at becoming the government. If the roads, the railways, the banks, the insurance offices, the great joint-stock companies, the universities, and the public charities, were all of them branches of the government; if, in addition, the municipal corporations and local boards, with all that now devolves on them, became departments of the central administration; if the employés of all these different enterprises were appointed and paid by the government, and looked to the government for every rise in life; not all the freedom of the press and popular constitution of the legislature would make this or any other country free otherwise than in the name.

Den nästföljande meningen förtjänar ett eget blockcitat, då den påminner mig om min debatt med Nätverket för evidensbaserad policy:

And the evil would be greater, the more efficiently and scientifically the administrative machinery was constructed – the more skilful the arrangements for obtaining the best qualified hands and heads with which to work it.

Citaten är nog kapitlets bästa, då det i övrigt är ägnat åt hur man undviker att behöva följa vad som står skrivet i resten av boken.

So long sociala medier!

För sex dagar sedan slutade jag att snusa. Jag slutade av hälsoskäl så det är ingenting jag vill göra, utan måste. Det är förbannat tufft men sånt är livet. Jag är lite off just nu. Instabil. Det kan vara på grund av denna instabilitet som jag skriver den här texten. Jag kanske överreagerar. Men here goes.

Jag pallar inte längre sociala medier. Det är för dumt. Det stjäl min tid och min energi och det är bara så jävla dumt. Jag slutar.

Vad föranleder denna reaktion? Mina damer och herrar: Fredrik Virtanen. Jag såg honom i mitt flöde i dag och det var droppen. Jag lägger av. Det här är för dumt.

I veckan skrev Virtanen en ledarkrönika i Aftonbladet med rubriken ”De rika kan försörja våra äldre i 220 år”. Krönikan är bara normaldum. Virtanen förstår inte ekonomi och hävdar att de som faktiskt gör det bara är indoktrinerade. Vanlig vänstersmörja, ingenting särskilt.

Men så kommenterade nationalekonomen Jacob Lundberg texten. Bland annat visade Jacob att det Virtanen tror är pengar egentligen är fastigheter, fabriker, maskiner och så vidare. Sånt man inte kan äta, kort sagt. Det var en kul liten kommentar.

Nu kommer vi till det som fick mig att radera Facebook och Twitter från min telefon. Fredrik Virtanen svarade. Såhär: ”Högerteknokratiska bimboekonomer bara KAN inte förstå politik & filosofi.

Högerteknokratiska bimboekonomer. Som inte förstår filosofi. Det räcker. Nu stämplar jag ut.

Varför ska jag varje dag frivilligt utsätta mig för ett bombardemang av sådan ofantlig dumhet? Det bara fortsätter att flöda. Så jag stänger av flödet. Kastar in handduken.

Kanske kommer jag tillbaka när mina abstinensstinna sinnen fungerar normalt igen. Tyvärr måste jag av administrativa skäl hålla koll på Facebook ibland, men i övrigt och tills vidare tackar jag för mig.

Kanske till Nätverket för evidensbaserad policy

Jag har genom sociala medier, i (minst) ett blogginlägg och genom flera privata samtal fått svar på kritiken jag riktade mot Nätverket för evidensbaserad policy. Även om jag faktiskt inte tror att jag behöver ta tillbaka några av de påståenden och argument jag presenterade i min förra text måste jag svara på kritiken och utveckla några tankar som har väckts. Det viktigaste, tror jag, är att jag först klargör vad jag menar med ”ideologi”. Låt mig varna för att det är ett långt blogginlägg. Jag hoppas att jag inte säger för mycket som inte är relevant.

I det förra inlägget skrev jag att det ”är ett slappt sätt att använda begreppet ‘ideologi’ på som förenar Nätverket och dess anhängare.” Därefter presenterade jag ett resonemang kring att samhällsvetenskaperna i högre grad än naturvetenskaperna kännetecknas av att vara en tolkande verksamhet. Detta gör samhällsvetenskaperna till mer känsliga än naturvetenskaperna för forskarens personliga värderingar (jag hävdar alltså inte att naturvetenskaperna är helt befriade från sådant).

Jag låter följaktligen begreppet ”ideologi” stå för det perspektiv från vilket människan granskar verkligheten, vilket gör att ingen för samhällsvetenskaperna relevant utsaga är ideologiskt befriad. Andra begrepp som fångar ungefär samma sak är världsbild, eller kanske sinnesverklighet, men jag tycker inte att något av dem är lika precist. Jag har bett en vän som är medlem i Nätverket att förse mig med ett bättre begrepp än ”ideologi” men vi tycks efter ett längre (nåja, medellångt) samtal vara överens om att inget annat är bättre passande.

