Den 25 oktober 2018 twittrade den högerprofilerade ledarskribenten och debattören Ivar Arpi: ”150 brittiska forskare har här skrivit under ett uttalande som vill förbjuda diskussion om mångfald, om det finns risk att det leder till tanken att mångfald inte är entydigt positivt.” Tweeten avslutades effektfullt med orden ”Thoughtcrime! Thoughtcrime!”

Arpis påstående var falskt. Som bland andra Nils Karlsson och Ida Östenberg påpekade ville forskarna inte förbjuda diskussion om mångfald. Men vad spelar det för roll?

Frågan ska inte förstås retoriskt, utan bokstavligt: varför är sanningen viktig? Ett svar är att sanningen hjälper människan att samarbeta. Sanningen gör det möjligt för individer och grupper att organisera sig och på så vis koordinera sina gemensamma verksamheter.

Exemplen är många. Sanningen om relationen mellan energi och massa hjälper fysiker och ingenjörer att skicka upp astronauter i rymden, sanningen om en överenskommelse kan skrivas ned i ett kontrakt och binda dess parter till sina löften och sanningen om en politikers egentliga avsikter hjälper väljarna att rösta bort henne. Och så vidare.

Ibland är sanningen självt oviktig för detta ändamåls skull. Utan sanningen om relationen mellan energi och massa är det visserligen svårt för fysiker och ingenjörer att skicka upp astronauter i rymden. Men social koordinering kräver ofta inte sanningen självt, utan endast att de som ska samverka delar samma idé om vad som är sant. Parterna som binds av en överenskommelse behöver endast en gemensam uppfattning om vad som är sant. Samma sak gäller för väljarna och politikerna.

I vissa kontexter är alltså social koordinering inte helt avhängig sanningen. Det viktiga är ofta att deltagarna tror att samma sak är sant, oavsett om den är det eller inte.

Fast, det händer nog att sanningen är värdefull av andra skäl än att den gör det möjligt att samarbeta. Bland annat tycks det som att vi ofta förtjänar att veta sanningen, som exempelvis sanningen om huruvida ens partner är trogen. Äktenskapet kanske kan koordineras alldeles utmärkt utan sanningen, men förtjänsten att veta sanningen gör den viktig ändå.

Den egentliga frågan borde därför lyda: när är sanningen viktigast?

Jag ska inte försöka att besvara denna viktiga men mycket generella fråga här. Men jag har en uppfattning om hur viktig sanningen är i fallet Arpi. För att bilda opinion och rikta den åt ett visst håll är sanningen oviktig. Det är för detta subjektiva ändamål mycket viktigare att skapa en gemensam idé om vad som är sant: ”Thoughtcrime! Thoughtcrime!”

Från ett mer objektivt perspektiv tror jag att sanningen är viktigast. De 150 forskarna förtjänar att inte framställas som om de bär andra åsikter än sina egna och Arpis läsare förtjänar att inte bli bedragna. Därtill gör själva ämnet – akademisk frihet och yttrandefrihet – sanningen viktig. Friheterna är fundamentala för det liberala samhället, som är det mest lyckade exemplet på storskalig social koordinering vi känner till och har åstadkommit.

Svaret på frågan hur viktig sanningen är i ett givet fall ska nog sökas med stöd i det intellektuella samvetet. Som politiska varelser borde vi känna en passion för sanningen och tillerkänna den sitt rätta värde genom noggrann reflektion. Det tycks ligga i sanningens natur att vi ska visa den respekt.

Det påminner förresten om uttalandet som de brittiska forskarna skrev under. De gav sitt stöd för den fria tanken och det fria ordet, men påpekade att framställningen av en debattfråga påverkar hur frågan uppfattas. Av respekt för ämnet, deltagarna och åhörarna sökte forskarna en vetenskapligt neutral utgångspunkt med hänsyn till alla människors lika värde. Det är en respekt som Ivar Arpis läsare borde önska att han visade sanningen.