Den liberala individualismen dominerar västerländsk politik och filosofi. Här står den enskilde människan i centrum. Jag har skrivit förut om individualismen som överideologi och att debatten om individualism är viktig. I den här texten diskuterar jag kritiken som ligger bakom en av individualismens utmaningar.

Utmaningen är att utveckla en teori om individualism som ger mening åt människan och gör det möjligt för henne att orientera sig socialt och kulturellt. Teorin måste ge social stabilitet och motverka ensamhet, men förbli lojal till det individualistiska idealet att värdet av individens intressen trumfar värdet av andra intressen.

Jag tror själv att den liberala individualismen har tillräckligt med resurser för att anta utmaningen, men nu fokuserar jag bara på kritiken som motiverar den. Vi individualister måste nämligen förstå vad som anses vara fel med vår ideologi.

Kritiken kan förstås med början i filosofen Charles Taylors teori om autenticitet. Varför är självförverkligande så viktigt för den moderna människan, och varför ger inte individualismen henne vägledning?

Människan och meningen

Taylor utvecklar sin teori om autenticitet med anledning av att individualismen är en ”källa till oro”. Individualismens genombrott har visserligen gett människor rätt att själva bestämma sina liv på en mängd sätt som våra förfäder aldrig hade. De var ofta låsta på en fast plats och i en given roll som det var nästan otänkbart att avvika från.

Men även om dessa ordningar var förkastliga så hade de en social funktion – de gav mening åt människans värld och hennes sociala aktiviteter. Individualismen befriade förvisso människan från restriktioner och cementerade hennes egenvärde, men ingenting ersatte tomrummet efter den mening som samtidigt försvann.

Under den liberala individualismen, menar Taylor, har ett ideal om autenticitet etablerats. Enligt detta ideal är självförverkligande en önskvärd standard: människor offrar sina relationer och missköter sina barn för sina karriärers skull. De känner sig kallade till detta, att deras liv skulle förbli ouppfyllda om de inte förverkligade sig själva.

Taylor vill visa att mening kräver ett meningsgivande socialt sammanhang och att individualismen inte erbjuder ett sådant, vilket har lett den moderna människan in i ett destruktivt ideal.

Alla mål och agendor får sitt värde genom sitt sociala sammanhang, det är alltså självförgörande att försöka hitta mening i livet i opposition till samhällets och naturens krav. Vi kan bara förstå oss själva mot bakgrund av saker som betyder något. Att ta bort historia, natur, samhälle och olika krav, allt som inte finns i en själv, är att ta bort allt som ger mening. Individualismen måste därför erbjuda vägledning i hur människan borde leva tillsammans med andra.

Nygamla reiterationer

Taylors argument har återupprepats i nya former de senaste åren. Till exempel menar filosofen Patrick Deneen att individualismen har lossat de sociala banden mellan människor i nästan alla aspekter, vilket har gjort samhället instabilt och människans liv fattigt. Enligt Deneen är det individualismens fokus på val och samtycke som är orsak till problemen. Detta fokus, menar han, borde ersättas med kultur och tradition: ”en djupare form av samtycke”.

Den politiske teoretikern Yael Tamir menar på samma sätt att vi måste ha en kollektiv tolkning som ger mening till våra handlingar – meningsgivande sociala sammanhang är lika viktiga som frihet självt. Behovet att höra till ett kulturellt samfund är inte bara ett psykologisk begär att leva i en känd miljö, utan en epistemisk nödvändighet för att vi ska förstå världen och kunna välja ett kreativt liv i den.

Enligt Tamir är det globaliseringen som har lett till upplösningen av enande, meningsgivande, narrativ. Allt som ger stabil mening och koppling har ratats och lämnat människor ”fruktansvärt ensamma”. Individualismen måste därför ge vika för en kollektivistisk anda, nämligen en rationell och välkalkylerad nationalism som gör det möjligt för individen att utvidga sitt själv, hela sitt liv, till den gemensamma sfären och fylla den med mening.

Taylors argument att människan behöver ett socialt sammanhang återupprepas alltså idag i konservativ och nationalistisk form. Det, om inte annat, gör den liberala individualismens utmaning aktuell.

Vad kan individualisterna göra?

Utmaningen har som synes djupa rötter. Den har diskuterats av olika generationer tänkare, som till exempel liberalen Friedrich A. Hayek på 1940-talet. Hayek godkände inte utmaningens premisser. Kritikerna förvränger individualismen till ”en karikatyr”. Individualister utgår inte alls från isolerade eller självskapade varelser, utan från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras roll i samhället.

Andra accepterar utmaningens premisser och konstruerar individualistiska teorier från dem. Till exempel har den idag verksamme filosofen John Christman utvecklat en teori om autonomi i vilken människan antas vara uppbygd av sociala faktorer. Vi är djupt förbundna med externa faktorer i våra självuppfattningar, vårt sätt att tänka och våra värderingar. Alla förklaringar av mänskligt beteende, menar Christman, måste ta hänsyn till henne som socialt situerad.

Men jag tror att individualisternas utmaning kvarstår. Vi borde utveckla en teori om mening som gör det möjligt för människan att orientera sig socialt och kulturellt. Den måste ge social stabilitet och motverka ensamhet, men förbli lojal till individualismens ideal att värdet av individens intressen trumfar värdet av andra intressen.

Jag tror också, som sagt, att den liberala individualismen har tillräckligt med resurser i sin egen idétradition för att anta utmaningen. Liksom Helena Rosenblatt menar jag att det har glömts bort att liberaler kämpade för gemenskap och moral i mer än ett århundrade, innan ideologin tömdes på innehåll kring tiden för det andra världskriget. Individualister ska nog finna svar i sina egna källor.