Andra använder inte begreppet likadant. När Nätverket påstår sig vara ”ideologiskt oberoende” verkar de mena samma sak som jag menar när jag säger ”politiskt oberoende”. Jag tror att Nätverkets användning av begreppet ”ideologi” är mer missvisande än vad min användning är. Det må vara en semantisk stridsfråga, om än en jag lägger åt sidan här. Den som vidhåller att ”ideologiskt oberoende” betyder och bör betyda det jag åsyftar när jag säger ”politiskt oberoende” är välkommen att hjälpa mig att utveckla min begreppsapparat. Men jag tror att Nätverket, dess medlemmar och deras målsättning gynnas mer av att försvaga sina anspråk genom att säga antingen ”ideologiskt minimerande” (som jag föreslog i mitt förra inlägg) eller börja använda ”politiskt oberoende”.

Innan jag bemöter kritiken jag har fått ska jag utveckla en tanke som har slagit mig sedan jag skrev mitt förra inlägg. Det tycks nämligen finnas två idéer om vad Nätverket är för någonting. Den första idén kallar jag här för ”den hårda” och är den jag vände mig emot i mitt förra inlägg. Den andra idén, ”den mjuka”, har mitt fulla stöd. Jag ska här skilja dessa två idéer åt.

Det finns stöd för att Nätverket ansluter sig till den hårda idén. I Nätverkets debattartikel i DN öppnar man för juridiska lösningar (”… att man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens…”). I samma artikel finner man också påståendet att Nätverket är ideologiskt oberoende redan i ingressen. Om det stämmer att Nätverket ansluter sig till den hårda idén är det problematiskt av (bland andra) följande anledningar.

Enligt den hårda idén är Nätverkets målsättning att garantera effektiv och rationell policy genom att klassa policyförslag som saknar (tillräcklig) evidens som politiskt illegitima. Det vill säga göra det antingen juridiskt eller socialt otillåtet med icke-evidensbaserad policy. På så vis skulle vissa policyförslag underkännas till formen och inte bara till innehållet. Man kan säga att den hårda idén om Nätverket är att upprätta ett juridiskt eller (exkluderande) socialt system för att garantera en viss policykvalitet.

Exklusionen i den hårda idén består framför allt av två saker. För det första är man öppen för att använda juridik för att nå sina målsättningar. Det skulle innebära att det blir kriminellt att implementera policys som saknar tillräcklig evidens. Politiska aktörer vars policy saknar tillräcklig evidens bestraffas i stället för att debatteras eller röstas bort och det vore inte orimligt att förvänta sig att policyförslag utan tillräcklig evidens till någon grad likställs med anstiftan till brott. För det andra påstår man att den egna positionen är ideologiskt oberoende. Det är att hävda fullständig värdeneutralitet. Nätverkets motståndare har då inte fel värderingar utan empiriskt inkorrekta övertygelser, ungefär som den som tror att stenar flyter.

Men det finns också stöd för att Nätverket egentligen ansluter sig till den mjuka idén. Till exempel argumenterar man för politisk förändring i stället för att, säg, uppvigla till revolution – genom sitt agerande manifesterar Nätverket den mjuka idén. Därtill är det uppenbart att vissa medlemmar är medvetna om att Nätverket inte är ideologiskt oberoende (även om samma medlemmar skrev under debattartikeln i DN). Om det i stället är så att Nätverket ansluter sig till den mjuka idén är det bra av (bland andra) följande anledningar.

Enligt den mjuka idén är Nätverkets målsättning att stärka evidensens status i politisk debatt. Det vill säga föra upp tanken om att ha god evidens för sina påståenden på den politiska agendan, att medvetandegöra politiska aktörer om vikten av evidens och göra det mer socialt eftersträvansvärt att ha goda belägg för sina påståenden. På så vis skulle policyförslag underkännas till innehållet, inte till formen. Man kan säga att den mjuka idén om Nätverket är att upprätta eller underblåsa en (inkluderande) social norm som förbättrar policykvalitet.

Inklusionen i den mjuka idén består i att man erkänner att Nätverket är ideologiskt betingat – men partipolitiskt oberoende – och att man framhåller debatt som den enda rimliga metoden för att nå målsättningarna. På så vis tillerkänns meningsmotståndare status som jämbördig. Med de egna övertygelserna följer inte en befogenhet att göra andra övertygelser ovälkomna på den politiska arenan, tvärtom välkomnas och bemöts de.

