Varför kallade John Stuart Mill sig själv för socialist?

Filosofen John Stuart Mill (1806–1873) beskrivs ibland som liberalismens fader. Bland annat formulerade han den så kallade skadeprincipen, som ofta betraktas som en hörnsten i liberala samhällen:

Denna princip är att det enda ändamål för vilket mänskligheten är berättigad, individuellt eller kollektivt, i att inskränka handlingsfriheten hos någon av dem, är självförsvar. Det enda skälet för vilket makt kan rätteligen utövas över någon medlem av ett civiliserat samhälle, mot hans vilja, är att förebygga skada på andra. Hans eget välbefinnande, vare sig fysiskt eller själsligt, är inte tillräckliga skäl.1

Men Mill kallade sig själv för socialist. I sin självbiografi skrev han:

… vissa är födda till rikedom och den stora majoriteten till fattigdom. [Jag] hoppades att genom universell utbildning, ledandes till frivillig återhållsamhet bland befolkningen, skulle de fattigas portion bli mer acceptabel. Kort sagt, jag var en demokrat, men inte minst en socialist.2

Det råder alltså ingen tvekan om att Mill, åtminstone under delar av sitt liv, tänkte på sig själv som socialist. Filosofer, samhällsvetare och historiker har frågat sig varför.

Idéhistorikern Raimund Ottow menar att Mills tankar om socialism formades av hans erfarenheter under 1820-talet.3 Mill föreställde sig inte en socialism som byggde på klasskamp och offentligt ägande av produktionsmedlen, utan en frihetlig och demokratisk socialism som involverade filantropi och marknadsmässigt experimenterande.

Klart är också att Mill sympatiserade djupt med arbetarklassen. Han bekymrade sig över att frukterna av den växande ekonomin inte tillföll arbetarna i tillräcklig utsträckning. Bland annat därför förespråkade Mill arbetarkollektiv och menade att den enskilde arbetarens intressen bör vara underställda kollektivets. Han skrev:

I extrema fall av obstinat uthållighet i att inte utföra sin del av arbetet ska samfundet ha samma resurser som samhället har idag för att tvinga fram konformitet till kollektivets nödvändiga villkor.4

En kritisk vinkel på Mills socialistiska liberalism skulle kunna peka på att den är osammanhängande. Ska individen vara fri, som skadeprincipen säger, eller ska hon vara underställd arbetarkollektivets intressen och kunna tvingas till ”konformitet”? En sympatisk vinkel är i stället att Mill försökte verka för att finna en gemenskap mellan liberalism och socialism. Båda ideologierna var demokratiska och progressiva motståndare till sociala hierarkier och privilegier för de högsta samhällsskikten. De delade en fiende i konservatismen och stillaståendet – den uteblivna samhällsförbättringen.

Kanske kallade Mill sig själv för socialist eftersom han inte tänkte på socialismen som väsensskild från liberalismen: han såg gemensamma ideologiska och politiska intressen snarare än oöverkomliga konflikter. Det är möjligt att dagens liberaler och socialister har någonting att lära sig av John Stuart Mill. Vad är viktigast i vår tid: de interna motsättningarna eller de gemensamma intressena?

Noter

1 Mill, J. S. (2010 [1859]). On Liberty. Penguin Books. s 17.
2 —. (1981 [1873]). Autobiography. I Robson, J. M., & Stillinger, J. (Reds.) Collected Works of John Stuart Mill Volume I. University of Toronto Press. s 239.
3 Ottow, R. (1993). Why John Stuart Mill Called Himself a Socialist. History of European Ideas 17(4), s 479–483.
4 Mill, J. S. (1965 [1848]). Principles of Political Economy with Some of Their Applications to Social Philosophy books I-II. I Robson, J. M. (Red.) Collected Works of John Stuart Mill Volume II. University of Toronto Press. s 204.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.