Den konservative politiske teoretikern Patrick Deneen gästade nyligen Sverige för att tala om sin bok Why Liberalism Failed. En av Deneens teser är att liberalismens individualism underminerar samhällets små gemenskaper, som exempelvis familjen och olika lokala samfund, vilket leder till ett instabilt samhälle.

Individualismen är mycket riktigt dominerande i liberala demokratier. Det finns gott om forskning som bekräftar att individualistiska normer är mer utspridda i västerländska samhällen än på andra platser, liksom att individualismen är på framfart globalt. Individualismen är så dominant i vår del av världen att den kan förstås som en överideologi: vår ideologi. Vi borde därför idka självkritik. Ett första steg kan vara att nyansera själva begreppsbildningen, den grundläggande uppfattningen om hur individualism ska förstås.

Tydliga begrepp underlättar nämligen för konstruktiva samtal om hur vi bör förhålla oss till de moraliska värden som relaterar till individualismens olika nyanser. Det är till exempel en moralisk fråga huruvida föräldraförsäkringen borde individualiseras, alltså knytas till den enskilde individen, eller om den borde förbli en angelägenhet för familjen, alltså den lilla gemenskapen. Vilka värden står på spel, och varför?

Den typiska uppfattningen om individualism

Efter Deneens besök skrev debattören Joel Halldorf i Expressen:

Kultur, ekonomi, teknik och politik: allt arbetar i dag efter individualismens fragmentiserande princip. Konsekvenserna syns i grasserande ensamhet och existentiell vilsenhet, liksom i växande rädsla och polarisering.

Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson tog i stället liberalismen och individualismen i försvar:

Att få känna gemenskap är ett djupt liggande mänskligt behov. Ingen liberal lär förneka det. Tvärtom. Det är i stället just därför liberalismen insisterar på individens rätt att fritt välja vilka gemenskaper hon vill ingå i.

Båda dessa inlägg följer den typiska uppfattningen om individualism, nämligen som ett begrepp som är förbundet med personlig frihet och autonomi och som står i motsatsposition till kollektivism.

Detta begrepp är ett utmärkt redskap för att analysera konflikter som uppstår i samhället mellan individens intressen och kollektivets. Men individualismen är djupare och mer mångfacetterad än så. Den typiska uppfattningen skymmer olika nyanser av individualism som har diskuterats inom filosofin åtminstone sedan de amerikanska och franska revolutionerna i slutet av 1700-talet.

Individualism som individualitet

En första nyansering som måste göras gäller individualitet. Till exempel var Karl Marx av uppfattningen att individualismen hör till kapitalismens ideologiska överbyggnad – den är en ”absurditet”, en manifestation av åtskillnaden mellan självet och den andre som följer av en bytesekonomi. Individualitet, å andra sidan, menade han är eftersträvansvärt.

I Marx teori gäller individualitet den utsträckning i vilken människans potential som kreativ samhällsvarelse förverkligas. Historiens själva utveckling sker i riktning mot individualisering. Det är en process i vilken samhället ger upphov till individer: människor blir till individer i takt med att de får en ökad kontroll över sin sociala existens.

Marx eget förslag på hur individualitet ska främjas, nämligen genom kommunism, är dock svagt. Som filosofen Jason Brennan har noterat är samhällsystem som syftar till att främja både gemensamma ändamål och individuell egenmakt svåra att åstadkomma eftersom den första och den andra delen i syftesbeskrivningen realistiskt sett är ömsesidigt uteslutande.

Individualiteten försvarades även av den liberale socialisten John Stuart Mill. Enligt Mill har människan oberoende skäl att själv utveckla sin individualitet, den personlighet och potential som är unik just för henne. Den som låter världen välja livsplan åt henne ”har inget behov av andra färdigheter än apans förmåga att imitera”, skrev Mill. Genom att använda sina mentala krafter till att fatta beslut, i stället för att endast följa normer, så blomstrar människan.

Mill ställde individualitet mot konformitet, i bemärkelsen att vara likformig eller anpassad efter omgivningen, och menade att människan borde kultivera sin individualitet för att därmed bli nobel och vacker. En människa som utvecklar sin individualitet blir inte bara mer värdefull för sig själv utan även för andra – enligt Mill blir samhället och det mänskliga livet rikare och mer besjälat om individualiteten bejakas. Individualiteten, skrev han, gör det oändligt mycket bättre att höra till mänskligheten.

De friheter vi åtnjuter i västerländska liberala demokratier utgör ett gott skydd för individualiteten. Vi har till exempel lagligt skydd att leva ut vår sexualitet, även om vår läggning avviker från normen, och måste därför inte förtrycka denna aspekt av att vara människa. Det står oss också fritt att välja yrkesbana efter egna önskemål, vilket är viktigt för dem som menar att förvärvsarbete är en stor del av deras självförverkligande. Skyddet för individualitet är nära förknippat med den pluralism som kännetecknar öppna och toleranta samhällen, och är ett skäl varför dessa samhällen är värdefulla att försvara.

Men kanske borde individualiteten också främjas i större utsträckning än den gör idag. Till exempel argumenterade skolkritikern Isak Skogstad nyligen i Dagens Nyheter för att skolans individualisering har gått för långt:

Den traditionella formen av undervisning, i vilken läraren leder samtalet under lektioner i helklass och håller kollektiva förhör, har fått ge vika för ökande inslag av individualiserat lärande. […] Problemet med att eleverna arbetar individuellt i klassrummet är att de lär sig mindre.

