Moderaterna meddelade i veckan att de arbetar för att Sverige borde tillåta surrogatmödraskap, vilket innebär att kvinnor ska få bära barn åt andra par som av olika skäl inte själva kan bli gravida. Detta väcker starka reaktioner hos många som menar att det inte borde tillåtas.

Ett argument som ofta hörs i sammanhanget är att det med möjligheten till surrogatmödraskap följer en social press på kvinnor, varför de som väljer att genomgå surrogatgraviditet inte gör så av egen vilja. Det är ett skäl, lyder argumentet, att inte tillåta det.

Samma argument återfinns också i andra sammanhang. Till exempel hävdas det ibland att muslimska kvinnor inte bär slöja av egen vilja utan som en följd av sociala förväntningar, liksom att kvinnor som säljer sex inte gör så självvalt utan av ekonomisk nödvändighet.

I alla dessa fall menar sig den som framför argumentet vilja skydda kvinnornas självbestämmande, det vill säga deras personliga autonomi: yttre influenser påverkar kvinnors viljeliv så att de fattar beslut och handlar efter någonting annat än sin egen vilja, och de bör skyddas från sådana influenser genom samhälleliga interventioner.

En invändning mot argumentet är att det är svårt att rättfärdiga uppfattningen att en person inte fattar ett visst beslut eller utför en viss handling självvalt. Hur kan man se från utsidan på en människa att hon inte drivs av sin egen vilja, utan av andra influenser?

Detta kan vara svårt. Våra beslutsmekanismer är i stor utsträckning otillgängliga för andra att observera och analysera tillförlitligt.

Samtidigt tycks det finnas bäring i tanken att en person A som vill hindra en annan person B från att utföra en viss handling, och motiverar detta med att B egentligen inte vill utföra den, faktiskt måste rättfärdiga sin uppfattning. A inskränker ju Bs frihet, och orättfärdigade frihetsinskränkningar är oetiska. Bevisbördan är därmed tung för den som vill skydda kvinnor från yttre influenser.

Men kanske bygger invändningen på en felaktig inramning av det moraliska problemet. Viljan att skydda människor gäller inte partikulära kvinnor, i stället ska skyddet gälla kvinnor som grupp.

För att rättfärdiga det senare måste det inte redas ut i varje enskilt fall huruvida personen ifråga drivs av egen vilja eller inte. Det räcker då med att ge en övertygande förklaring av hur sociala influenser tenderar att påverka kvinnors beslutsfattande, och av hur olika frihetsinskränkningar generellt sett stärker självbestämmande.

Möjligheten till två olika inramningar leder till en annan fråga: bör vi se människor som enskilda individer eller som gruppmedlemmar? Väljer vi det första behöver vi rättfärdiga våra handlingar gentemot partikulära kvinnor, väljer vi det senare behöver vi rättfärdiga dem gentemot kvinnor som grupp. Inget alternativ är helt problemfritt.

Frågan om surrogatmödraskap tränger in till kärnan i våra grundläggande moraliska idéer om samhället och människan. Individualister ställs emot kollektivister. Frihet emot paternalism.

De för tillfället rådande politiska grupperingarna i Sverige medför också att få är bekväma med att helt förbinda sig till någon av de grundläggande idéerna. Många till höger vill tillåta prostitution och surrogatmödraskap, men förbjuda slöja. Till vänster vill många göra den raka motsatsen. Individualistiska, kollektivistiska, frihetliga och paternalistiska ståndpunkter plockas som lösgodis.

Oavsett vilken position man landar i borde man uppskatta dess moraliska dimension. Saken gäller inte tekniska problem, utan värdeladdade, och som sådana behöver de angripas med en eftertanke och ödmjukhet som är sällsynt i samhällsdebatten. Och oavsett om Moderaterna har rätt eller inte om surrogatmödraskap välkomnar jag deras utspel. Det borrar sig in till de viktiga frågorna.