Vilken av idéerna ansluter sig Nätverket till? Det är svårt att säga. Nätverket kan vara mer eller mindre mjukt snarare än det ena eller det andra. Det kan också lida av barnsjukdomar som gör dess position otydlig. Nätverket har ännu inte sagt mycket offentligt under enad flagg och därför kan enskilda medlemmars högst personliga uppfattningar blandas samman med Nätverkets gemensamma.

Jag tror att det är extremt viktigt att Nätverket reder ut huruvida dess position är hård eller mjuk. Man bör stänga dörren för att genomföra sina idéer juridiskt och man bör avstå från att hävda en så objektiv position som användandet av begreppet ”ideologiskt oberoende” antyder.

Den mest utförliga kritik jag har fått kommer från Gustav Nilsonne som skriver på bloggen Politisk Filosofi. Han menar att Nätverket visst är ideologiskt oberoende, att min kritik beror på att jag tror att Nätverket förespråkar expertstyre, att jag har missat diskussionen Nätverket har fört kring etiska aspekter av randomiserade kontrollstudier (RKS) och att jag förespråkar mindre transparens i politiken.

Såhär skrev jag i mitt förra inlägg:

Kort sagt [har Nätverket blivit beskyllt] för att tycka saker de inte tycker. […] Deras idé är att samhället på demokratisk väg ska besluta om vad som ska åstadkommas och att experter sedan ska beräkna det bästa medlet att åstadkomma det. Nätverket vill alltså inte att experter ska bestämma vart samhället ska eller vad som är värdefullt, vilket många kritiker tycks tro.

Kanske är det av gammal vana som Nilsonne försvarar sig gentemot anklagelser om expertstyre. Därtill är det inte så konstigt att jag har missat diskussionen Nätverket har fört kring etiska aspekter av RKS. Enligt Stefan Schubert fördes den nämligen i en version av debattartikeln som inte blev publicerad. Jag har inte heller grävt genom alla Nätverkets publicerade blogginlägg och kan ha missat just den diskussionen.

Men Nilsonne ger mig ändå intrycket att han inte ser det problematiska med RKS. För det första tillskriver han mig åsikten att RKS är fel inom vetenskapen bara för att jag hävdar att det är fel i politiken. Därtill menar han att jag har identifierat en ideologisk motsättning gällande RKS som inte träffar hans åsikter, vilka tycks vara baserade på tron att RKS är det enda sättet att göra policyutvärdering på. Jag tycker förvisso fortfarande att RKS är fel i politiken – men i min text använder jag RKS som ett exempel på att åsikterna (vissa av) Nätverkets medlemmar för fram är ideologiskt betingade, då man ”av ideologiska skäl kan vara motståndare till sådant beteende.” Om Nilsonne försvarar sig mot det befinner vi oss i de ursprungliga positioner jag redan har beskrivit:

Det är så självklart för Nätverket att de och sådana som dem kan (och bör) vara politiska agenter att de inte ser att det finns ideologiskt möjliga invändningar till att man applicerar vetenskaplig metodologi på politiken.

Här gäller alltså för Nätverket att vara mycket tydliga. Är det Nätverkets uppfattning att man både är ideologiskt oberoende och att RKS bör användas i politiken? Om det är så måste man dra slutsatsen att Nätverket ansluter sig till den hårda idén som den beskrivs ovan. Nyttjandet av RKS ses då av Nätverket som värdeneutralt. Den som protesterar fäller utsagor av samma slag som påståendet att stenar flyter: empiriskt inkorrekta omdömen, inte moraliska omdömen som skiljer sig från Nätverkets.

Eftersom RKS nämns inte mindre än fem gånger i Nätverkets debattartikel i DN är det lätt att tro att det är dess gemensamma uppfattning att nyttjandet av RKS är värdeneutralt. Men om RKS är någonting som inte Nätverket stödjer som enhet, utan som endast ingår i den politiska arsenalen hos vissa av dess medlemmar, finns fortfarande möjligheten att Nätverket är av det mjuka slaget. Då är det Nilsonne och de som tycker som han som själva svarar för de etiska aspekterna av RKS (och liknande instrument). Nätverket borde alltså återigen göra ett val. Antingen presenterar man sig som politiskt oberoende och avstår från att säga någonting gemensamt om RKS, eller så fortsätter man att förespråka RKS under gemensam flagg men avstår helt från att kalla sig för oberoende.

