Det talas en del om intellektuell hederlighet. Man ska vara ärlig i framställningar av sin egen sak och välvillig i sin tolkning av andras. I ett politiskt sammanhang är intellektuell hederlighet en berömvärd dygd.

Mindre talas det om någonting som jag kallar för intellektuellt samvete. Detta samvete är en drivkraft bakom hederligheten, ett skäl att vilja vara ärlig och välvillig. Jag skulle vilja lyfta begreppet och föra det till agendan.

Att ha ett samvete är att ha en känsla för vad som är rätt och fel i det egna beteendet. Det är samvetet som hindrar en från att fuska även i en situation då man vet att man skulle komma undan och som driver en att be om ursäkt för sina oförätter.

Det intellektuella samvetet gäller en känsla för rätt och fel i det egna intellektuella beteendet. En person med ett starkt intellektuellt samvete känner till exempel ett motstånd till att framföra en ståndpunkt som hon vet egentligen är fel, även om det skulle gagna henne att framföra den, just eftersom hon vet att ståndpunkten inte stämmer. Det smärtar henne att inte rätta sig själv i sådant hon har misstagit sig om; hon känner en viljekraft att göra det intellektuellt riktiga.

Samvetet har ett moraliskt värde. En person som kultiverar sitt intellektuella samvete genom att pressa sig närmare sanning och kunskap är hedervärd. Den som i stället negligerar sitt samvetes röst förtjänar klander.

Vidare bär det intellektuella samvetet också ett så kallat instrumentellt värde genom att fylla en funktion för andra värden. En debattör kan exempelvis lita till sin motdebattörs intellektuella samvete och utgå från att denne inte kommer att vantolka hennes budskap. Hon behöver inte göra torra och utförliga debattinlägg där varje aspekt av saken är utkristalliserad i detalj, utan kan förvänta sig att hennes motpart kommer att göra en ansträngning för att förstå henne rätt ändå. Tilliten till det intellektuella samvetet gör samtalet mellan trätande parter uthärdligt och fruktbart.

Vi bör förvänta oss av andra att de lyssnar till sina intellektuella samveten. Dels är det riktigt av oss att anta att de uppfyller sina plikter åtminstone tills dess att någonting i deras beteende ger oss skäl att misstänka att de brister i dygden. Dels kan vi med stöd i denna förväntan anmärka på andras moraliska svagheter – om vi inte förväntar oss ett gott beteende kan vi inte heller klandra dem som inte lyssnar till sina intellektuella samveten.

Det intellektuella samvetet borde främjas. Barn borde fostras i att vara hörsamma till sitt hjärtas röst även i sådant som faller under förnuftets domäner och vuxna borde föregå med gott exempel genom att visa att de är trogna sina egna samveten. Och vi borde tala till samvetet i andra. Vi borde rikta uppmärksamhet till den försummade rättskänslan genom att ställa frågan, har du ingen skam?

Jag tror att det vore gott, inte minst för för vårt offentliga samtal, om vi på så vis erkände värdet av det intellektuella samvetet.