Låt säga att du har en vän med en något speciell syn på vetenskap. Hon tror på en allt-i-allo-förklaring på världens alla fenomen: varje tänkbart fenomen i universum – som exempelvis om två asteroider kommer att krocka med varandra om några hundra år, hur mycket Stefan Löfven har betytt för socialdemokratin och varför dina byxor har blivit för små – kan förklaras med hänvisning till en och samma grundprincip, som till exempel gravitationen eller ljusets hastighet.

Du lirkar med henne. ”Det är inte så världen fungerar”, säger du. Din vän hämtar då fyra tjocka böcker ur bokhyllan med matematiskt exakta förklaringar av gravitationen, ljusets hastighet, eller vilken grundprincip hon än har valt att ta som allt-i-allo-förklaring. ”Försök att komma på en bättre grundprincip än denna!” säger hon till dig.

”Nej, jag menar inte så”, fortsätter du. ”Kalkyleringarna i dina böcker är säkert exakta. Men världen är inte byggd så att en och samma grundprincip kan förklara allt i den. Himlakroppar behöver förklaras på ett sätt, politik på ett annat och midjeomfång på ett tredje. Hela världen kan inte fångas med en och samma allt-i-allo-förklaring!”

Precis så är det att prata med utilitarister. Utilitarismen är en allt-i-allo-förklaring av den moraliska dimensionen av världen. Enligt teorin kan alla tänkbara frågor om moral – vad som är gott och ont, vad rättvisa är och hur man bör leva som människa – besvaras med hänvisning till ett och samma riktighetskriterium: maximera lyckan.

Den som invänder får tillbaka tjocka böcker om vad ”maximera” och ”lycka” betyder. Eller möts av frågan: ”vilket riktighetskriterium tror du på då?” Men saken gäller inte rätt eller fel riktighetskriterium, utan hur man tänker sig att moraliska frågor ska ställas och besvaras.

Moralen är komplex. Alla moraliska frågor kan inte besvaras med en och samma grundprincip – precis som att inte alla vetenskapliga frågor kan besvaras på det viset. Moralen måste brytas upp i mindre, mer hanterbara, delområden som kan angripas med de principer och metoder som är mest lämpliga för de problem som visar sig just där. Inte för att det tillvägagångssättet ”maximerar lyckan”, eller liknande, utan för att det är ett rimligare sätt att bedriva etik.