Gällande transparens kan Nilsonne ha en halv poäng, men han kan också missta sig grovt. Om politiken organiseras på samma sätt som vetenskapen är fullständig transparens idealet. Utan transparens gällande data, metod och resultat kan inte vetenskapliga påståenden granskas och underkänns därmed. Men till skillnad från vad Nilsonne hävdar förespråkar jag inte ”mindre transparens och större möjligheter för politikerna att arbeta utan möjlighet till granskning” bara för att jag är emot vissa av Nätverkets idéer. Det är ett rent felslut. Vilket för mig till nästa punkt i kritiken (som i sin tur kommer att föra mig tillbaka till att Nilsonne kan missta sig grovt).

Felslut är vardag i politiken. Inte sällan görs de medvetet eftersom man genom feltolkning kan vrida en meningsmotståndares argument till sin egen fördel och därmed göra retoriska poänger inför åhörarna. Efter att Nätverket hade publicerat sin debattartikel talade jag med flera av undertecknarna. De uttryckte förvåning över att Nätverket blev kallade för ”teknokrater” och att kritiker inte bemötte deras egentliga argument. Välkommen till politiken, ni naiva! Förvänta er inte den saklighet som gäller i akademin ni kommer från.

Gunnar Björnsson bad mig att belägga mina åsikter med citat. Det är inte lätt eftersom de flesta av Nätverkets åsikter har jag tagit del av verbalt i samtal med vänner och kollegor. Men Nätverkets naivitet borde det inte råda tvivel om. Jag citerar ledarskribenten Erik Hultgren ur en diskussion han förde med Schubert på min Facebookvägg:

I grunden finns det väldigt få målsättningar som är frikopplade från andra målsättningar inom politiken. Att enbart ta åtgärd X inom arbetsmarknadspolitiken och utvärdera den utifrån om den är den mest kostnadseffektiva eller inte skulle inte fungera, eftersom X mest största sannolikhet påverkar en stor mängd andra områden också.
Såhär: regeringen vill minska arbetslösheten. En ung ledarskribent från Blekinge föreslår att ett bra sätt vore att ge mer pengar till högskolan i Blekinge som utbildar folk inom områden där det råder arbetskraftsbrist. Regeringen funderar lite, och någon uttrycker att det vore bättre om platserna går till Lund. En tredje att man i stället borde anställa fler inom offentlig sektor. Vad ska de göra?
[…]
Plötsligt kommer dock försvarsministern fram och pekar på att satsningen på Blekinge vore bra ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, på grund av dess samarbete med militären. Utbildningsministern flikar också in att även om fler anställda i offentlig sektor vore mer kostnadseffektivt så finns det ju mer omätbara fördelar för demokratin med mer bildade medborgare. Hans kollega på departementet förordar Lund eftersom dess forskningsmiljö är mest trolig att skapa nya innovationer för framtiden. Regionministern pekar dock på att hela Sverige måste leva och att det finns regionalpolitiska hänsyn som måste tas. Statsministern själv lider av ett starkt jämställdhetspatos och funderar på hur bakgrunden ser ut hos de som söker sig till de två olika lärosätena, och vilka man då gynnar. Jämställdhetsministern pekar på att Blekinges tekniska högskola mest lockar till sig män och regeringen har redan satsat på industrin. En satsning på välfärdssektorn vore bättre för att nå målet med lika sysselsättning bland män och kvinnor.
Så här kan mötet hålla på ett tag. Poängen är att varje beslut som fattas påverkar en väldigt stor mängd olika målsättningar, och de alternativbeslut som skulle kunna fattas också påverkar lika många olika mål.

Det är denna extrema komplexitet jag åsyftar när jag skriver att Nätverkets medlemmar är politiskt naiva och att ”endast i en idealiserad värld fungerar evidensbaserad policy så som Nätverket föreställer sig den.” Tänk dig Hultgrens scenario i ett samhälle där det är kriminellt att inte fatta alla politiska beslut på basis av tillräcklig evidens. Är det inte naivt? Och skulle inte politiker smussla mer än i dag, givet att deras verklighet ser ut som i Hultgrens scenario, att de måste leverera policy och att de kan undvika straff genom att helt enkelt låta beslut fattas under rättsväsendets radar? Det är åtminstone inte omöjligt att samhället blir mindre transparent om Nätverket får sin naiva vilja igenom. Det borde Nilsonne fundera över innan han hävdar att jag förespråkar mindre transparens.

