Genusvetenskapen har under en tid fått mycket – i min mening oförtjänt – kritik i den politiska debatten. Det har slagit mig att kritiken till viss del är bekant sedan tidigare. Ett annat fält, nämligen nationalekonomin, utsätts ofta för liknande motstånd. I det här inlägget pekar jag på tre likheter mellan kritiken som riktas mot de båda fälten.

1. ”Orimliga grundantaganden”

Nationalekonomins kritiker hörs ofta hävda att forskare inom fältet gör ogrundade antaganden som exempelvis att människan är fullständigt informerad och rationell. Verkliga människor, lyder argumentet, är inte en ”homo economicus”. De fungerar inte så som nationalekonomerna antar att de gör och därför är forskarnas teorier fel.

Detta är en halmgubbe. Visst finns det nationalekonomer vars hela teoribyggen förutsätter orimliga människor, men de är inte representativa för nationalekonomi som forskningsfält. Dessutom är sådana antaganden inte alltid orimliga bara för att de inte stämmer överens med hur världen faktiskt fungerar. Det viktiga är att de fyller sin funktion för det aktuella forskningsproblemet, och det gör ibland tankemodellen om ”homo economicus”.

Liknande kritik riktas ofta mot antaganden inom genusvetenskapen. Det hävdas exempelvis att genusvetenskapen utgår från att det råder en patriarkal maktordning, eller att alla människor är förutbestämda att ha en viss social statusposition i samhället i kraft av att höra till det ena eller det andra könet. Sådan är inte världen, menar kritikerna, och därför är genusvetenskapliga teorier fel.

Liksom med kritiken som riktas mot nationalekonomins (påstådda) grundantaganden är detta en halmgubbe. Det finns enskilda genusvetare vars hela teoribyggen förutsätter orimliga antaganden, men de är inte representativa för genusvetenskapen som forskningsfält. Dessutom kan hypoteser om patriarkala maktordningar och sociala statuspositioner – som förresten inte alltid är antaganden utan forskningsresultat – fylla en vetenskaplig funktion och är därför inte alltid orimliga.

2. ”Orimliga förklaringsanspråk”

Det hävdas ibland att nationalekonomer gör anspråk på att kunna förklara mer än vad deras teorier faktiskt räcker till. Pengar och marknader är en sak, lyder argumentet, men nationalekonomer påstår sig också kunna förklara exempelvis hur kärleksrelationer tar form och vilken litteratur som är ”bra” eller ”dålig”. Till sådant duger inte nationalekonomins teorier, sägs det.

Argumentet är intressant. Vissa teorier inom nationalekonomin kan faktiskt appliceras på just exempelvis kärleksrelationer och litteratur. Givet att man förstår ”ekonomi” som ”resurshantering” och betraktar kärlek och konst som resurser så finns det en viss, om än möjligtvis begränsad, förklaringskraft i nationalekonomins teorier även på sådana områden. Men naturligtvis skulle endast ett försvinnande litet antal nationalekonomer hävda att deras teorier är de vetenskapligt bäst lämpade för sådana frågeställningar.

På samma sätt menar genusvetenskapens kritiker att genusvetare gör för starka anspråk på deras teoriers förklaringsduglighet. Också detta argument är intressant, av samma skäl. Även pengar och marknader har med sociala maktrelationer att göra, därför finns det en viss bäring i att applicera genusvetenskapliga teorier på frågeställningar som gäller ekonomi. Och visst finns det forskare som hävdar att just genusvetenskapen är bäst lämpad i sammanhanget, även om den åsikten nog är vanligare bland vänsterfeministiska aktivister (en av mina favorit-memes föreställer en hippie som påstår sig ha lärt sig ekonomi på en kurs i sociologi). Men gissningsvis har genusvetare en ungefär lika rimlig idé som nationalekonomer har om vad just deras teorier förklarar bäst.

3. ”Orimliga drivkrafter”

Det hörs ofta att nationalekonomer inte drivs av vetenskapliga ambitioner utan av politiska. Nationalekonomer, sägs det, söker inte de bästa förklaringarna av samhället eller de mest troliga prediktionerna av framtida utvecklingar. I stället strävar de efter att ge legitimitet och genomslag åt en ideologisk världsbild, nämligen den ”kapitalistiska”.

Visst finns det politiska aktivister inom nationalekonomin – jag skulle själv gissa att en majoritet av fältets forskare sympatiserar med marknadsliberalismen. Men det är alltför konspiratoriskt att hävda att nationalekonomer saknar vetenskapliga drivkrafter.

Genusvetare är föremål för samma typ av konspirationsteori, fast åt andra hållet. Det påstås att genusvetare är politiska aktivister som använder akademin och vetenskapen som verktyg i socialismens tjänst. Visst är det säkert så att många eller kanske till och med de flesta inom genusvetenskapen har politiska vänstersympatier, men påståendet att de som grupp saknar vetenskapliga drivkrafter är grundlöst.

I det här fallet finns det faktiskt lite humor, åtminstone givet att min erfarenhet stämmer. Jag upplever nämligen att nationalekonomer (eller deras anhängare) är vanligt förekommande bland dem som hävdar att genusvetare är politiska konspiratörer, liksom att genusvetare (eller deras anhängare) är vanligt förekommande bland dem som hävdar att nationalekonomer är det. Kanske borde de undersöka och försöka att vederlägga varandras teorier vetenskapligt? En sådan prövning skulle möjligtvis vara i samtliga parters intresse.


Det är tre likheter mellan kritik riktad mot nationalekonomi respektive genusvetenskap. Jag gissar att många läsare av det här inlägget skulle instämma med kritiken som riktas mot det ena men inte mot det andra, men min åsikt är att kritiken i samtliga fall är oförtjänt: forskningen inom både nationalekonomin och genusvetenskapen är relevant för att förstå människan och samhället.

Men just nu är det nog viktigare att försvara en av de två. I december placerades en attrapp som såg ut som en bomb vid Nationella sekretariatet för genusforskning. Det finns alltså i Sverige ett reellt hot mot den akademiska friheten att verka som genusvetare. Därför är det min förhoppning att eventuell framtida kritik mot genusvetenskapen är saklig, liksom att genusvetenskapens försvarare låter sina röster höras. De behövs nu.