Facebookgruppen ”Bensinupproret 2.0” har i skrivande stund 399 425 medlemmar, vilket är nästan dubbelt så många som det var när filosofen och klimatetikern Eric Brandstedts debattartikel ”Höjt pris på bensinen är inte alls orättvist” publicerades i Aftonbladet i förrgår.

Medlemmarna i facebookgruppen protesterar mot att bensinpriset ökar. Eric bemöter protesterna genom att argumentera för att den relevanta kritiken inte är ”att kostnaderna på drivmedel höjs – tvärtom är den en önskvärd konsekvens av omställningen – utan att dessa kostnader fördelas på ett skevt eller orättvist sätt”. Han föreslår också tre huvudsakliga åtgärder för att underlätta en rättvis omställning.

Jag övertygas av Erics argument, men hans debattartikel väcker ändå en viktig fråga om filosofins roll i samhällsdebatten.

När jag skriver att jag övertygas av Erics argument menar jag att de så vitt jag kan bedöma är sammanhängande, följdriktiga och starkare än några andra relevanta argument som jag känner till. Informerade och rationella personer borde göra Erics uppfattning till sin egen.

Men många som sympatiserar med åsikterna i facebookgruppen reagerar på Erics debattartikel nästan med avsky. Eric representerar för det första storstadsbor, som enligt bensinupprorsmakarna inte förstår hur det är att bo på landsbygden, och för det andra en akademisk samhällselit, som inte är som vanligt folk.

Erics argument kanske borde övertyga dem. Men även om övertygelsekraften i ett argument formellt sett endast har med information och rationalitet (eller liknande kriterier) att göra, så behövs det i verkligheten också en emotionell motivation. För att man ska övertygas av ett argument måste det också kännas rätt.

Den fråga som Erics debattartikel väcker är: borde filosofer, när de deltar i samhällsdebatten, ta hänsyn till att relevanta samhällsgrupper inte låter sig motiveras endast av formella argumentationskriterier?

Frågan tangerar en metodologidebatt i politisk filosofi som ibland är känd som ”ideal vs. icke-ideal teori”. Jag har skrivit om den förut. Filosofer är specialiserade på att formulera ideala principer, men det är känt att människor i själva verket ofta inte förmår leva upp till dessa. Enligt förespråkare av ideal teori spelar detta ingen roll för de ideala principernas giltighet. Deras meningsmotståndare svarar att principer inte kan vara riktiga om de inte kan efterföljas i verkligheten.

Själv tror jag att ideal teori är essentiellt för att reda ut normativa problem, men att (någon form av) icke-ideal teori är nödvändigt för att omsätta normativa uppfattningar i praktiken. Jag lutar åt en liknande position vad gäller frågan som Erics debattartikel väcker.

Erics argument har troligtvis en effekt på vissa samhällsgrupper som är motsatt den avsedda. I stället för att nyansera en fråga och klargöra de grundläggande moraliska konflikterna som står på spel blir Eric, en representant för storstadseliten, till en gemensam fiende som stärker gruppgemenskapen. Och effekten borde vara väntad.

Det är helt enkelt förutsebart att en debattartikel som Erics av många upplevs som ett hot och att skribenten upplevs som en skurk. Borde Eric ha tagit den effekten i beaktande när han formulerade sina argument? Borde han ha justerat sina förslag därefter?

Mitt svar är nej. Styrkan i Erics argument är oberoende av dessa gruppers emotionella reaktion på dem. Men argumenten borde kompletteras. Filosofer som deltar i samhällsdebatten borde dels göra det analytiska arbete som Eric gör i sin debattartikel, men också formulera tankar och idéer som för debatten i rätt riktning.

Filosofer borde utveckla argument som tar hänsyn till att övertygelsekraften i verkligheten också är en funktion av argumentens emotionella verkan på motivationen. Kanske måste de liksom de antika grekiska filosoferna studera retorikens konst. Men jag tror framför allt att filosofer borde debattera mer, oftare och på fler ställen. Då blir deras bidrag till samhällsdebatten bättre, mer effektfulla och – viktigast av allt – mer välkomnade.