Så besvarar jag den viktigaste kritiken jag har fått. Vidare har jag blivit ombedd att belägga mitt påstående att Nätverket riskerar att alienera människor, men det borde vara utrett enligt distinktionen mellan hård och mjuk ovan. Därtill var alienationen avsedd att styrka min åsikt att Nätverket inte är ideologiskt oberoende, vilket jag tycks ha misslyckats med enligt vissa men inte enligt andra, beroende på vilken begreppsapparat man känner sig mest bekväm med. (Referens: privata samtal.)

Men vad är det som föranleder mig att kritisera Nätverket? Jag stödjer ju många av deras idéer och har själv argumenterat för bättre evidens i politiken, dock utan större framgång. Jag kritiserar Nätverket just för att jag stödjer så många av deras tankar. Se till den mjuka idén om Nätverket ovan. Så vill jag att Nätverket ska verka. Därtill kritiserar jag Nätverket för att ingen annan har gjort det sakligt (vilket jag alltså hävdar att jag gör). Jag tror helt enkelt att Nätverket ses som en mer relevant aktör om fler tar dem på allvar och att deras initiativ utvecklas och förbättras genom debatt.

Därför föreslår jag följande, vilket är i linje med den mjuka idén som den beskrivs ovan:

  • Nätverket borde inte marknadsföra sig som ideologiskt oberoende
  • De borde inte förespråka RKS (och liknande instrument) i Nätverkets namn
  • De borde försöka att i sin kommunikation förtydliga skillnaden mellan Nätverket och dess medlemmar
  • De borde verka för och endast för bättre evidens i politiken

Om Nätverket accepterar och implementerar dessa punkter tror jag att de kan bli en mer relevant samhällsaktör. Jag tror att deras goda initiativ – som exempelvis argumentationsanalyser – då tas på större allvar. Och jag tror att de kan göra en genuin samhällsnytta. Framför allt är det alltså en kommunikativ förändring jag efterfrågar tillsammans med en önskan om en mer realistisk politisk världsbild. Nätverket är en politisk aktör. Verka därför i enlighet med de villkor som gäller i politiken!

Uppdatering: efter ytterligare en replik från Gustav Nilsonne diskuterade vi frågan om att Nätverket framställer sig som värdeneutralt, oberoende och liknande. Nilsonne menar att han ser att det finns en poäng i att Nätverket inte utger sig för att vara neutralt på detta sätt. Diskussionen finns sparad här i en Storify.

Nej till Nätverket för evidensbaserad policy

I våras blev jag inbjuden till Nätverket för evidensbaserad policy:s interna forum för att delta i deras diskussioner. Jag lät de övriga medlemmarna veta att jag var skeptisk till deras idéer men att jag skulle tänka på saken. Nu har jag tänkt – och jag är fortfarande skeptisk.

Jag tror mig ha tre skäl att vara skeptisk till evidensbaserad policy. Inget av dem hör till den orättvisa kritik Nätverket fick efter en debattartikel i Dagens Nyheter i maj med rubriken ”Kunskap måste gå före ideologi och populism”. Kort sagt beskylldes de framför allt för att tycka saker de inte tycker. Såhär beskriver Nätverket sin målsättning:

Det primära målet med vårt nätverk är att se till att alla politiska beslut fattas på basis av tillräcklig evidens. Mer precist vill vi att det vid varje politiskt beslut ges tillräcklig evidens för att de medel som man föreslår (t ex en viss arbetsmarknadspolitisk reform) är det mest effektiva sättet att nå det mål man har med beslutet (t ex sänkt arbetslöshet).

Deras idé är att samhället på demokratisk väg ska besluta om vad som ska åstadkommas och att experter sedan ska beräkna det bästa medlet att åstadkomma det. Nätverket vill alltså inte att experter ska bestämma vart samhället ska eller vad som är värdefullt, vilket många kritiker tycks tro. Det är också av andra skäl än detta missförstånd som gör mig skeptisk (till vissa av Nätverkets idéer: deras initiativ att göra listor över de vanligaste argumenten för och emot olika policyförslag är exempelvis utmärkt).

Mina skäl är som sagt trefaldiga. Det första skälet kallar jag för Nätverkets självblindhet. De säger sig vara ”ideologiskt oberoende” (DN), vilket inte är sant. Det andra skälet är Nätverkets politiska naivitet (efter Christian Munthes formulering) och det tredje skälet är att Nätverket har identifierat fel problem i samhällsdebatten – alla relevanta samhällsaktörer ägnar sig redan åt evidens, fast de är dåliga på det. Jag utvecklar dessa skäl nedan.

