Kritiker brukar hävda att individualister inte förstår människan. Den individualistiska bilden av människan som en atom, självskapad och avskuren från sociala sammanhang, är helt enkelt fel.

Argumentet har upprepats i över 200 år. Till exempel avfärdade Edmund Burke individualismen eftersom den ”förhåller sig till mänskliga handlingar och intressen efter den simpla uppfattningen att de är avskalade från alla relationer, i den nakenhet och ensamhet som kommer av metafysisk abstraktion” (Burke 1790, s 7).

Ett halvt århundrade efter Burke skrev även Karl Marx att den individualistiska idén om människor som isolerade varelser ”är lika mycket en absurditet som utvecklingen av språk utan individer som lever tillsammans och talar med varandra” (Marx 1859, s 5).

Men individualister har slagit bort kritiken. Såhär skrev individualisten John Dewey på 1930-talet (Dewey 1999, ss 40–1):

Individer som inte är sammanbundna i föreningar, vare sig de är familjära, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller utbildande är monstrositeter. Det är absurt att anta att de länkar som binder dem samman bara är externa och inte påverkar mentalitet och karaktär så att de påverkar ramverket för den personliga dispositionen.

På liknande vis argumenterade Friedrich A. Hayek att kritiker har förvrängt individualismen till en ”oigenkännlig karikatyr” (Hayek 1948, s 3). Han kallade den kritik som exempelvis Burke och Marx framförde för ”den löjligaste av de vanligaste missförstånden” (s 6). Kritikerna har fel som tror att

individualismen postulerar (eller bygger sina argument på antagandet om) existensen av isolerade eller självständiga individer, i stället för att utgå från människor vars hela natur och karaktär bestäms av deras existens i samhället.

Samhällsdebatten om individualism är mycket viktig. Därför borde individualismens kritiker avstå från att upprepa den 200 år gamla kritiken utan eftertanke – individualister själva vill ju inte erkänna den. Men individualister borde också noggrant reflektera över varför kritiken har framförts i nästan samma form under så lång tid. Finns det kanske skäl till självkritik?

Referenser

Burke, E. (1790). Reflections on The Revolution in France. Hämtad (2019-02-04) från: http://socserv2.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/ burke/revfrance.pdf

Dewey, J. (1999). Individualism Old and New. Promotheus Books.

Hayek, F. A. (1948). Individualism: True and False. I Individualism and Economic Order (ss 1–32). The University of Chicago Press.

Marx, K. (1859). Outline of the Critique of Political Economy. Hämtad (2019-02-04) från: http://sites.middlebury.edu/econ0450f10/ files/2010/08/Karl-Marx-grundrisse.pdf