Under en period i min barndom var jag mobbad. Nej, det här är inte ett inlägg om mina erfarenheter eller om mobbning som sådant. Inlägget handlar om någonting som mobbningen har lärt mig om politik: det handlar om makt. När mobbarna har momentum är de nästan helt oövervinnerliga. Samma sak gäller också i politiken.

Jag är 10-11 år gammal. Det är rast i skolan och jag har på mig min nya jacka som alla i hockeylaget har köpt. Jackan är blå, röd och gul och det står Mariestad BoIS Hockey på bröstet. Jag gillar den.

Plötsligt sluter sig några killar i en cirkel runt mig. Inte alla killar i min klass, men många. Två av dem driver de andra framför sig. ”Varför har du den jackan på dig i skolan?” ”Tycker du den är snygg?”

Jag vet inte vad jag ska svara, eller ens varför jag ska säga någonting. Varför skulle jag inte ha jackan på mig i skolan? Jag har ingen förklaring! Men jag tycker att den är snygg. ”Ja”, säger jag.

”Du är ju dum i huvudet!” säger någon. Plötsligt faller alla de andra killarna in i kören och säger liknande saker. Jag uppfattar inte de enskilda hånfullheterna, tillsammans bildar de en ljudvägg som omsluter mig. Jag tittar mig omkring och känner mig så liten.

Då ser jag det. En av killarna som hånar mig, och som spelar i samma hockeylag som jag själv, har en likadan jacka på sig. Blått, rött och gult. Mariestad BoIS Hockey.

Det jag minns bäst från händelsen är att jag gav upp. I det ögonblick som jag såg killen som bar samma jacka som jag själv insåg jag att det inte fanns något sätt att försvara sig mot häcklandet. Det drevs inte av någonting rationellt. Killarna runt mig hade momentum, en gemensam viljestyrka som riktades mot mig. Jag var obönhörligen försvarslös.

Vi snabbspolar fram till 2011 och Twitter. Jag postade en tweet som plockades upp av en ledarskribent på en av de stora dagstidningarna. Hen vred lite grann på mitt budskap, bara justerade innehållet en smula så att det framstod som fullständigt vrickat. Sedan stormade ledarskribentens följare in med hånfulla kommentarer om och till mig.

Jag fick en flashback till skolgården. Återigen var jag helt försvarslös, men den här gången var jag vuxen och det var på internet. Jag loggade ut. Sedan dess har jag tänkt mycket på likheten mellan mobbning och politik. I båda fallen spelar momentum ofta en avgörande roll för hur det sociala spelet utvecklas.

Det har ingenting med rationalitet att göra. Den grupp som lyckas åstadkomma en gemensam viljestyrka och rikta den åt rätt håll vid rätt tillfälle har stora möjligheter att dominera andra. Det spelar då ingen roll vad som gäller fakta- eller värderingsmässigt. Sådant är sekundärt. Den grupp som har momentum har makten. Det enda motmedel som finns tillgängligt för andra är att försöka bryta gemenskapen i den dominanta gruppen.

Jag tror att denna momentumteori säger någonting signifikant om människan som social varelse. Det är ofrånkomligt både på skolgården och i politiken att makten ligger i händerna på den grupp som bär en gemensam viljestyrka och lyckas ta vara på den.

Vi kan göra vårt bästa för att sätta upp spelregler, standarder för hur vi ska förhålla oss till varandra. Den liberala demokratin med lika rättigheter för alla är ett gott exempel. Men hur gott och starkt regelverket än är kommer det alltid vara underställt en social kraft inför vilken vi alla är obönhörligen försvarslösa.

Därför är det viktigt att vi inte ansluter oss till fel grupp när den har momentum, hur lockande det än kan vara, utan att vi försöker att bryta sönder gemenskapen i den med de legitima maktmedel som står till vårt förfogande. Politik. Opinionsbildning. Tålamod.

Vi måste också lära oss att se mobbning. Det är ofta uppenbart vilka som bildar en gemensam punkt för andra. Ge inte mobbare utrymme att hetsa fram momentum, de allra skickligaste kan nämligen dirigera det sociala spelet helt som de vill när kraften samlas hos dem. Om de får ett finger tar de hela handen. Ge dem ingenting.