Nätverket är inte ideologiskt oberoende

I debattartikeln i DN skrev Nätverket att de är ideologiskt oberoende eftersom de inte uttalar sig om vilka mål politiken ska ha. Detta oberoende illustrerar de med att Nätverket inte tar ställning till ”hur till exempel frihet ska vägas mot jämlikhet, eller tillväxt mot miljöhänsyn”. Nätverkets medlemmar, liksom debattörer som stödjer dem, uppvisar samma syn på vad ”ideologiskt oberoende” innebär i sociala medier, samtal och debatt. Det är ett slappt sätt att använda begreppet ”ideologi” på som förenar Nätverket och dess anhängare.

För det första är samhällsvetenskapen, som Nätverket förstås vill anlita för att samla evidens, inte ideologiskt oberoende. Samhällsvetenskap är till skillnad från naturvetenskapen en tolkande verksamhet. Den kräver att forskaren i sina studier gör många val, som i större utsträckning än naturvetenskapen är beroende av forskarens subjektiva uppfattningar om verkligheten. Denne har en viss ontologisk bild av människan och samhället (individualism eller holism?); hon har vissa metodologiska preferenser (kvalitativa eller kvantitativa studier?); och hon urskiljer ”viktig” data från ”oviktig” mot bakgrund av annan forskning som i sin tur är utförd på samma sätt.

Av sådana anledningar råder det sällan samma konsensus i samhällsvetenskapen som i naturvetenskapen kring vilken forskning som bäst förklarar verkligheten. Det finns många olika röster inom samhällsvetenskapen att lyssna på, vilken åhöraren tror på beror av dennes omdöme, psykologi, politisk bias, och så vidare. Samhällsvetenskapen strävar efter objektivitet, men ingen bör säga att den faktiskt lyckas. Nätverket borde marknadsföra sig som ”ideologiskt minimerande” snarare än ”oberoende”. Vi bör utgå från att Nätverkets medlemmar och anhängare är ärliga och har goda avsikter. Därför kan vi förlita oss på att de faktiskt också lyckas minimera ideologiska influenser, men vi bör inte inbilla oss att de är ideologiskt oberoende.

Detta är inga nyheter för Nätverkets medlemmar. De har nu tagit bort en lista över medlemmar som tidigare fanns på hemsidan, men av den kunde man se att alla (utan undantag) var akademiker. Förmodligen bortser de från ovanstående, då det kan sägas ligga implicit i evidensbegreppet att samhällsvetenskapen och naturvetenskapen skiljer sig åt gällande ”objektiv fakta” (utan att problematisera detta begrepp vidare). Men ovanstående är inte det enda sättet på vilket Nätverket är ideologiskt icke-neutralt.

Vi kan utgå från att Nätverkets medlemmar är akademiker. Kanske är det av den anledningen de sätter så hög tilltro till vetenskapen och den vetenskapliga metodologin. Men Nätverkets medlemmar hör till en minoritet i samhället. De allra flesta som berörs av politik är vanligt folk med endast vaga uppfattningar om vad ”evidens” innebär. Vanligt folk har nästan obefintliga kunskaper om hur evidens inhämtas (den vetenskapliga metoden kräver många år av studier och träning) och nästan ingen alls kan göra goda bedömningar av forskningsfronten (ännu mindre på flera av vetenskapens forskningsfronter samtidigt). Nätverket höjer trösklarna för den politiska debatten och alienerar (ung. utesluter) den allra största delen av befolkningen från det offentliga samtalet. Det kan kritiseras på ideologisk basis och av den anledningen är Nätverket ideologiskt betingat!

Många, inklusive jag själv, tror att politik handlar om mer än effektivitet och rationalitet i mål-medel-bemärkelse. Politik handlar om inklusion, att även de med svagast eller avvikande röster får höras. Sådant som magkänsla, okunskap och bångstyrighet har en plats på politikens arena (det är där sådant ska bemötas fredligt både gällande mål och medel). Om man av principiella skäl vill utesluta sådant gör man ett ideologiskt ställningstagande. Kanske är detta ställningstagande rätt – vilket innebär att sådana som jag borde ändra uppfattning om vad politiken är och bör vara – men då är det rätt av ideologiska skäl. Nätverket för evidensbaserad policy utgörs av människor som delar en ideologisk uppfattning som skiljer sig från min. De för en ideologiskt betingad agenda.

