Individualismen är den tvådelade uppfattningen att (1) värdet av den enskilda människan bör respekteras och (2) hållas högre än andra värden, som exempelvis gruppens. Uppfattningen innehåller bland annat en modell av människan, nämligen den abstrakta individen.

Modellen representerar verkliga människor i moraliskt och politiskt tänkande och kan ta olika former. Till exempel används olika modeller i teorier om politisk legitimitet och i teorier i biomedicinsk etik, eftersom problemen i de olika områdena skiljer sig åt.

Alla modeller har dock en sak gemensamt, nämligen att kritiker hävdar att de är felaktigt konstruerade på en fundamental nivå.

Kritiken, som har åtminstone två hundra år gamla rötter, är att individualister modellerar människan som en social atom. Människan kan inte tas ur sitt sociala sammanhang eftersom hennes själva natur (åtminstone i någon utsträckning) utgörs av sociala faktorer.

Det är en orättvis kritik. Naturligtvis finns det individualister som tror att människan är en social atom – men detta är ingenting som förenar alla individualister. Tvärtom instämmer troligtvis den överväldigande majoriteten i att människan måste modelleras som en social varelse.

I det här inlägget samlar jag citat från individualister som visar att kritiken är felriktad. Alla översättningar är mina egna.

1. Adam Smith år 1759 i boken The Theory of Moral Sentiments:

”Människan har ett naturligt begär inte bara att bli älskad, utan att vara älskvärd … Han begär inte bara beröm, utan berömvärdhet … Men för att uppnå denna tillfredsställelse måste vi bli opartiska åskådare av vår egen karaktär och eget beteende. Vi måste sträva efter att se dessa med andra människors ögon…”

2. John Stuart Mill år 1859 i boken On Liberty:

”Människans uppfattningar […] om vad som är prisvärt och klandervärt påverkas av den mångfald av orsaker som har en effekt på hennes önskningar om andras beteende, och som är lika mångfaldiga som dem som bestämmer hennes önskningar i varje annat ämne.”

3. John Dewey år 1930 i artikeln ”Toward a New Individualism”:

”Individer som inte är sammanbundna i föreningar, vare sig de är familjära, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller utbildande är monstrositeter. Det är absurt att anta att de länkar som binder dem samman bara är externa och inte påverkar mentalitet och karaktär så att de påverkar ramverket för den personliga dispositionen.”

4. F.A. Hayek år 1945 i artikeln ”Individualism: True and False”:

Individualister utgår ”från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.”

5. Gerald Dworkin år 1988 I boken The Theory and Practice of Autonomy:

”Vi föds i en given miljö med en given uppsättning biologiska begåvningar. Vi mognar långsammare än andra djur och är djupt influerade av föräldrar, syskon, kamrater, kultur, klass, klimat, skolning, tillfälligheter, gener och den ackumulerade historiken av vår art. Det är lika meningslöst att anta att vi uppfinner vår moraliska lag för oss själva som att anta att vi uppfinner språket vi talar för oss själva.”

6. John Christman år 2009 i boken The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-historical Selves:

Individer är konstituerade av ”externa, interpersonella eller sociala faktorer”, de är ”djupt förknippade med externa faktorer i sina självidentifikationer, kognitiva strukturer, värderingar, och så vidare.”

7. George H. Smith år 2015 i boken Individualism:

Liberal individualism fokuserar inte ”på människan som frånskild från sin sociala miljö. Sanningen är det rakt motsatta. Människans sociabilitet och sociala relationer har varit en central angelägenhet för individualister sedan 1600-talet.”

Detta är förstås bara ett litet urval. Men det borde motivera individualismens kritiker att anstränga sig mer än att rutinmässigt hävda att individualister tror att människan är en social atom.