På en liten gata i närheten av vårt hem uppstår ofta trafikstockningar. Folk slår på varningsblinkers och ställer sina bilar mitt i vägen medan de springer in i butikerna för att göra ärenden. Tvärstopp. Alla tutar. Några kör upp på trottoarerna för att komma runt och förbi.

Min hustru och jag kallar den för ”anarkistgatan”, för där kör folk precis som de vill.

Tidigare i höst mailade jag min lokalpolitiker om anarkistgatan och beskrev problemet. Jag bifogade några dagsfärska bilder på stillastående bilar och föreslog att kommunen skulle skylta om stoppförbud.

En tid senare fick jag svar från en tjänsteman som beskrev hur de uppfattade saken. Kommunens åtgärd, fick jag veta, blir att införa avgiftsbelagd parkering (i stället för dagens halvtimmessparkering) och att ändra reglerna för en närliggande lastplats för lastbilar.

”Toppen!” tänkte jag. Och dessutom, helt oväntat, filosofiskt intressant.

Där jag såg ett enkelt förbud som den uppenbara lösningen såg en tjänsteman ett komplext samband mellan aktörer, konventioner och regler. Vi uppfattade problemet olika och såg därför olika lösningar på det.

En skillnad i våra respektive uppfattningar gäller graden av abstraktion. Tjänstemannen hade en ganska konkret uppfattning om fallet och jag hade en ganska generell: jag tänkte bort fler detaljer än tjänstemannen, eller närmare bestämt förmådde jag inte att uppmärksamma saken med samma precision.

En abstraktionsnivå högre hade kanske varit att maila min lokalpolitiker och klaga över ”trafiken i kommunen” och en lägre hade kanske varit att i stället notera ”den blå Volvon som stod fyrtio meter in på anarkistgatan med varningsblinkers på mellan 15:32-15:34 i förrgår”. Det tycks som att tjänstemannen valde en rimlig abstraktionsnivå av både problemets natur och dess lösning, vilket väl är ett skäl att säga att hen är bra på den här slags frågor.

Ofta har vi som är samhällsintresserade politiska åsikter på en högre abstraktionsgrad men inte på en lägre. Personligen tycker jag exempelvis att skatterna borde vara lägre i Sverige, men jag har inga starka åsikter om precis vilka skatter som borde sänkas eller hur mycket. Lägre abstraktionsnivåer kräver mer detaljerade beskrivningar och, just därför, mer detaljerad kunskap om det saken gäller.

Frågan är intressant hur starka åsikter vi borde ha på olika abstraktionsnivåer. De flesta av oss har ju omöjligtvis tillräckligt med tid eller resurser för att skaffa oss kunskaper om politiska sakfrågor på detaljnivå. Innebär det att vi inte borde ha åsikter om samma frågor på högre abstraktionsnivåer? Borde jag inte tycka att skatten ska sänkas, eftersom jag inte vet precis vilka skatter eller hur mycket?

Nja. Visst borde jag exempelvis kunna ha åsikten att trafiken i min kommun borde förbättras utan att för den sakens skull vara så insatt att jag kan specificera alla detaljer kring lastplatser och avgiftsbelagda parkeringar.

På samma sätt tycks det vara rimligt för vanligt folk att bära uppfattningar som exempelvis att klimathotet borde motverkas, att män och kvinnor borde vara mer jämställda och att Sverige är på väg i rätt eller fel riktning utan att också behöva avkrävas utförlig och noggrann realpolitik på området. Det är rimligt att ha generella åsikter i abstrakta frågor.

Men jag tror att man uppskattar de abstrakta frågorna mer och bättre om man också har en insikt i hur komplexa de kan vara på en mer konkret nivå. Det ger frågorna djup.

Jag uppskattade att tjänstemannen i min kommun tog sig tid att beskriva hur hen såg på problemet. Det gav mig filosofisk insikt och stärkte (ytterligare) min tillit till den svenska byråkratin. Men viktigast av allt: nu blir det väl ordning på anarkistgatan en gång för alla.