Detta ser jag som en del i Nätverkets självblindhet. Alienationen är så självklar för vissa av deras företrädare att de inte ser sin egen position i samhället, att de allra flesta inte ens kan tänka som de. Jag kan givetvis ha fel, men vissa av Nätverkets medlemmar ger mig intrycket av att fullständigt avhumanisera människor. De förespråkar exempelvis randomiserade kontrollstudier, alltså att testa policy på grupper av människor som vore de labbråttor, utan att inse att man av ideologiska skäl kan vara motståndare till sådant beteende. (Även om informerat samtycke till sådana experiment skulle ges kan man argumentera för att det strider mot principen att alla ska stå som lika inför lagen.) Det är så självklart för Nätverket att de och sådana som dem kan (och bör) vara politiska agenter att de inte ser att det finns ideologiskt möjliga invändningar till att man applicerar vetenskaplig metodologi på politiken.

Den här självblindheten skrämmer mig. Intelligenta, välutbildade människor kallar sig själva för ”ideologiskt oberoende” och gör därmed anspråk på att företräda en objektiv position – trots att motsatsen är uppenbar. Vad mer ser de inte? Tänk om de i framtiden hävdar att de har funnit den Sanna Vägen för andra saker än effektiv policy. Säg, exempelvis, ”det mest rationella sättet att fördela arbetskraften på”. Är det inte just den här typen av idéer demokratin bör skydda människor från?

Nätverkets politiska naivitet

Endast i en idealiserad värld fungerar evidensbaserad policy så som Nätverket föreställer sig den. Det kan illustreras med formella argument som följer. Parlamentarisk politik och evidensbaserad policy förutsätter premisser som ofta kommer i konflikt med varandra. Det förra kräver möjligheten att göra vaga måldefinitioner medan det senare kräver mycket specifika sådana.

Ofta är det en realpolitisk nödvändighet att två motparter träffar en överenskommelse trots att man är fullständigt oeniga med varandra. Ett medel för att åstadkomma sådana överenskommelser är att man definierar vaga målsättningar. En vag målsättning kan låta bra för stunden och därmed möjliggöra det som är realpolitiskt nödvändigt. Moderaterna och Socialdemokraterna kan exempelvis enas om att ”ta nästa steg i initiativet för ett mer hållbart samhälle” och hålla gemensam presskonferens på temat utan att egentligen ha närmat sig varandra en millimeter. Vaga målsättningar är realpolitiskt nödvändigt.

Evidensbaserad policy kräver motsatsen. För att utarbeta det mest ändamålsenliga medlet krävs en tydlig och väldefinierad målbild: ”vi ska till Örebro, alltså tar vi E20 från Mariestad.” Om politiker endast kan enas om att vi ska till en plats någonstans öster om Karlstad, vad ska Nätverket då föreslå?

De kan givetvis förespråka just tydliga måldefinitioner, men därigenom skulle de omöjliggöra parlamentarisk politik som vi känner den. Vem vet vad som skulle hända om vaga målsättningar inte längre fanns i politikens verktygslåda? Vore det önskvärt? (Svaret på den frågan är också ideologiskt betingad.) Nätverket skulle också kunna förespråka evidensbaserad policy i de fall som det är realpolitiskt möjligt, men de måste överlåta till politikerna att avgöra när så är fallet – vilket förstås förminskar Nätverkets roll avsevärt eftersom de då bara får komma när politikerna visslar på dem.

Nätverkets idealiserade världsbild signalerar politisk naivitet. Dess medlemmar och företrädare är måhända experter på sina respektive områden, men gällande politikens verklighet är de noviser. Det är ytterligare en anledning till att jag är skeptisk till Nätverket, även om jag inte helt förkastar det de vill åstadkomma (jag återkommer till detta nedan).

Nätverket har identifierat fel problem i samhällsdebatten

Alla relevanta samhällsaktörer ägnar sig redan åt evidensbaserad policydebatt. Problemet är att de är dåliga på det. Nästan vilken debattartikel eller ledare som helst handlar om eller innehåller empirisk evidens för eller emot någonting. Det Nätverket står för utövas redan.

Nätverket för evidensbaserad policy borde döpa om sig till ”Nätverket för bättre evidensbaserad policy” och ägna sig åt att utvärdera de påståenden debattörer gör. Då skulle de göra en genuin samhällelig nytta, eftersom debattörer och politiker i dag slänger sig med vilken empiri som helst så länge den stödjer deras redan fastslagna världsbilder.

Av dessa skäl är jag skeptisk till Nätverket. De uppvisar självblindhet, politisk naivitet och har identifierat fel problem i samhällsdebatten. Och jag tror – av ideologiska skäl – att det inte är så konstigt. Jag är en ganska klassiskt sinnad liberal. Jag tror inte att statsapparaten har den förnufts- och kunskapsförmåga som Nätverket tror att den har. Det går inte att organisera samhället ”vetenskapligt”.