Jag ser inga skäl att tvivla på det substantiella i Skogstads argument. Men liksom många andra debattartiklar som är orienterade kring individualism som begrepp skymmer Skogstads inlägg individualismens olika nyanser. Om eleverna lär sig bättre har de en starkare kunskapsgrund, vilket ger dem en större makt över sin sociala existens och bättre förutsättningar att förverkliga just sin unika personlighet och potential. Kanske borde skolan vara mer kollektivistisk på det sätt som Skogstad föreställer sig – eftersom det kan förväntas främja barnens utveckling av en värdefull individualitet.

Individualism som icke-alienation

En andra nyansering som måste göras gäller individualism som kontrast till alienation. Filosofen John Dewey utvecklade i början av 1900-talet en teori om individualism som reaktion på storskalig industrialisering, vilken han menade innebar en ”bolagisering” av livet. Enligt Dewey rådde det en total ekonomisk determinism som bestämde livet för människan. ”Vi börjar, går och stannar på signaler från en enorm industriell maskin”, skrev han.

I och med de ekonomiska krafternas inverkan på människan uppfylls enligt Dewey den filosofiska idén om en fullständig separation av kropp och sinne. Människan deltar inte personligen i den sociala aktivitet som arbete faktiskt utgör, utan bara som komponent i ett maskineri. Individualism, i Deweys teori, råder först då människan inte är alienerad på det sättet. Förverkligandet av individualism handlar om att göra det möjligt för människor att ha en djup och personlig koppling till sina sociala verksamheter.

Liknande idéer om individualism har delats även av senare filosofer. Till exempel argumenterade Bernard Williams på 1970-talet mot utilitarismen, alltså teorin att moral endast handlar om lyckomaximering, med hänvisning till att utilitarismen inte förmår ta hänsyn till människans integritet. Enligt utilitarismen borde människan helt åsidosätta sina egna intressen och projekt för att i stället anamma ett opersonligt riktighetskriterium för tänkande och handlande. Det är absurt, menade Williams (med samma ordval som Marx), att kräva av människan att hon bara ska agera på det sätt som utilitaristiska lyckokalkyler kräver. Utilitarismen alienerar människan från sina egna livsprojekt och handlingar.

Individualism som kontrast till alienation gäller alltså den utsträckning som människan är personligt förenad med sina sociala verksamheter och den utsträckning som hon vägleds av idéer som hon betraktar som sina egna, både i enskilda val och i sättet hon lever sitt liv. En fullständig individ är inte alienerad.

Det är troligt att många som lever i liberala demokratier som Sverige upplever sig som alienerade. Kanske finner de ingen mening i sina arbeten eller studier, eller känner att de lever ”efter en mall” i stället för efter egen vilja. Denna nyans av individualismen är därför också relevant för samtida samhällsanalyser. Till exempel skriver Karin Pihl i en replik till Halldorf:

Det centrala problemet här är ändå inte liberalism som politisk ideologi, utan att gränsen mellan politik och livet i övrigt har suddats ut. Att använda sig av politik som meningsskapande rättesnöre i livet blir sällan bra…

Pihl framför sin åsikt med stöd i, bland annat, just den typiska uppfattningen om individualism – hon försvarar människans frihet från politik. Det finns mycket goda skäl att ta Pihls argument på största allvar. Om människors liv ska fyllas med mening med hjälp av politik måste nämligen politiken, inte människorna själva, bestämma vad som är meningsfullt. Så lyder åtminstone den typiska individualistiska analysen. Men inte den mer nyanserade.

I teorin att människan är en ofullständig individ om hon är alienerad återfinns en implicit teori om mening. Det är meningsfullt att vara personligt förenad med sina sociala aktiviteter i stället för att bara delta i dem som en komponent i en maskin, liksom att det är meningsfullt att vägledas av egna idéer i stället för att abdikera för opersonliga riktighetskriterier. I båda fallen är det meningsfullt för individen. Om politiken kan främja meningsfullhet med stöd i denna individualistiska idé om mening tas ingenting från människan.

Den liberala demokratin som sådan motverkar inte alienation, utan för detta ändamål krävs realpolitisk substans. Individualistisk meningsfullhet skulle kanske kunna främjas i Sverige genom en moderniserad arbetsmarknadspolitik, som ändå behöver anpassas för att inlemma app-ekonomin i de sociala och ekonomiska skyddssystemen, med exempelvis större inslag av egenföretagande. Tesen är i varje fall rimlig att ekonomiskt självägande medför att en omedelbar koppling upprättas mellan människan och (vissa av) hennes sociala aktiviteter.

Individualismen – vår ideologi

Den typiska idén om individualism är viktig för att analysera konflikten mellan individens intressen och kollektivets. Men individualismen borde också angripas med stöd i andra begreppsbildningar än den typiska. Om individualism förstås som individualitet hamnar fokus i stället på självförverkligande, om individualism förstås som icke-alienation hamnar fokus på meningsfullhet. Båda nyanserna är värdefulla för en konstruktiv samhällsdebatt om individualismen som fenomen – en debatt som är mycket viktig, eftersom den rör några av västerlandets mest fundamentala moraliska idéer.