Om den klassiska invändningen att individualister inte förstår människan

Kritiker brukar hävda att individualister inte förstår människan. Den individualistiska bilden av människan som en atom, självskapad och avskuren från sociala sammanhang, är helt enkelt fel.

Argumentet har upprepats i över 200 år. Till exempel avfärdade Edmund Burke individualismen eftersom den ”förhåller sig till mänskliga handlingar och intressen efter den simpla uppfattningen att de är avskalade från alla relationer, i den nakenhet och ensamhet som kommer av metafysisk abstraktion” (Burke 1790, s 7).

Ett halvt århundrade efter Burke skrev även Karl Marx att den individualistiska idén om människor som isolerade varelser ”är lika mycket en absurditet som utvecklingen av språk utan individer som lever tillsammans och talar med varandra” (Marx 1859, s 5).

Men individualister har slagit bort kritiken. Såhär skrev individualisten John Dewey på 1930-talet (Dewey 1999, ss 40–1):

Individer som inte är sammanbundna i föreningar, vare sig de är familjära, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller utbildande är monstrositeter. Det är absurt att anta att de länkar som binder dem samman bara är externa och inte påverkar mentalitet och karaktär så att de påverkar ramverket för den personliga dispositionen.

På liknande vis argumenterade Friedrich A. Hayek att kritiker har förvrängt individualismen till en ”oigenkännlig karikatyr” (Hayek 1948, s 3). Han kallade den kritik som exempelvis Burke och Marx framförde för ”den löjligaste av de vanligaste missförstånden” (s 6). Kritikerna har fel som tror att

individualismen postulerar (eller bygger sina argument på antagandet om) existensen av isolerade eller självständiga individer, i stället för att utgå från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.

Samhällsdebatten om individualism är mycket viktig. Därför borde individualismens kritiker avstå från att upprepa den 200 år gamla kritiken utan eftertanke – individualister själva vill ju inte erkänna den. Men individualister borde också noggrant reflektera över varför kritiken har framförts i nästan samma form under så lång tid. Finns det kanske skäl till självkritik?

Referenser

Burke, E. (1790). Reflections on The Revolution in France. Hämtad (2019-02-04) från: http://socserv2.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/ burke/revfrance.pdf

Dewey, J. (1999). Individualism Old and New. Promotheus Books.

Hayek, F. A. (1948). Individualism: True and False. I Individualism and Economic Order (ss 1–32). The University of Chicago Press.

Marx, K. (1859). Outline of the Critique of Political Economy. Hämtad (2019-02-04) från: http://sites.middlebury.edu/econ0450f10/ files/2010/08/Karl-Marx-grundrisse.pdf

5 svar till “Om den klassiska invändningen att individualister inte förstår människan”

  1. Sixten Johansson skriver:

    Jag har varit en typisk individualist, ensamvarg och iakttagare i hela mitt liv, men som dissident under de senaste åren har jag insett att individualister inte kan vidmakthålla ett samhälle och inte bygga något nytt, om det gamla faller sönder. Vi måste erkänna och acceptera att vi organiskt är flockvarelser, som i gynnsamma fall kan bilda flockar där äkta individualitet också har sin plats och funktion, men den får inte fungera atomiserande och destruktivt som i vår tid.

    Därför menar jag att man för 200 år sedan klarsynt varnade för de logiska följderna av det individuella och kollektiva medvetandets utveckling. De organiska banden förblev dock länge starka, men en mängd ekonomiska, politiska och sociala mekanismer gjorde att de successivt klipptes av hos allt fler under de senaste 50 åren, vilket bäddade för dagens psykosociala infantilisering och destruktiva utveckling i västländerna.

    Dagens individualism i de mest ordproducerande samhällsskikten är huvudsakligen bara maskerad mobbkollektivism och putsad yta på navelskådande pingisbollar, som av och till gnids lite mot varandra, men är tomma inuti. Deras medvetanden pladdrar oavlåtligt för att hålla fasan inför tomheten borta. Alldeles för mycket av detta pladder kommer ut i tryck och i etern och fladdrar där, vår tids ordmagiskt babbelistiska potemkinkulisser.

  2. […] det nya blogginlägget Om den klassiska invändningen att individualister inte förstår människan (21 okt 2019) skriver Ahlin […]

  3. […] har som synes djupa rötter. Den har diskuterats av olika generationer tänkare, som till exempel liberalen Friedrich A. Hayek på 1940-talet. Hayek godkände inte utmaningens […]

  4. […] att börja med är Payams teori om en atomistisk individualism mycket gammal. Den är också en nidbild. Redan på 1930-talet skrev individualisten John Dewey att socialt och kulturellt isolerade […]

  5. […] som har åtminstone två hundra år gamla rötter, är att individualister modellerar människan som en social atom. Människan kan inte tas ur sitt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.