Mänskliga faktorer – vår irrationalitet, våra magkänslor, vår okunskap och vår bångstyrighet – gör att människan inte kan förväntas agera i enlighet med vetenskapliga förutsägelser. Hävdar man motsatsen, vilket Nätverket gör, signalerar man en övertro på statsapparaten, sig själv och samhällsvetenskapen. Alltså just vad som syns i Nätverkets kommunikation. Jag är av ideologiska skäl skeptisk till Nätverket – vilket skulle vara mycket intressant om de vore så ideologiskt oberoende som de utger sig för att vara.

Ett telefonmöte med rasismens gräsrotsrörelse

Uppdatering 2017-03-03: Expo skriver om Fabian Fjälling, som ”Erik” egentligen heter.

Uppdatering 2017-03-02: Sajten interasistmen.se har identifierat ”Erik Johansson”.


För några veckor sedan blev jag uppringd av en viss Erik Johansson. Han bad mig förtydliga några saker kring en debattartikel jag skrev i juli, i vilken jag presenterade tre principiella skäl till att västerländska demokratier saknar det moraliska mandatet att hindra människor från att passera nationsgränser. Jag försökte att besvara hans frågor och förklara hur jag tänker.

Erik Johansson, som jag i efterhand har förstått egentligen heter någonting annat, presenterade sig som nyfiken privatperson. Det var först några minuter in i samtalet som jag blev misstänksam. Återgett ur minnet lät det såhär:

– Borde jag utgå från att det här samtalet spelas in?
– Njae, nej, det ska du inte utgå från.
– Men du spelar in det?
– Ja.
– Okej, för vilket forum då?
– Min blogg.

Eftersom det var uppenbart att ”Erik” inte ägnade sig åt denna typ av verksamhet professionellt blev jag inte orolig. En kille med en blogg, tänkte jag. Förmodligen SD-sympatisör. Jag fortsatte att svara på hans frågor – kanske kunde jag därigenom göra någon nytta?

Men samtalet blev snart tråkigt. ”Erik” blev upprörd och började gasta om svensk etnicitet, att jag ville förstöra den svenska identiteten och det ena och det andra. Jag avslutade och önskade honom lycka till.

Efteråt gick jag in på hans blogg och fick där lära mig om Granskning Sverige – en Youtubekanal med nära 5 000 följare vars ”telefonintervjuer” ofta har tusentals views bara några dagar efter att de publicerats. Jag hade blivit ”intervjuad”.

Via mail erbjöd sig ”Erik” att skicka råmaterialet på inspelningen till mig. Det fick jag aldrig. Däremot utvecklade han sin världsbild. Jag citerar:

Jag tycker svenskhet är det som gör detta land speciellt och bäst för mig … Jag är faktiskt bara intresserad av sanning, och jag menar att dagens samhälle är enormt förljuget. Jag tror inte du förstår att du går elitens ärenden … jag kommer givetvis lägga min vinkling på saken så som alla medier i väst lägger sin (samma som din) vinkling …

På sin blogg förklarar ”Erik” vidare:

Jag har läst om geopolitik, historia, och religion sedan 2010 ungefär och då menar jag inte i skola eller universitet. Många av de böcker jag läst skulle aldrig ingå i en universitetskurs i samhällsvetenskap. Jag är så mycket konspirationsteoretiker det går att bli. Begreppet ”Conspiracy theories” myntades av CIA för att förstöra trovärdigheten hos folk som analyserar världshändelser och inte kommer fram till samma sak som västvärldens propagandamegafoner, även kallade journalister gör.

I går upplyste ett anonymt twitterkonto mig om att jag har blivit hjärntvättad och länkade till ett Youtubeklipp där jag blir ”intervjuad”. Mina till hälften återgivna resonemang – riktade till någon som presenterade sig som nyfiken privatperson – har amatörmässigt klippts ihop till någonting som endast med stor ansträngning kan tolkas som en ”intervju”.

Jag lyssnade en gång och ser inte några anledningar att lägga tid och energi på att bemöta någonting i klippet. Det är lönlöst. ”Erik” tillhör en grupp människor som bara är beredda att lyssna på sådant som stödjer deras redan färdiga världsbilder. Jag tror inte att de är saknar förmågan att bedriva självkritik – men de är ovilliga till det, vilket gör dem till det öppna samhällets moderna fiender.

Jag bifogar klippet* nedan för den som vill ha en inblick i en annan värld.


* Klippet har blivit borttaget från Youtube.