Liberalism, individualism och den sociala människan

Det pågår nu en intressant diskussion om individualism i svensk politik. Den konservative politiske teoretikern Patrick Deneen gästade i förra veckan Sverige för att diskutera religion och demokrati. I sin bok Why Liberalism Failed menar Deneen att individualismen är ett skäl till varför liberalismen fallerar – en teori som jag är skeptisk till och har diskuterat i en kort recension av Deneens bok här.

I panelen satt DN:s politiske redaktör Per Svensson, som följde upp samtalet med en krönika, och docenten i kyrkohistoria Joel Halldorf, som också publicerade en ledare på samma tema.

Ett av de ämnen som berörs i den politiska debatten gäller liberalismens uppfattning om individen. Vad är en individ? Vad leder individualismen till? Detta ämne diskuteras också inom filosofin.

Så kallade relationella kritiker av liberalismen menar att dess individualism innebär en bristande förståelse för människan. Bland annat argumenterar vissa av dem att individualismens atomism missar att samfund är en konstituerande del av människan. De menar att det är omöjligt att förstå människans sociala identitet utan en förklaring av hur individen är socialt situerad (se t ex Callahan 2012, Haliburton 2013, s 136–7, Hester 2004 och Ho 2008).

Filosofen Heather Widdows menar till exempel att individualister misstar sig som fokuserar på enskilda handlingar från fall till fall, eftersom orättvisor ofta uppstår genom strukturer, sammanhang och relationer (Widdows 2011, s 83). Därför argumenterar relationister för att mänskliga relationer borde flyttas från periferin till centrum av vårt politiska tänkande (Nedelsky 2012, s 3).

John Christman är en individualistisk filosof som har tagit det relationella argumentet på största allvar. I flera böcker och forskningsartiklar har han utvecklat en individualistisk teori som tar hänsyn till att människan är socialt situerad.

Christman menar att människor är djupt förknippade med externa, interpersonella och sociala faktorer i sina självreflektioner, kognitiva strukturer och värderingar. Hans teori gör gällande att individer åtminstone i någon utsträckning är socialt situerade, att sociala kontexter har determinerande effekter på deras kognitiva beteende och att en människas intressen ofta härrör från sociala relationer (Christman 2009, s 22, 30. Se också Christman 2004).

Den filosofiska diskussionen mellan individualister och relationister har pågått åtminstone sedan Edmund Burke (1790) och Karl Marx (1859) kritiserade liberaler för att frigöra människan från sina sociala sammanhang. Det är intressant och välkommet att se denna diskussion utvecklas även i den politiska debatten år 2019.

Förhoppningsvis kan individualister släppa atomismen, alltså synen på människan som en isolerad och självskapad varelse, och ta efter Christmans ”mjukare” teori om människan. Och förhoppningsvis kan relationister släppa tanken att individualismen bara är en atomistisk teoribildning. Margaret Thatchers ontologi – ”Who is society? There is no such thing!” (Woman’s Own 1987) – är inte den enda.

Referenser

Burke, E. (1790). Reflections on The Revolution in France. Hämtad (2019-02-04) från: http://socserv2.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/ burke/revfrance.pdf

Callahan, D. (2012). Individual Good and Common Good: A Communitarian Approach to Bioethics. In Callahan, D. (Ed.) The Roots of Bioethics: Health, Progress, Technology, Death. Oxford University Press.

Christman, J. (2004). Relational Autonomy, Liberal Individualism, and the Social Constitution of Selves. Philosophical Studies 117(1), 143–164.

—. (2009). The Politics of Persons: Individual Autonomy and Socio-historical Selves. Cambridge University Press.

Haliburton, R. (2013). Autonomy and the Situated Self: A Challenge to Bioethics. Lexington Books.

Hester, D. M. (2004). What Must We Mean by “Community”? A Processive Account. Theoretical Medicine 25(5–6), 423–437.

Ho, A. (2008). The Individualist Model of Autonomy and the Challenge of Disability. Bioethical Inquiry 5(2–3), 193–207.

Marx, K. (1859). Outline of the Critique of Political Economy. Hämtad (2019-02-04) från: http://sites.middlebury.edu/econ0450f10/ files/2010/08/Karl-Marx-grundrisse.pdf

Nedelsky, J. (2012). Law’s Relations: A Relational Theory of Self, Autonomy, and Law. Oxford University Press.

Widdows, H. (2011). Localized Past, Globalized Future: Towards an Effective Bioethical Framework Using Examples from Population Genetics and Medical Tourism. Bioethics 25(2), 83–91.

Woman’s Own (“no such thing as society”). Hämtad (2019-03-11) från: https://www.margaretthatcher.org/document/106689

4 svar till “Liberalism, individualism och den sociala människan”

  1. […] skrev i ett tidigare inlägg om moralisk individualism, med anledning av att ämnet har diskuterats i svensk politik de senaste […]

  2. […] Samhällsdebatten om individualism är mycket viktig. Därför borde individualismens kritiker avstå från att upprepa den 200 år gamla kritiken utan eftertanke – individualister själva vill ju inte erkänna den. Men individualister borde också noggrant reflektera över varför kritiken har framförts i nästan samma form under så lång tid. Finns det kanske skäl till självkritik? […]

  3. […] utmaningens premisser och konstruerar individualistiska teorier från dem. Till exempel har den idag verksamme filosofen John Christman utvecklat en teori om autonomi i vilken människan antas vara uppbygd av sociala faktorer. Vi är […]

  4. […] inramningen av en faktauppgift påverkar hur den uppfattas. Bara de senaste femton åren har starka teorier om individen som socialt och kroppsligt konstituerad utvecklats av filosofer som John Christman och Rachel […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.